Ett snabbt svar bara
Hejhej! Jag såg att jag fått en kommentar för ett tag sen.
Jag förstår inte riktigt frågan, eller ja, frågorna. Så ifall du ser detta kan du väl utveckla frågan lite mer. För jag förstår inte vilken bok det är du snackar om.
Och jag kan ju passa på att säga att jag INTE kommer skriva någon mer novell, som de flesta redan har förstått. För jag har varken tid, ork eller fantasi för att skriva. Men om jag någon gång börjar skriva igen kommer det antagligen inte handla om en kändis. Bara så ni vet det.
Ha det superbra nu! Kram!
Remember Me - Kapitel 76
Taylor gav mig en kyss. Jag besvarade den och sedan släppte vi taget om varandra. Han gick sakta ifrån mig till de andra för att gå in i planet. När han kom fram till insläppningen vände han sig om och gjorde ett hjärta med händerna.
- Hej då! ropade han samtidigt.
Jag sprang då fram till honom och slängde mig i hans famn. Jag kunde inte hålla inne mina tårar som rann ner för kinderna. Det kändes nu som att vi aldrig skulle träffas igen. Och det var en hemsk känsla.
- Hej då. sa jag när vi släppte taget.
Taylor gav mig en sista kyss och gick sedan på planet. Det var det sista jag såg av honom på 6 månader.
I två månader lyckades jag och Taylor hålla kontakten. Men med tiden hördes vi mycket sällen. Vi bestämde oss då för att göra slut. Det vart för jobbigt. Vi tog det båda hårt, ingen mer eller mindre. Det kändes lite som att jag svek Taylor, för jag började träffa Logan allt mer. Det var verkligen inget jag hade planerat, det bara blev så. När Taylor varit borta i ungefär 4 månader blev det jag och Logan igen. Det höll visserligen bara i 4 veckor, precis som vid vårt förra förhållande började vi bråka, konstant. Inget jag är stolt över. Taylor fick aldrig veta något om mig och Logan, och jag tror han fortfarande inte vet någonting om det. Jag är lite beskymrad över hur han ska reagera när han får reda på det. Om han någonsin får reda på det. Om vi någonsin kommer ta upp kontakten igen. Om vi någonsin kommer träffas igen. Det är onsdag, den 21 december. Enligt Taylor ska han komma hem den här veckan, någon gång innan julafton. Men jag vet ju inte om det har blivit några ändringar eller så. Vi har ju trots allt inte hörts på 4 månader, och det är lång tid.
- Leah! Jag och pappa åker in till centrum. Vi kommer om några timmar. ropade mamma nerifrån.
Jag satt på golvet i mitt rum. Runt omkring mig var det fullt med presentpapper, tejp, snören och saxar. Jag hade ännu inte handlat klart mina julklappar, och jag kunde inte låta bli att känna mig stressad det är ju trots allt bara 3 dagar kvar till julafton. Min iPhone som låg på nattduksbordet vid min säng började plötsligt ringa. Jag kröp fram till nattduksbordet och plockade ner min iPhone. Det stod Paige på displayen.
- Paigieee? svarade jag glatt.
*Hej, dude. Hänger du med till centrum och handlar de sista julklapparna?*
- Lätt, ska vi ses där vi brukar?
*Ja, vi ses där!*
Jag packade ihop de färdiga julklapparna som låg på golvet och la dem uppe på hyllan i min klädkammare. Jag gick sedan ner till hallen. Jag satte mig ner på den lilla pallen och drog på mig mina svarta Hunter stövlar. Det regnade nämligen ute. Jag drog även på mig min svarta skinjacka och i handen höll jag mitt paraply. Ute hade det börjat svalna, så det var inte så skönt att gå i linne och shorts längre. Jag fällde upp paraplyt såfort jag kommit utanför dörren och gick mot min och Paige's mötesplats. På vägen gick jag förbi Taylor's hus. Vilket jag gör varje dag. Inte konstigt att det blir svårt att glömma honom. Jag sneglade på huset. Jag kunde se Makena och Deborah, de satt i köket och såg allmänt lyckliga ut. Jag fortsatte ner för gatan och kom tillslut fram till min och Paige's mötesplats. Hon stod redan där och såg glad ut.
- Hej! sa hon och gav mig en blöt kram.
Vi gick resten av vägen. Och tillslut kom vi fram till centrumet. Det var fullt med folk som stressade runt mellan de olika affärerna för att hitta de sista julklapparna, precis som jag och Paige. Vi bestämde oss för att sätta oss på Starbucks innan vi började vår julklappsjakt för att värma oss lite med varsin Latte. Jag ställde mig i den halvlånga kön medan Paige gick och tog ett bord för två. Hon la våra jackor där och sedan kom hon och ställde sig vid mig. Efter 10 minuters väntan fick vi äntligen det vi skulle ha. Vi satte oss vid bordet och njöt av värmen från varsin Latte.
- Har du hört något från Taylor än? frågade Paige efter en lång tystnad.
- Nej inget alls. Han har säkert glömt mig.
- Glömt dig? Du var hans livs kärlek. Aldrig att han glömmer dig.
- Precis, jag var. sa jag med betoning på var.
- Han har inte glömt dig, Leah.
Det vart tyst igen. Ingen av oss hade så mycket att säga, vi hade nämligen träffats varje dag de senaste veckorna, vilket gjorde att vi redan visste allt som hände i varandras liv. Plötsligt blev vi avbrutna av att min iPhone plingade till. Vi båda tittade förvånat ner på den och tittade ännu mer förvånat upp på varandra. Det var ett sms från Taylor.
- Taylor.. sa jag tyst och tittade på Paige.
- Men öppna det då!
Jag öppnade smset och läste.
"Hej Leah. Det är Taylor, jag är hemma nu. Skulle vi kunna träffas?"
- Ha-han vill träffas.. stammade jag fram.
- JAG VISSTE DET! sa Paige ivrigt. - Svara! Vi kan skita i att shoppa idag, vi tar det imorgon okej?
- Okej..
Paige verkade gladare än jag just nu.
TAYLOR'S PERSPEKTIV -
Jag steg in i hallen tillsammans med pappa som ropade på mamma och Makena. De båda kom springade ut från köket, de slängde sig i famnen på mig. De släppte taget om mig och de båda tittade lyckligt på mig. Jag torkade bort en tår från mammas kind som rann i snabb fart ner för den. Jag böjde mig ner till Makena som log stort till mig.
- Jag har något till dig. sa jag och började rota i min sportbag.
Makena såg inget annat än förväntansfull och lycklig ut. Jag fortsatte rota i väskan och drog upp en brun nalle. Jag höll upp den framför Makena som nu såg väldigt besviken ut. Jag började skratta tyst för mig själv.
- Jag är inget barn längre. sa hon surt och drog åt sig nallen.
- För mig är du det. skrattade jag fram och klappade henne på huvudet. - Jag går upp på mitt rum och packar upp. sa jag till mamma och pappa, som nickade till svars.
Jag tog med mig sportbagen och resväskan upp till mitt rum. Jag satte mig ner på sängen och plockade direkt upp min iPhone. Äntligen skulle jag få kontakta tjejen jag tänkt på konstant sen jag åkte hemifrån, Leah. Den dagen hon bestämde sig för att bryta vårt förhållande har jag inte kunnat glömma. Hela jag blev förstörd. Mitt crew märkte det till och med, jag hade svårt att koncentrera mig på inspelningen och att lära mig repliker blev plötsligt det svåraste jag varit med om. Jag förstod redan då varför hon gjorde det, Logan kom såklart i vägen. Men jag bestämde mig för att inte bry mig om det och låta de två vara. Det var ju trots allt inte jag och Leah längre.
Jag skickade snabbt iväg ett sms till Leah, och förhoppningsvis skulle hon svara.
"Hej Leah. Det är Taylor, jag är hemma nu. Skulle vi kunna träffas?"
"Hej, självklart. Ska vi mötas vid Starbucks i centrum? Kom så fort du kan."
Utan att själv tänka på det sken hela mitt ansikte upp och jag log som en galning. Jag ställde mig hastigt upp från sängen och för en stund snurrade det till i mitt huvud, men det gick snabbt över. Snabbt sprang jag ner för trappen, till hallen och drog på mig min skinnjacka.
- Jag drar ut en stund! ropade jag in till huset, sedan sprang jag ut till bilen.
Jag parkerade bilen utanför centrumet. Det regnade fortfarande så jag snabbade mig in genom entren. Det var mer folk än väntat där inne, så jag fick tränga mig förbi allihopa för att komma till Starbucks. Jag gick in och tittade mig omkring. Till en början kunde jag inte se Leah någonstans. Men tillslut såg jag henne sitta vid ett bord för två. I handen höll hon en kopp, jag antog att det var Latte eftersom att hon alltid tog det när vi skulle fika. Jag ropade på henne och då såg hon mig. Hennes ansikte lös upp och hon vinkade glatt till mig. När jag var ungefär 1 meter från henne ställde hon sig upp. Vi gav varandra en kram, det kändes så bra att vara i hennes armar igen. Jag satte mig ner mittemot henne och hon verkade inte kunna slute le. Men det gjorde inte mig något. Jag mådde bra av att se henne le.
- Hur har du haft det? frågade hon.
- Det har varit helt okej faktiskt.
- Bara helt okej? hon tittade oroligt på mig.
- Nej, det har varit bra.
Hon log igen.
- Hur har du själv haft det?
- Ungefär samma skulle jag tro, jag har haft mina ups and downs.
Tystnaden uppstod, men ingen pinsam tystnad som tur var. Leah drack då och då från din Latte som hon aldrig lyckades dricka upp.
- Ärligt talat, så har jag verkligen saknat dig, Leah. Verkligen.
- Och jag dig. sa hon tyst. - Det kan vara svårt att tro, men jag slutade aldrig älska dig Taylor. hon tittade ner i sin kopp och det verkade som att hon vart lite smått generad.
- Du har inte lust att försöka igen? frågade jag tyst.
- Mer än gärna.
Jag lutade mig över bordet och så gjorde även hon. Våra läppar möttes och vi kysstes, för första gången på 6 månader. Nu är hon min, och jag tänker aldrig släppa henne igen.
Aw. Sorgligt nog var detta sista kapitlet på Remember Me.
Ni får gärna berätta vad ni tyckte om hela novellen, och speciellt om detta inlägg. Var det ett bra eller dåligt slut?
KOMMENTERA!
PS. Vi får se om jag skriver en till novell nu under sommaren. Det är nämligen så att jag inte orkar vara inne på datorn så mycket när det är soligt ute, men annars kommer jag tillbaka efter sommaren.
- Hej då! ropade han samtidigt.
Jag sprang då fram till honom och slängde mig i hans famn. Jag kunde inte hålla inne mina tårar som rann ner för kinderna. Det kändes nu som att vi aldrig skulle träffas igen. Och det var en hemsk känsla.
- Hej då. sa jag när vi släppte taget.
Taylor gav mig en sista kyss och gick sedan på planet. Det var det sista jag såg av honom på 6 månader.
I två månader lyckades jag och Taylor hålla kontakten. Men med tiden hördes vi mycket sällen. Vi bestämde oss då för att göra slut. Det vart för jobbigt. Vi tog det båda hårt, ingen mer eller mindre. Det kändes lite som att jag svek Taylor, för jag började träffa Logan allt mer. Det var verkligen inget jag hade planerat, det bara blev så. När Taylor varit borta i ungefär 4 månader blev det jag och Logan igen. Det höll visserligen bara i 4 veckor, precis som vid vårt förra förhållande började vi bråka, konstant. Inget jag är stolt över. Taylor fick aldrig veta något om mig och Logan, och jag tror han fortfarande inte vet någonting om det. Jag är lite beskymrad över hur han ska reagera när han får reda på det. Om han någonsin får reda på det. Om vi någonsin kommer ta upp kontakten igen. Om vi någonsin kommer träffas igen. Det är onsdag, den 21 december. Enligt Taylor ska han komma hem den här veckan, någon gång innan julafton. Men jag vet ju inte om det har blivit några ändringar eller så. Vi har ju trots allt inte hörts på 4 månader, och det är lång tid.
- Leah! Jag och pappa åker in till centrum. Vi kommer om några timmar. ropade mamma nerifrån.
Jag satt på golvet i mitt rum. Runt omkring mig var det fullt med presentpapper, tejp, snören och saxar. Jag hade ännu inte handlat klart mina julklappar, och jag kunde inte låta bli att känna mig stressad det är ju trots allt bara 3 dagar kvar till julafton. Min iPhone som låg på nattduksbordet vid min säng började plötsligt ringa. Jag kröp fram till nattduksbordet och plockade ner min iPhone. Det stod Paige på displayen.
- Paigieee? svarade jag glatt.
*Hej, dude. Hänger du med till centrum och handlar de sista julklapparna?*
- Lätt, ska vi ses där vi brukar?
*Ja, vi ses där!*
Jag packade ihop de färdiga julklapparna som låg på golvet och la dem uppe på hyllan i min klädkammare. Jag gick sedan ner till hallen. Jag satte mig ner på den lilla pallen och drog på mig mina svarta Hunter stövlar. Det regnade nämligen ute. Jag drog även på mig min svarta skinjacka och i handen höll jag mitt paraply. Ute hade det börjat svalna, så det var inte så skönt att gå i linne och shorts längre. Jag fällde upp paraplyt såfort jag kommit utanför dörren och gick mot min och Paige's mötesplats. På vägen gick jag förbi Taylor's hus. Vilket jag gör varje dag. Inte konstigt att det blir svårt att glömma honom. Jag sneglade på huset. Jag kunde se Makena och Deborah, de satt i köket och såg allmänt lyckliga ut. Jag fortsatte ner för gatan och kom tillslut fram till min och Paige's mötesplats. Hon stod redan där och såg glad ut.
- Hej! sa hon och gav mig en blöt kram.
Vi gick resten av vägen. Och tillslut kom vi fram till centrumet. Det var fullt med folk som stressade runt mellan de olika affärerna för att hitta de sista julklapparna, precis som jag och Paige. Vi bestämde oss för att sätta oss på Starbucks innan vi började vår julklappsjakt för att värma oss lite med varsin Latte. Jag ställde mig i den halvlånga kön medan Paige gick och tog ett bord för två. Hon la våra jackor där och sedan kom hon och ställde sig vid mig. Efter 10 minuters väntan fick vi äntligen det vi skulle ha. Vi satte oss vid bordet och njöt av värmen från varsin Latte.
- Har du hört något från Taylor än? frågade Paige efter en lång tystnad.
- Nej inget alls. Han har säkert glömt mig.
- Glömt dig? Du var hans livs kärlek. Aldrig att han glömmer dig.
- Precis, jag var. sa jag med betoning på var.
- Han har inte glömt dig, Leah.
Det vart tyst igen. Ingen av oss hade så mycket att säga, vi hade nämligen träffats varje dag de senaste veckorna, vilket gjorde att vi redan visste allt som hände i varandras liv. Plötsligt blev vi avbrutna av att min iPhone plingade till. Vi båda tittade förvånat ner på den och tittade ännu mer förvånat upp på varandra. Det var ett sms från Taylor.
- Taylor.. sa jag tyst och tittade på Paige.
- Men öppna det då!
Jag öppnade smset och läste.
"Hej Leah. Det är Taylor, jag är hemma nu. Skulle vi kunna träffas?"
- Ha-han vill träffas.. stammade jag fram.
- JAG VISSTE DET! sa Paige ivrigt. - Svara! Vi kan skita i att shoppa idag, vi tar det imorgon okej?
- Okej..
Paige verkade gladare än jag just nu.
TAYLOR'S PERSPEKTIV -
Jag steg in i hallen tillsammans med pappa som ropade på mamma och Makena. De båda kom springade ut från köket, de slängde sig i famnen på mig. De släppte taget om mig och de båda tittade lyckligt på mig. Jag torkade bort en tår från mammas kind som rann i snabb fart ner för den. Jag böjde mig ner till Makena som log stort till mig.
- Jag har något till dig. sa jag och började rota i min sportbag.
Makena såg inget annat än förväntansfull och lycklig ut. Jag fortsatte rota i väskan och drog upp en brun nalle. Jag höll upp den framför Makena som nu såg väldigt besviken ut. Jag började skratta tyst för mig själv.
- Jag är inget barn längre. sa hon surt och drog åt sig nallen.
- För mig är du det. skrattade jag fram och klappade henne på huvudet. - Jag går upp på mitt rum och packar upp. sa jag till mamma och pappa, som nickade till svars.
Jag tog med mig sportbagen och resväskan upp till mitt rum. Jag satte mig ner på sängen och plockade direkt upp min iPhone. Äntligen skulle jag få kontakta tjejen jag tänkt på konstant sen jag åkte hemifrån, Leah. Den dagen hon bestämde sig för att bryta vårt förhållande har jag inte kunnat glömma. Hela jag blev förstörd. Mitt crew märkte det till och med, jag hade svårt att koncentrera mig på inspelningen och att lära mig repliker blev plötsligt det svåraste jag varit med om. Jag förstod redan då varför hon gjorde det, Logan kom såklart i vägen. Men jag bestämde mig för att inte bry mig om det och låta de två vara. Det var ju trots allt inte jag och Leah längre.
Jag skickade snabbt iväg ett sms till Leah, och förhoppningsvis skulle hon svara.
"Hej Leah. Det är Taylor, jag är hemma nu. Skulle vi kunna träffas?"
"Hej, självklart. Ska vi mötas vid Starbucks i centrum? Kom så fort du kan."
Utan att själv tänka på det sken hela mitt ansikte upp och jag log som en galning. Jag ställde mig hastigt upp från sängen och för en stund snurrade det till i mitt huvud, men det gick snabbt över. Snabbt sprang jag ner för trappen, till hallen och drog på mig min skinnjacka.
- Jag drar ut en stund! ropade jag in till huset, sedan sprang jag ut till bilen.
Jag parkerade bilen utanför centrumet. Det regnade fortfarande så jag snabbade mig in genom entren. Det var mer folk än väntat där inne, så jag fick tränga mig förbi allihopa för att komma till Starbucks. Jag gick in och tittade mig omkring. Till en början kunde jag inte se Leah någonstans. Men tillslut såg jag henne sitta vid ett bord för två. I handen höll hon en kopp, jag antog att det var Latte eftersom att hon alltid tog det när vi skulle fika. Jag ropade på henne och då såg hon mig. Hennes ansikte lös upp och hon vinkade glatt till mig. När jag var ungefär 1 meter från henne ställde hon sig upp. Vi gav varandra en kram, det kändes så bra att vara i hennes armar igen. Jag satte mig ner mittemot henne och hon verkade inte kunna slute le. Men det gjorde inte mig något. Jag mådde bra av att se henne le.
- Hur har du haft det? frågade hon.
- Det har varit helt okej faktiskt.
- Bara helt okej? hon tittade oroligt på mig.
- Nej, det har varit bra.
Hon log igen.
- Hur har du själv haft det?
- Ungefär samma skulle jag tro, jag har haft mina ups and downs.
Tystnaden uppstod, men ingen pinsam tystnad som tur var. Leah drack då och då från din Latte som hon aldrig lyckades dricka upp.
- Ärligt talat, så har jag verkligen saknat dig, Leah. Verkligen.
- Och jag dig. sa hon tyst. - Det kan vara svårt att tro, men jag slutade aldrig älska dig Taylor. hon tittade ner i sin kopp och det verkade som att hon vart lite smått generad.
- Du har inte lust att försöka igen? frågade jag tyst.
- Mer än gärna.
Jag lutade mig över bordet och så gjorde även hon. Våra läppar möttes och vi kysstes, för första gången på 6 månader. Nu är hon min, och jag tänker aldrig släppa henne igen.
Aw. Sorgligt nog var detta sista kapitlet på Remember Me.
Ni får gärna berätta vad ni tyckte om hela novellen, och speciellt om detta inlägg. Var det ett bra eller dåligt slut?
KOMMENTERA!
PS. Vi får se om jag skriver en till novell nu under sommaren. Det är nämligen så att jag inte orkar vara inne på datorn så mycket när det är soligt ute, men annars kommer jag tillbaka efter sommaren.
Remember Me - Kapitel 75
- Vem är det? frågade jag.
- Logan.. Vänta! Logan?!
- Så du och Logan har blivit vänner?
- Inte alls.. sa han och räckte fram telefonen till mig.
"Så, jag hörde att du ska bort i 6 månader, ha en härlig resa.. Utan Leah.. ;)" stod det i smset han hade skickat.
- Att han aldrig ger sig, han är så töntig. sa jag och gav tillbaka telefonen till Taylor.
- Lova mig att du inte får ihop det med Logan, okej Leah?
Jag tittade på Taylor och rynkade pannan.
- Sluta larva dig.
- Lova mig Leah!
- Jag lovar. sa jag och gav honom en kyss.
Dagarna gick snabbt förbi, och måndagen då Taylor skulle ge sig av kom nästan springandeas emot en. Jag och Taylor hade varit med varandra konstant under veckan, men vi var fortfarande inte redo att tas ifrån varandra.
- När åker vi? frågade jag Taylor som satt i min säng.
- Om 10 minuter, känner du dig redo?
- Om jag känner mig redo? Redo finns nog inte i detta läge.
- Jag vet.. Verkligen inte..
Han ställde sig upp och gick sakta fram till mig som stod lutad mot väggen mittemot sängen. Han satte sina händer mot båda mina kinder och närmade sakta sitt ansikte mot mitt, han stannade när båda våra näsor snuddades.
- Vi hör av oss varje dag, Leah. Varje dag. viskade han.
- Varje dag. svarade jag och gav honom en lätt kyss på munnen.
Taylor gav mig ännu en kyss på munnen, kyssen gick över till hångel och där stod vi. Jag satte min ena hand i Taylor's nacke, och den anda greppade jag tag i håret på honom. Plötsligt vart vi avbrutna av att pappa kom in i rummet.
- Oj.. Emh.. Ni måste nog åka nu.. sa han snabbt och gick sin väg.
Taylor och jag tittade på varandra och sedan började vi skratta. Jag gick fram till mitt skrivbord och plockade upp bilnycklar, solglasögon och min iPhone. Sedan gick jag fram till Taylor och hjälpte honom ner med sina väskor. När vi kom ner stod mamma och pappa vid ytterdörren och väntade fint på oss. De log när vi kom ner, pappa kom fram till mig och tog Taylor's väska som jag höll i handen. Han gick sedan ut till bilen och la ner den i bakluckan.
- Du får ha det så bra nu Taylor. sa mamma när vi stod i hallen och drog på oss våra skor. - Jag lovar dig att Leah kommer sakna dig jättemycket.
Jag tittade på Taylor som tittade på mig och log. Han kramade mamma hej då och sedan gick vi hand i hand ut till bilen.
- Var rädd om dig Taylor, vi kommer sakna dig allihopa.
Taylor gav även pappa en kram, och hoppade in i bilen. Vi körde raka vägen till LAX. När vi kom in på flygplatsen mötte vi hela Breaking Dawn crewet där, bland annat Kristen Stewart och Robert Pattinson (som jag alltid velat träffa). Taylor presenterade mig för allihopa och de hälsade alla på mig. De var trevligare än jag hade förväntat mig.
- Okej, vi har en timmes dötid nu, Taylor. sa Robert.
Vi gick direkt till Starbucks där vi tog ett bord för fyra och satte oss ner med var sin Kaffe Latte. Jag satt bredvid Taylor. Robert och Kristen satt mittemot oss.
- Du har aldrig berättat om Leah? frågade Robert Taylor.
- Det har inte varit vi så länge.
- Hur träffades ni då? det var nu Kristen som frågade.
- Vi har varit grannar i ett par år, så ja.
- Hur har det varit att bo granne med en världsstjärna? Robert tittade på mig och skrattade.
- Att han är känd har jag aldrig brytt mig om. Dock har jag alltid varit kär i Taylor, hehe. jag kände hur mina kinder hettade till och jag blev generad.
Taylor tittade förvånat på mig.
- Alltid? frågade han.
- Inte bokstavligt, men sen du flyttade till vår gata. Typ.
- Varför har du aldrig gjort något?
Jag hörde på Taylor hur seriös han var. Det kändes dumt på något sätt att jag just sa det jag sa.
- Du är känd, varför skulle du velat ha en tjej som mig? Det undrar jag nästan fortfarande.
- Skojar du med mig eller? Det finns så många anledingar till varför jag vill ha dig. Du är..
- Jajaja! Get a room. skrattade Robert fram.
Timmen gick och det var dags för Taylor att gå på planet. Mitt hjärta sjönk längre och längre ner i mig för varje steg jag tog mot gaten. Det var dags att säga hej då. Vi skulle inte få träffas på 6 månader. Skulle vi verkligen hålla? Så många frågor sprang runt i mitt huvud, men jag hade inte svar till någon av dem.
Vi kom fram till gaten. Hela Taylor's crew satt där och väntade på honom. Taylor satte sina händer på min midja och drog mig tätt intill honom.
- Jag kommer sakna dig massor, Leah.
- Och jag dig.
Jag la mina händer runt Taylor's nacke och gav honom en kram, en stor och hård kram. Om jag hade kunnat hade jag stannat tiden och aldrig släppt taget om Taylor. Men det gick ju inte. Vi släppte taget och tittade på varandra igen.
- Varje dag. sa jag och försökte klämma fram ett leende.
- Varje dag. Jag älskar dig, Leah. Glöm inte det.
- Jag älskar dig.
Taylor gav mig en kyss. Jag besvarade den och sedan släppte vi taget om varandra. Han gick sakta ifrån mig till de andra för att gå in i planet. När han kom fram till insläppningen vände han sig om och gjorde ett hjärta med händerna.
- Hej då! ropade han samtidigt.
Jag sprang då fram till honom och slängde mig i hans famn. Jag kunde inte hålla inne mina tårar som rann ner för kinderna. Det kändes nu som att vi aldrig skulle träffas igen. Och det var en hemsk känsla.
- Hej då. sa jag när vi släppte taget.
Taylor gav mig en sista kyss och gick sedan på planet. Det var det sista jag såg av honom på 6 månader.
Ojdå. Sorgligt sorgligt. Dagarna gick snabbt förbi, och måndagen då Taylor skulle ge sig av kom nästan springandeas emot en. Jag och Taylor hade varit med varandra konstant under veckan, men vi var fortfarande inte redo att tas ifrån varandra.
- När åker vi? frågade jag Taylor som satt i min säng.
- Om 10 minuter, känner du dig redo?
- Om jag känner mig redo? Redo finns nog inte i detta läge.
- Jag vet.. Verkligen inte..
Han ställde sig upp och gick sakta fram till mig som stod lutad mot väggen mittemot sängen. Han satte sina händer mot båda mina kinder och närmade sakta sitt ansikte mot mitt, han stannade när båda våra näsor snuddades.
- Vi hör av oss varje dag, Leah. Varje dag. viskade han.
- Varje dag. svarade jag och gav honom en lätt kyss på munnen.
Taylor gav mig ännu en kyss på munnen, kyssen gick över till hångel och där stod vi. Jag satte min ena hand i Taylor's nacke, och den anda greppade jag tag i håret på honom. Plötsligt vart vi avbrutna av att pappa kom in i rummet.
- Oj.. Emh.. Ni måste nog åka nu.. sa han snabbt och gick sin väg.
Taylor och jag tittade på varandra och sedan började vi skratta. Jag gick fram till mitt skrivbord och plockade upp bilnycklar, solglasögon och min iPhone. Sedan gick jag fram till Taylor och hjälpte honom ner med sina väskor. När vi kom ner stod mamma och pappa vid ytterdörren och väntade fint på oss. De log när vi kom ner, pappa kom fram till mig och tog Taylor's väska som jag höll i handen. Han gick sedan ut till bilen och la ner den i bakluckan.
- Du får ha det så bra nu Taylor. sa mamma när vi stod i hallen och drog på oss våra skor. - Jag lovar dig att Leah kommer sakna dig jättemycket.
Jag tittade på Taylor som tittade på mig och log. Han kramade mamma hej då och sedan gick vi hand i hand ut till bilen.
- Var rädd om dig Taylor, vi kommer sakna dig allihopa.
Taylor gav även pappa en kram, och hoppade in i bilen. Vi körde raka vägen till LAX. När vi kom in på flygplatsen mötte vi hela Breaking Dawn crewet där, bland annat Kristen Stewart och Robert Pattinson (som jag alltid velat träffa). Taylor presenterade mig för allihopa och de hälsade alla på mig. De var trevligare än jag hade förväntat mig.
- Okej, vi har en timmes dötid nu, Taylor. sa Robert.
Vi gick direkt till Starbucks där vi tog ett bord för fyra och satte oss ner med var sin Kaffe Latte. Jag satt bredvid Taylor. Robert och Kristen satt mittemot oss.
- Du har aldrig berättat om Leah? frågade Robert Taylor.
- Det har inte varit vi så länge.
- Hur träffades ni då? det var nu Kristen som frågade.
- Vi har varit grannar i ett par år, så ja.
- Hur har det varit att bo granne med en världsstjärna? Robert tittade på mig och skrattade.
- Att han är känd har jag aldrig brytt mig om. Dock har jag alltid varit kär i Taylor, hehe. jag kände hur mina kinder hettade till och jag blev generad.
Taylor tittade förvånat på mig.
- Alltid? frågade han.
- Inte bokstavligt, men sen du flyttade till vår gata. Typ.
- Varför har du aldrig gjort något?
Jag hörde på Taylor hur seriös han var. Det kändes dumt på något sätt att jag just sa det jag sa.
- Du är känd, varför skulle du velat ha en tjej som mig? Det undrar jag nästan fortfarande.
- Skojar du med mig eller? Det finns så många anledingar till varför jag vill ha dig. Du är..
- Jajaja! Get a room. skrattade Robert fram.
Timmen gick och det var dags för Taylor att gå på planet. Mitt hjärta sjönk längre och längre ner i mig för varje steg jag tog mot gaten. Det var dags att säga hej då. Vi skulle inte få träffas på 6 månader. Skulle vi verkligen hålla? Så många frågor sprang runt i mitt huvud, men jag hade inte svar till någon av dem.
Vi kom fram till gaten. Hela Taylor's crew satt där och väntade på honom. Taylor satte sina händer på min midja och drog mig tätt intill honom.
- Jag kommer sakna dig massor, Leah.
- Och jag dig.
Jag la mina händer runt Taylor's nacke och gav honom en kram, en stor och hård kram. Om jag hade kunnat hade jag stannat tiden och aldrig släppt taget om Taylor. Men det gick ju inte. Vi släppte taget och tittade på varandra igen.
- Varje dag. sa jag och försökte klämma fram ett leende.
- Varje dag. Jag älskar dig, Leah. Glöm inte det.
- Jag älskar dig.
Taylor gav mig en kyss. Jag besvarade den och sedan släppte vi taget om varandra. Han gick sakta ifrån mig till de andra för att gå in i planet. När han kom fram till insläppningen vände han sig om och gjorde ett hjärta med händerna.
- Hej då! ropade han samtidigt.
Jag sprang då fram till honom och slängde mig i hans famn. Jag kunde inte hålla inne mina tårar som rann ner för kinderna. Det kändes nu som att vi aldrig skulle träffas igen. Och det var en hemsk känsla.
- Hej då. sa jag när vi släppte taget.
Taylor gav mig en sista kyss och gick sedan på planet. Det var det sista jag såg av honom på 6 månader.
Förlåt för JÄTTEDÅLIG uppdatering, men nu när det är sommar orkar man inte sista vid datorn hela tiden, dessutom har jag varit med mina vänner så mycket jag har kunnat nu innan jag lämnar dom inför gymnasiet. Så, förlåt än en gång.
Förlåt förlåt förlåt
Jag är jätteledsen över den här sugiga uppdatering, men jag är väldigt upptagen nu. Men jag ska försöka skriva ett nytt kapitel så fort som möjligt. Jag lovar er!
Remember Me - Kapitel 74
Det kändes som att jag inte kunde sluta le vid det tillfället. Men jag försökte bli seriös snabbt.
- Jag har en sak att berätta.
- Vadå? frågade hon och tittade oroligt på mig.
- Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta..
- Bara säg det Tay!
Jag tystnade ett tag och tog ett djupt andetag.
- Om fem dagar ska jag åka till Canada för att spela in Breaking Dawn.. började jag.
- Aha okej?
- Sen åker jag till England.
- Jaha?
- Jag är borta i 6 månader..
- 6 månader? frågade hon.
Jag nickade till svars.
- Du kommer väl hem emellanåt va?
- Jag hoppas det. sa jag och sänkte huvudet. - Jag önskar du kunde följa med.
- Vadå önskar? Kan jag inte göra det?
- Vi får inte ta med någon.. Och du har skola, så hade hade ändå inte fungerat.
- Men jag har ju 2 månaders lov nu!
- Jag är jätteledsen Leah.
LEAH'S PERSPEKTIV -
Detta var inte direkt det välkomnande jag hade hoppats på. 6 månader är lång tid, speciellt när man inte kommer kunna träffas och antagligen inte får prata så mycket över telefon osv.
- Det kommer inte hålla, Taylor. sa jag med allvarlig ton.
- Vad kommer inte hålla?
- Vi..
Han tittade chockat upp på mig, han väntade sig nog inte att jag skulle säga så.
- Varför säger du så?
- Vi kommer inte träffas på 6 månader, fattar du? 6 månader! Det är väldigt lång tid. Dessutom, du kommer säkert hitta någon som är snyggare och bättre än mig där.
- Du sa inte just det där.. sa han och tittade på mig, men nu såg jag en liten glimt av ilska i hans blick.
- Hur många snygga tjejer finns det inte i Canada? Säkert hur många som helst. Och hur många tjejer är inte efter dig? Jo, hur många som helst! Inse Taylor, det kommer inte hålla.
Han ställde sig nu upp och gick stressat fram och tillbaka framför mig. Strax därefter stannade han upp och tittade ner på mig.
- Du VILL inte att det ska hålla, eller hur?
- V-va?
- Alla timmar sittandes bredvid dig på sjukhuset var förgäves märker jag nu. Jag kan gå hem nu med det samma. Du vill inte, jag förstår. sa han och började sakta gå mot hallen.
Jag ställde mig snabbt upp och gick efter honom.
- Taylor, sluta.
Han vände sig hastigt om så att han stod med sitt ansikte mot mitt.
- Ska jag sluta? Det är du som ALLTID ser negativt på ALLT. sa han kaxigt.
- Taylor.. Jag menade inte att..
- Det är okej, jag förstår. Jag går hem nu.
Jag tog tag i hans arm innan han hann vände sig om mot dörren. Jag ställde mig på tå och omfamnade hans nacke, och drog honom närmre mig. Han besvarade kramen och då kunde jag höra en liten snyftning.
- Jag vill bara inte förlora dig, det har hänt för många gånger nu. sa han kvavt medan han försökte dölja klumpen i halsen.
Jag släppte taget om honom och stod nu framför honom igen. Hans ögon var glansiga, men jag försökte inte bry mig om det, mest för Taylor's skull. Jag tog hans hand och tog ett steg in mot vardagsrummet.
- Kom. sa jag och drog honom med mig till soffan.
Vi satte oss ner i den igen. Vi tittade in i varandras ögon och släppte inte blicken på ett långt tag.
- Jag är bara orolig Taylor, jag menar inget illa.
- Jag vet.
- Jag är så dum. viskade jag fram.
Taylor skakade på huvudet och tog min hand.
- Du är inte dum. Du är världens finaste.
- Man kan vara dum ändå. sa jag och fnissade till lite.
- Shh.
Taylor lutade sig fram och gav mig en kyss på munnen. Jag besvarade den och la mina armar om hans nacke. Kyssen vart allt mer intensivare för varje sekund som gick, jag lutade mig bakåt så jag nu låg ner i soffan med Taylor över mig. Mina fingrar lekte runt i hans hår.
- Hrm.. harklade någon fram bakom oss.
Vi avbröt kyssen snabbt och satte oss upp för att se vem det var. Och det var ingen mindre än min pappa.
- Oh, this was awkward. sa jag och tittade först på pappa sen på Taylor. - Vi kanske ska gå upp, hehe, på mitt rum? sa jag och tog Taylor's hand. Han följde med mig upp för trappan och in på mitt rum.
Jag stängde dörren tyst bakom mig och stod och tittade ett långt tag på Taylor som satt i sängen.
- Så, vart var vi? frågade han plötsligt och ställde sig upp.
- Jag är inte på humör längre, förlåt. Pappa förstörde, hehe.
Taylor suckade och satte sig ner på sängen igen. Han plockade upp sin iPhone ur fickan och började fingra på den. När den vibrerade hoppade Taylor till av rädsla, vilket jag inte kunde låta bli att hålla mig för skratt från.
- Vem är det? frågade jag.
- Logan.. Vänta! Logan?!
- Så du och Logan har blivit vänner?
- Inte alls.. sa han och räckte fram telefonen till mig.
"Så, jag hörde att du ska bort i 6 månader, ha en härlig resa.. Utan Leah.. ;)" stod det i smset han hade skickat.
- Att han aldrig ger sig, han är så töntig. sa jag och gav tillbaka telefonen till Taylor.
- Lova mig att du inte får ihop det med Logan, okej Leah?
Jag tittade på Taylor och rynkade pannan.
- Sluta larva dig.
- Lova mig Leah!
- Jag lovar. sa jag och gav honom en kyss.
Bråk mellan Logan och Taylor igen? Hope not!
KOMMENTERA!
weheartit är bajs, så jag kan inte fixa någon bild för tillfället.
Remember Me - Kapitel 73
- Hur länge ska vi spela in?
- I Vancouver 3 månader. Men sen åker vi direkt ner till England och är där i ytterligare 3 månader. Så du är hemifrån drygt 6 månader.
Jag nickade och ställde mig upp.
- Var det allt? frågade jag och började backa.
- Ja, det var allt. Vi ses på måndag!
Jag vände mig nu om och gick raka vägen ut från rummet, och ut från huset till min bil. Tänk om Leah inte vaknar.Tänkte jag. Vad gör jag då?
Jag satte mig i bilen och åkte raka vägen till Leah. Framme på parkeringen utanför sjukhuset steg jag ur bilen, gick in, förbi receptionen och tog hissen upp till Leah's våning. När jag kommit halvvägs i korridoren kunde jag se Paige, hon gick fram och tillbaka med telefonen vid örat. När hon såg mig la hon ner telefonen i fickan och sprang fram till mig.
- Jag har försökt ringa dig minst 100 gånger! Vart har du varit?! sa hon.
- Emh.. P..
- Eller skit i det! Kom!
Hon tog min hand och började småspringa med mig i hälarna. Vi kom fram till Leah's dörr och där stannade hon. Hon vände sig om och tittade på mig, sedan smålog hon innan hon öppnade dörren. Paige gick först in och sedan kom jag. Leah's rum var fullt med folk, de var alla samlade runt hennes säng. Jag kunde höra snyftningar och började då undra vad som hade hänt.
- Paige, vad har hänt? frågade jag allvarligt.
- Vänta.. sa hon och ignorerade mig totalt.
Jag försökte ta mig fram till sängen, men det var rätt omöjligt eftersom att alla stod och trängdes.
- Taylor vill fram! Flytta på er! hörde jag sedan Paige ropa.
Då hörde jag den finaste rösten någonsin, Leah's röst.
- Är Taylor här? sa hon bakom allt folk.
Jag tog mig fram till Leah's säng. Och där låg hon. Min fina tjej. Hon hade fortfarande blåmärken och små sår här och där i ansiktet, men det gjorde inte mig något. Jag lutade mig över henne och gav henne en kram.
- Äntligen. viskade jag i hennes öra.
När vi släppt varandra tittade hon på mig och log, det var länge sen jag hade fått se det leendet, och jag hade verkligen saknat det.
- Hej. sa hon med lite krasslig röst, hon hade ju inte använt rösten på över en vecka. - Kan inte jag och Taylor få en liten stund för oss själva? viskade hon fram till de andra.
De andra nickade och tog sig ut från rummet, och kvar var jag och Leah. Jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng. Jag tog som vanligt hennes hand, men den här gången höll även hon i min.
- Jag har varit jätteorolig. sa jag och tog ett hårdare grepp om hennes hans.
- Det ska du inte vara, jag klarar mig. Det gör jag alltid. sa hon och log.
- Det hoppas jag.
Leah släppte min hand och flyttade sig lite åt sidan i sängen. Sedan klappade hon lätt med handen på madrassen. Jag förstod hennes gest och la mig ner bredvid henne. Hon lutade sitt huvud mot min axel, och strax därefter somnade vi båda.
Jag vaknade några timmar senare av att Paige stod och petade på min arm. Jag öppnade mina ögon och tittade trött på henne. Hon stod bara där och flinade.
- Vad vill du? frågade jag irriterat.
- Oj förlåt! Jag tänkte bara fråga om du ville följa med ner och äta?
Jag satte mig upp i sängen och ställde mig sedan upp.
- Okej då.
Jag följde med Paige ner till matsalen, och där satte vi oss vid ett bord med varsin bricka med mat. Vi började prata om allt mellan himmel och jord medan vi åt upp vår mat. Och efter ett tag kom vi in på Breaking Dawn. Då mindes jag att jag skulle behöva vara borta från Leah i 6 månader.
- Jag kommer behöva vara borta från Leah i 6 månader.. sa jag sorgset till Paige.
Hon tittade chockat på mig och det verkade inte riktigt som att hon visste vad hon skulle säga.
- Jag är rädd att vårt förhållande inte ska hålla. fortsatte jag.
- Tänk inte så mycket på det, klart ni klarar det. sa hon och log.
- Hur ska jag ens kunna berätta det för henne? Speciellt nu när hon precis har ja..
- Jag vet inte faktiskt, berätta det bara.
När vi var klara med vår mat gick vi upp till Leah igen. Hon var klarvaken och tittade på TV. Jag och Paige satte oss på varsin sida av hennes säng. Och där stannade vi för natten.
- Skönt att få komma hem? frågade jag Leah när vi satt i hennes vardagsrum.
Det hade gått en dag sen Leah vaknade. Och hon hade äntligen fått komma hem. Nu skulle allt bli som vanligt igen. Eller ja, det kunde man ju alltid hoppas. Om 5 dagar åker jag till Canada. Om 5 dagar kommer jag inte få träffa Leah på 6 månader. Jag trivdes inte med den tanken, och jag kunde inte sluta oroa mig för om vi verkligen skulle hålla.
- Helt okej. Jag har inte direkt märkt att jag har varit borta, hehe. sa hon och jag kunde se att hon skämdes lite.
- Du vet att det som hände inte var ditt fel va?
- Jo det var det. Jag bara körde ut i gatan. Jag tittade mig inte för.
- Det var inte ditt fel. sa jag och gav Leah en kyss på munnen.
- Jag har saknat det där. sa hon och gav mig ännu en kyss.
Det kändes som att jag inte kunde sluta le vid det tillfället. Men jag försökte bli seriös snabbt.
- Jag har en sak att berätta.
- Vadå? frågade hon och tittade oroligt på mig.
- Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta..
- Bara säg det Tay!
Jag tystnade ett tag och tog ett djupt andetag.
- Om fem dagar ska jag åka till Canada för att spela in Breaking Dawn.. började jag.
- Aha okej?
- Sen åker jag till England.
- Jaha?
- Jag är borta i 6 månader..
Yaay, Leah vaknade!
KOMMENTERA!
Btw, hej alla nya läsare!
Remember Me - Kapitel 72
"Vill du prata?"
Jag ringde snabbt upp henne och hon svarade på direkten.
- Hej Paige. sa jag med låg röst.
- Vill du berätta om vad som har hänt?
- Yes.
Jag började berätta om Leah's kramper, om slaget mot näsan och om min andra svimning. Vi pratade länge, närmare 1 timme skulle jag tro. När vi sagt hejdå la jag ifrån mig telefonen och sjönk ner i sängen. Den var betydligt mjukare än sjukhus sängen. Jag slumrade såklart till men vaknade ett tag senare av att min telefon ringde igen..
Jag lyfte på huvudet och plockade upp telefonen, på displayen stod det "Bill Condon", som är regissör för Breaking Dawn. Jag lät det ringa några signaler innan jag svarade.
- Taylor Lautner.
*Hej Taylor, det är Bill, Bill Condon.*
- Tja! Läget?
*Helt okej faktiskt, men jag tänkte bara be dig komma in till kontoret, fungerar imorgon?* frågade han.
- Det blir super!
*Okej, jag väntar mig att du kommer klockan 14.00*
Jag la på och sjönk ner i sängen igen, inte långt därefter somnade jag igen.
Solen lyste in genom de öppna fönstren morgon därpå. Jag tittade på klockan, den var 11.13. Time to get up.. Tänkte jag och satte mig upp i sängen. När jag ställde mig upp insåg jag att jag fortfarande hade på mig gårdagens kläder. Fresh. Med tunga steg gick jag in till badrummet och drog av mig kläderna, sedan gick jag in i duschen. Jag skruvade på kranen och lät det varma vattnet rinna ner över min rygg. Det enda som gick runt i mitt huvud just nu var samtalet från Bill igår, jag funderade på varför jag skulle komma in till kontoret, skulle han be mig hoppa av rollen för att han har hittat en ny Jacob? Nä, för orealistiskt. Jag tycktes helt ha glömt bort Leah för stunden, vilket var rätt skönt ändå.
Jag stängde av det varma vattnet och steg ur duschen, i farten drog jag åt mig en handduk och virade den runt höften. Jag tog ännu en handduk för att torka ur håret med. Gårdagens kläder som fortfarande låg på golvet slängde jag i smutstvätten och sedan hämtade jag nya. Jag drog på mig mina kalsonger, ett par jeansshorts och en vit v-ringad t-shirt.
Klockan började närma sig kvart över 1, det var alltså dags att gå. Jag gick till hallen för att plocka fram bilnycklarna, och sedan öppnade jag ytterdörren och gick lugnt och sansat ut till uppfarten. Men när jag kom fram stod det ingen bil där. Vafan?! Tänkte jag och tittade med stora ögon på den tomma uppfarten. Men då kom jag på att den fortfarande stod vid sjukhuset och att mamma skulle kört mig dit i morse. Jag ringde snabbt upp mamma och bad henne komma hem. Det förvånade mig att hon släppte allt och åkte. 30 minuter senare kom hon.
- Okej mamma, vi måste skynda oss. Jag är sen som satan!
- Jag tror inte Leah bryr sig riktigt vilken tid du kommer. svarade hon irriterat.
- Jag ska inte till Leah. Bill Condon har bokat möte med mig om en kvart! Och vi kommer vara framme vid sjukhuset om 15 minuter, så måste jag köra där ifrån in till kontoret som tar 40 minuter. Jag är körd mamma.
- Ta det lugnt, ring till honom och berätta läget.
- Han lär inte ta det så lugnt.
Jag ringde direkt upp Bill. Precis som jag trodde var han inte så lugn som man hade hoppats. Han nästan skrek i telefonen att han inte hade tid med sånt här. Att han hade andra möten han skulle hinna med, och att han ville hinna hem till familjen i tid. Han la på i örat på mig innan han berättade hur jag skulle göra, om jag skulle åka till mötet ändå. Klockan 14.00 kom jag fram till sjukhuset. Jag tackade mamma för skjutsen och sedan sprang jag till min BMW. Den stod på samma plats som igår, och den hade som tur var inte fått några repor. Jag öppnade förardörren och satte mig ner på sätet, jag skruvade om nyckeln och startade bilen. Sedan rullade jag ut på gatan och vidare till Bill's kontor.
Jag kom dit 40 minuter senare. Och jag var livrädd för att gå in och mötas av en fullständig utskällning av Bill. Men jag gick in ändå. Hans assistent så inte så glad ut, men hon hälsade och bad mig att sätta mig ner och vänta på att bli insläppt till kontoret.
- Okej Taylor, du kan gå in nu. Lycka till. sa assistenten 15 minuter senare.
Jag gick fram till den stora dörren och öppnade den. Jag kom in i ett stort rum med många bokhyllor och tavlor. Och precis framför dörren stod ett skrivbord, vid det satt Bill.
- Sätt dig. sa han och pekade på stolen framför skrivbordet.
Jag gick sakta fram till stolen och satte mig ner.
- Du är sen, mycket sen. Borde jag inte så en ursäkt eller något?
- Förlåt, så jättemycket. sa jag och tittade ner i mitt knä.
- För den här gången då. sa han och plockade fram ett block ut en av sina lådor. - Som du vet ska vi snart börja spela in Breaking Dawn. Och det är så att vi ska spela in den i Vancouver. Vi tar flyget dit redan nästa måndag. Alltså har du 7 dagar på dig att packa, för vi vet ju hur du är när det kommer till packning. sa han och började småskratta.
- Redan nu på måndag? frågade jag förvånat och började tänka på Leah.
- Yes. Nu på måndag, är det något problem med det?
- Det är bara det att, min flickvän ligger i koma. Och jag vill gärna inte lämna henne innan hon vaknar.
- Tyvärr. Det är på måndag eller aldrig. sa han med skarp ton.
Jag antog att jag inte kunde göra något mer. Så jag fick väl hoppas på att hon vaknade någon dag snart.
- Hur länge ska vi spela in?
- I Vancouver 3 månader. Men sen åker vi direkt ner till England och är där i ytterligare 3 månader. Så du är hemifrån drygt 6 månader.
Jag nickade och ställde mig upp.
- Var det allt? frågade jag och började backa.
- Ja, det var allt. Vi ses på måndag!
Jag vände mig nu om och gick raka vägen ut från rummet, och ut från huset till min bil. Tänk om Leah inte vaknar. Tänkte jag. Vad gör jag då?
Vad gör han tror ni? KOMMENTERA
Och jag är ledsen att behöva säga detta, men det kommer bara några få kapitel till. Sedan är denna novell slut. Och vi får se om jag gör en till.
Remember Me - Kapitel 71
Hon svarade inte, hon total ignorerade min fråga och tittade ner i sitt block igen sedan började hon gå mot dörren.
- Varför?! halvskrek jag till henne igen.
Hon stannade precis innan hon öppnade dörren och vände sig om.
- Det kan jag tyvärr inte berätta för dig.
Jag klarade inte av alla dessa dryga läkare längre, så jag satte ner mina fötter på golvet och ställde mig hastigt upp. Läkarens ansiktsuttryck förändrades fort till det sämre och hon sträckte ut en hand i luften.
- Nej! Lägg dig ner genast! Ditt huvud är inte redo för promenader än!
Med raska steg kom hon närmre och närmre, men hon kom fram för sent. Plötsligt började jag känna mig snurrig och hela jag började vingla fram och tillbaka. Sedan vart det svart igen..
- Taylor! Snälla vakna! jag hörde än en gång en röst i bakgrunden.
Jag öppnade ögonen sakta. Och vände på huvudet, där satt mamma.
- Taylor, vad händer? frågade hon och lutade sig över mig.
- Jag vet inte..
Jag kände mig fortfarande svimfärdig, även fast jag låg ner. Mamma la handen på min kind och tittade mig allvarligt i ögonen. Sedan släppte hon taget och satte sig ner på stolen bredvid min säng igen.
- Leah.. började jag.
- Leah ligger i rummet bredvid.
- Jag vet..
Det vart tyst mellan mig och mamma. Hon plockade upp min hand och höll den hårt mellan sina två händer, precis så som jag brukar hålla Leah's hand. Jag drog bort min hand från hennes och sträckte lite försiktigt på mig, sedan satte jag mig upp i sängen.
- Hur mår hon? frågade jag tyst.
- Jag vet inte, jag får inte veta något.
- Inte jag heller.
Strax därefter öppnades dörren och in kom den blonda läkaren. Hon tittade glatt på mig och andades in.
- Bra, du är vaken! Du kan gå här ifrån nu.
- Vadå här ifrån? Får jag inte stanna på sjukhuset? frågade jag häpet.
- Nej dummer, du kan gå ut från detta rum!
Hon började skratta, och tittade sedan ner i ditt block. Hon skrev något och tittade upp på mig igen. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och när jag skulle ställa mig upp kände jag hur det snurrade till i hela huvudet. Jag la ena handen snabbt på mammas axel och den andra på min panna.
- Går det bra gubben? frågade mamma när hon märkte att jag höll på att svimma igen.
- Mmh. var det enda jag fick fram.
Mamma fick hjälpa mig ut från rummet och när vi kom ut till korridoren satte jag mig ner på en av stolarna utanför Leah's rum. Logan var inte där, vilket gjorde mig väldigt lättad. Mamma satte sig ner bredvid mig och tittade än en gång allvarligt på mig.
- Vem var det som gjorde det? frågade hon.
- Logan.
- Vilken Logan? Känner jag honom?
- Nej, det gör du inte, men glöm det bara.
- Hur skulle jag kunna glömma det?
- Det är ingen stor grej, okej? Glöm det! sa jag ilsket till henne.
Mamma fick nästan en chock av att jag blev så sur, men hon slutade genast fråga.
Tiden gick och efter några timmar var den redan 7 på kvällen. Jag hade somnat på mammas axel många gånger under tiden och vi hade inte fått någon information om Leah.
- Det började bli sent, ska vi inte ta och åka hem? Du kan åka hit imorgon igen.
Jag nickade, och sedan ställde vi oss båda upp och började gå genom korridoren. Vi kom ut till våra bilar och mamma la armen om mina axlar när vi stod framför dem.
- Är det inte bäst om jag kör hem dig idag? Så kan jag köra in dig imorgon, för det är nog inte så bra om du kör ikväll.
Jag höll med henne och sedan hoppade vi in i bilen. Det tog ungefär 20 minuter att köra hem och när vi väl kom hem gick jag raka vägen till mitt rum. Jag satte mig i min säng och plockade upp min iPhone som varit avstängd hela dagen. Det plingade till på direkten. Det var ett sms från Paige.
"Förlåt för att jag inte har gjort dig sällskap hos Leah idag, men hur mår hon?" stod det.
"Inte så bra, tror jag. Det hände massor idag."
Jag fick svar snabbt.
"Vill du prata?"
Jag ringde snabbt upp henne och hon svarade på direkten.
- Hej Paige. sa jag med låg röst.
- Vill du berätta om vad som har hänt?
- Yes.
Jag började berätta om Leah's kramper, om slaget mot näsan och om min andra svimning. Vi pratade länge, närmare 1 timme skulle jag tro. När vi sagt hejdå la jag ifrån mig telefonen och sjönk ner i sängen. Den var betydligt mjukare än sjukhus sängen. Jag slumrade såklart till men vaknade ett tag senare av att min telefon ringde igen..
Hmm, vem är det som ringer? Kanske är det från sjukhuset?
Sorry för den jättedåliga uppdateringen, men jag har så otroligt mycket i skolan nu. Och jag skojar inte, det är jättemycket. Massa prov och sådant.
Remember Me - Kapitel 70
- Var du tvungen att kaxa emot när jag frågade vad du gjorde här?! sa Logan plötsligt.
- Jag kaxade inte emot, jag svarade bara på din spydiga fråga.
- Det var otroligt dumt gjort. Jag lovar att Leah kände av stämningen, det som just hände var helt klart ditt fel.
- Mitt fel? Vem fan var det som började kaxa?
- Inte var det mitt i alla fall. halvskrek Logan till mig.
- Frågan är ju faktiskt vad du gör här, det är slut mellan dig och Leah. Har du inte fattat det? Det är JAG och Leah nu. Inte DU och Leah!
Logan svarade inte. Istället ställde han sig hastigt upp, även jag gjorde det. Han gick fram och tillbaka medan jag bara stod och tittade på honom. Med snabba steg gick han fram till mig och gav mig ett hårt slag med knytnäven rakt över näsan på mig. Jag fick en sådan chock att jag ramlade ihop på golvet. Strax därefter vart det helt svart.
Jag hörde en svag röst ropa på mig.
- Taylor! Vakna!
Jag öppnade mina tunga ögonlock och tittade rakt upp i taket. Det var helt vitt och jag hade ingen aning om vart jag var. Jag lyfte på mina armar och gnuggade mina ögon med händerna, jag råkade komma åt näsan och jag fick en chock av hur ont den gjorde.
- Aj! sa jag rätt högt.
Då hörde jag rösten igen.
- Skulle du vilja svara på ett par enkla frågor?
Jag vände sakta på huvudet och såg att jag låg i en av salarna på sjukhuset. Framför mig stod en lång, blond läkare. I händerna höll hon i ett likadant block som Leah's läkare höll i.
- Jaa.. sa jag tyst från en nästan stängd mun.
- Vad heter du?
- Taylor Lautner.
- Hur gammal är du?
- 18.
- Hur många fingrar håller jag upp? frågade hon och höll upp 7 fingrar framför mig.
- 7 stycken.
- Okej bra, du är felfri.
Hon vände ryggen mot mig och började skriva i sitt block.
- Vad hände? mumlade jag fram.
- Vi hittade dig medvetslös i korridoren. Någon måste gett dig en rejäl smäll över näsan. Kommer du ihåg vem det var?
Jag behövde inte ens tänka tillbaka på händelsen innan jag svarade på hennes fråga.
- Logan..
Hon tittade förvånat på mig och sedan skakade hon på huvudet.
- Logan?
- Jag kommer inte ihåg hans efternamn, tyvärr.
Jag mumlade fortfarande och var osäker på om hon verkligen kunde höra vad jag sa alla gånger.
- Känner du denna Logan? frågade läkaren.
- Ja, tyvärr. Eller nej, fast jo, lite.
Hon rynkade pannan och tittade oroande på mig.
- När du tagit reda på hans efternamn går du direkt till polisen och anmäler händelsen okej?
Jag skakade på huvudet och tittade bort från henne och ut genom det stora fönstret som satt vid sidan av min säng. Det var utsikt över alla husen nedanför och alla bilar som cirkulerade runt sjukhuset. Jag kunde inte undgå att se alla tjejer som gick utanför, och då kom jag och tänka på Leah.
- Vart är Leah? frågade jag och ignorerade hennes fråga om polisen.
- Hon ligger i salen bredvid. Men under omständigheter får ingen besöka henne för tillfället.
- Varför?!
Hon svarade inte, hon total ignorerade min fråga och tittade ner i sitt block igen sedan började hon gå mot dörren.
- Varför?! halvskrek jag till henne igen.
Hon stannade precis innan hon öppnade dörren och vände sig om.
- Det kan jag tyvärr inte berätta för dig.
Jag klarade inte av alla dessa dryga läkare längre, så jag satte ner mina fötter på golvet och ställde mig hastigt upp. Läkarens ansiktsuttryck förändrades fort till det sämre och hon sträckte ut en hand i luften.
- Nej! Lägg dig ner genast! Ditt huvud är inte redo för promenader än!
Med raska steg kom hon närmre och närmre, men hon kom fram för sent. Plötsligt började jag känna mig snurrig och hela jag började vingla fram och tillbaka. Sedan vart det svart igen..
Smart drag av Taylor? Nä, kanske inte.
Smart drag av Taylor? Nä, kanske inte.
Jag är jätteledsen för den dåliga uppdateringen, men 1D har tagit upp hela min tid, hehehe.
One Direction <333
Hannah - Vad är one direction??
Svar - Det är ett engelskt pojkband som blev kända genom x-factor. Dom är i sverige för att spela sin första skiva.
Här är killarna.
ASSÅ SHIIT
NI KAN INTE FATTA DET. JAG TRÄFFADE ONE DIRECTION IDAG. OMGOMGOMGOMGOMGOGMOGMOGMGOMGOMGOGM!
Och förlåt för att det inte kommer något inlägg idag, men jag är för uppspelt och har läxor att göra. Men imorgon förhoppningsvis! :))
Remember Me - Kapitel 69
- Det är Leah.. var det enda jag fick fram.
- Har ni bråkat?
Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig en snyftning.
- Hon ligger på sjukhus. De vet inte om de kan rädda henne.
Mamma satt tyst, men sedan kramade hon om mig ett långt tag.
- Hon är stark, tro på henne Taylor.
Det gick en vecka. Jag satt vi Leah's sida varje dag, hela dagen. Jag till och med avbokade flera intervjuer för att få sitta vid Leah. På en hel vecka hade hon inte rört en min. Hon låg i samma ställning, med samma asiktsuttryck varje gång jag såg henne.
Det var lördag, jag åkte in till sjukhuset runt lunch och tog raka vägen upp till Leah's rum. Det var tomt, men jag antog att det inte skulle vara det så länge till, för snart skulle jag bli tvungen att trängas där inne med Logan. Varje dag hade han kommit hit efter skolan. Han hade satt sig i stolen på andra sidan sängen och tagit tag i Leah's hand. Vi sa aldrig något till varandra, inte ett knyst. Vi utbytte dock blickar väldigt ofta, rätt obehagliga blickar. Jag visste vad han hade gjort, men ville inte råka ut för det igen. Så jag gjorde nog bäst i att sitta tyst.
Som vanligt låg Leah lika fridfullt som alltid på den lilla sängen i det helvita rummet. Jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng och tog tag i hennes hand.
- Leah, det har gått en vecka. Det är dags att vakna nu. sa jag till henne med låg ton.
Jag fick ingen reaktion, vad hade jag väntat mig? Att hon skulle vakna och säga "Taylor, jag är vaken nu! Jippie!", nej. Det fanns inte en chans på jorden att det skulle hända. Jag vände hastigt på huvudet när jag hörde dörren öppnas. Logan stod i dörröppningen och tog sedan ett steg in i rummet. Jag följde varje steg han tog tills han satte sig ner på stolen. Han tittade ilsket på mig och tog ett djupt andetag.
- Vad gör du här? frågade han.
- Jag är alltid här, varför skulle jag inte vara här idag? frågade jag honom.
Han svarade inte, han gav mig endast en ilsken blick, sen tittade han ner på Leah. Plötsligt kände jag hur hon tog ett hårdare grepp om min hand. Jag tittade förvånat upp på Logan, som tittade lika förvånat tillbaka på mig. Jag log hysteriskt, likaså gjorde han. Men när vi minst anade det började Leah skaka, det var så brutalt att delar av hennes kropp lyfte flera centimeter från sängen. Maskinerna pep högre än vanligt också.
- Herregud. sa jag högt och tittade på Logan.
Bara några sekunder senare öppnades dörren och en hel drös läkare kom in springandes i rummet.
- Ut med er killar. Ni måste ut! ropade en av läkarna till oss.
- Men .. Nej .. Vad händer? sa jag och stod kvar på samma plats.
- Du måste ut här ifrån! sa samma läkare, han började eskortera ut mig från rummet och stängde sedan dörren mitt framför näsan på mig.
Vi satte oss ner på varsin stol utanför rummet. Vi satt tysta ett långt tag och försökte se vad som hände inne hos Leah. Dock var det gardiner för, så det var lite svårt att se.
- Var du tvungen att kaxa emot när jag frågade vad du gjorde här?! sa Logan plötsligt.
- Jag kaxade inte emot, jag svarade bara på din spydiga fråga.
- Det var otroligt dumt gjort. Jag lovar att Leah kände av stämningen, det som just hände var helt klart ditt fel.
- Mitt fel? Vem fan var det som började kaxa?
- Inte var det mitt i alla fall. halvskrek Logan till mig.
- Frågan är ju faktiskt vad du gör här, det är slut mellan dig och Leah. Har du inte fattat det? Det är JAG och Leah nu. Inte DU och Leah!
Logan svarade inte. Istället ställde han sig hastigt upp, även jag gjorde det. Han gick fram och tillbaka medan jag bara stod och tittade på honom. Med snabba steg gick han fram till mig och gav mig ett hårt slag med knytnäven rakt över näsan på mig. Jag fick en sådan chock att jag ramlade ihop på golvet. Strax därefter vart det helt svart.
Ojojoj. Inte bra Logan, inte bra. Och hur går det för Leah. Kommer hon klara kramperna?
KOMMENTERA!
Btw, tack för tipsen "Lovisa" :)
Observera att det är kapitel "69", hehehehehehehehhehehehe
Remember Me - Kapitel 68
- Leah kolliderade in i en bil tidigare idag. Enligt uppgifter var det ingen liten smäll. Tyvärr har hon fått stora skador i både huvud och överkropp. Dock ska vi vara glada att hon inte bröt ryggen, vilket betyder att hon slipper rullstol och kommer förhoppningsvis bli frisk.
- Förhoppningsvis? frågade jag och jag kunde höra hur min röst höll på att spricka.
- Vi vet inte säkert än om hon kommer klara sig eller inte.
- Inte?
- Vi gör så gott vi kan. sa mannen och gick ut från rummet.
Jag slängde mig ner på stolen och började gråta som aldrig förr.
Jag torkade tårarna och satte mig ordentligt upp i stolen. Jag tog tag i Leah's ena hand igen och höll den lagom hårt.
- Du måste klara sig gumman, du bara måste. sa jag och jag kände ännu en tår falla ner på min kind. - Jag vet inte vad jag gör om du inte finns hos mig mer. Du förstår nog inte hur mycket du betyder för mig, jag tror inte riktigt jag själv förstå..
Jag blev avbruten av att dörren in till Leah's sal öppnades. Jag vände mig om och såg Leah's mamma.
- Åh gud, min prinsessa! sa Olivia och sprang fram till Leah's säng. - Vad har du råkat ut för? Herregud..
Hon tittade upp på mig med blanka ögon, och sedan rann en tår ner för hennes kind.
- Hej Taylor. sa hon och försökte ge mig ett litet leende.
- Hej, ska jag gå ut? frågade jag och släppte Leah's hand.
- Nejnej, det behöver du inte.
Olivia satte sig ner på stolen som stod på andra sidan sängen och tog Leah's andra hand. Det var helt tyst i rummet, om man bortser från alla maskiner och snyftningarna som kom från både mig och Olivia.
- Var är Patrick? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Jag får inte tag på honom. Men han kommer väl snart, hoppas jag.
- Okej. sa jag och ställde mig upp. - Jag ska bara ta lite frisk luft.
Sakta gick jag fram till dörren, öppnade den och gick ut, och stängde dörren efter mig. Det var tomt i korridoren, vilket var rätt skönt. Jag försökte hitta min väg ut från sjukhuset och alla dess korridorer, vilket var svårt. Men tillslut lyckades jag komma till entrén. Det satt ett par stycken i väntrummet. En av dem satt och stor grät medan den andra satt och nästan hostade upp sina lungor. Jag fortsatte min väg ut från entrén och på vägen plockade jag upp min iPhone ur fickan, öppnade ett nytt sms och började skriva;
"Leah ligger på CHW, hon är inte okej. Tänkte bara berätta det."
Skrev jag och skickade smset till Paige. Hade Paige lust fick hon berättade för Logan, jag hade däremot ingen lust alls att berätta för honom vad som hänt Leah. Ett par meter framför mig stod en bänk, jag gick fram och satte mig ner på den. Bland buskarna runt omkring mig kunde jag höra hur det klickade till från kameror. Jag tittade mig runt omkring för att se om jag kunde se någon paparazzi, men kunde inte se en enda. Så jag antog att jag bara inbillade mig. Det vibrerade i fickan, jag plockade upp iPhonen och läste.
"Jag kommer på en gång, är det okej om Logan följer med?"
Jag suckade, men svarade direkt.
"Whatever."
Ett långt tag satt jag kvar på den lilla bänken. Jag hade lutat mitt ansikte i mina händer och så satt jag. Länge. Plötsligt petade någon mig på axeln. Jag satte mig upp och såg Paige, bakom henne stod Logan. Hon öppnade sina armar och jag ställde mig upp och omfamnade henne. Jag började utan förvarning huttra och tårarna rann som forsar från mina ögon.
- It's gonna be alright. viskade Paige och tog ett hårdare grepp runt mig.
- Hoppas det. snyftade jag och släppte henne.
Logan som fortfarande stod i bakgrunden tittade surt på mig. Jag tittade tillbaka på honom och höjde ögonbrynen. Att han var där störde mig verkligen. Och jag tror han kände detsamma om mig.
- Gå in och prata med personalen så berättar de nog vart Leah ligger. sa jag till Paige och sedan satte jag mig ner på bänken igen.
Tiden gick och jag gick inte in till Leah och de andra en enda gång. Jag satt bara på bänken och tänkte. På om det var ödet att detta skulle hända Leah, att jag och Leah inte var menade för varandra. Men det fick inte vara så, inte efter att jag kämpat så mycket som jag faktiskt har kämpat.
- Men Taylor, sitter du fortfarande här. hörde jag Paige säga när hela drösen kom ut från sjukhuset.
- Skönt att få tänka lite.
Hon satte sig ner bredvid mig på bänken medan Logan och Olivia stod en bit ifrån oss.
- Det är dags att gå hem nu, klockan börjar bli mycket. började hon. - Du kan komma tillbaka imorgon. Jag lovar dig, hon går ingenstans.
Vi gick tillsammans till bilarna, jag sa hejdå till de andra och satte mig sedan i min svarta BMW. Jag satte i nyckeln och startade bilen. Sedan körde jag hem. Ungefär 20 minuter senare stod jag på uppfarten, det lyste inifrån och jag kunde se hur hela familjen Lautner satt vid matbordet. De såg alla så lyckliga ut, jag hade egentligen ingen lust att gå in och förstöra för dem nu.
Med tunga steg gick jag fram till ytterdörren och steg in i huset, jag sa inte ett ljud, men mamma lyckades höra mig i alla fall. Hon kom gående och när hon såg mig lös hela hennes ansikte upp.
- Hej gubben! Hur har du haft det? frågade hon och var påväg att krama mig.
Jag svarade inte utan avvek från henne och gick direkt till mitt rum. Jag kunde än en gång känna klumpen i halsen, skulle gissa på att det var den 937427 gången idag. Med en duns slängde jag mig i sängen och tryckte ner mitt ansikte hårt i kudden för att kväva gråtet. Mamma kom in strax därefter och la handen på min rygg samtidigt som hon satte sig ner bredvid mig på sängen.
- Taylor, vad har hänt? frågade hon vänligt.
Jag viftade lite med handen för att visa att jag ville att hon skulle gå. Men hon verkade inte riktigt uppfatta min gest.
- Gubben. Du kan inte bete dig såhär och sen tro att jag inte bryr mig. Så berätta nu, vad är fel?
Jag satte mig upp bredvid henne, och tittade bort. Hon la armen runt mina axlar och drog mig närmre henne.
- Det är Leah.. var det enda jag fick fram.
- Har ni bråkat?
Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig en snyftning.
- Hon ligger på sjukhus. De vet inte om de kan rädda henne.
Mamma satt tyst, men sedan kramade hon om mig ett långt tag.
- Hon är stark, tro på henne Taylor.
Skulle kunna skriva massa mer. Men just nu orkar jag inte faktiskt. I alla fall, sorry om det är lite tråkigt, men allt kan ju inte hända på en och samma gång. :)
Btw, bli lite bättre på att kommentera hörrni! :)
Remember Me - Kapitel 67
Jag la på och knappade snabbt in Leah's nummer. Jag kom fram efter bara några signaler.
*Hallå?* hördes på andra sidan linjen.
- Vem är detta?
*Hej, jag är Dr. Mitchel och jag jobbar på California Hospital Medical Center, vem är det du söker?*
- Ja, jag ringer till Leah Anderson's telefon, så det är väl uppenbart? sa jag aggressivt.
*Och du är?*
- Jag är hennes pojkvän! Berätta bara vart hon är! nästan skrek jag i telefonen.
*Lugna ner dig, Leah är här. Hon har råkat ut för en olycka. Den är ganska allvarlig och de..*
Jag la på innan han hann prata klart. Jag slängde ner mobilen i fickan och sprang sedan ut och vidare till mitt hus för att hämta bilen. Sedan åkte jag raka vägen till sjukhuset.
Jag kom fram drygt 20 minuter senare och stannade bilen precis utanför sjukhuset. Som en blixt sprang jag in i Lobbyn, det var en kort kö fram till "receptionen", jag trängde mig före och tittade allvarligt på kvinnan framför disken.
- Hörru, träng dig inte. hörde jag en kvinna säga bakom mig.
Jag struntade fullständigt i henne och väntade på att kvinnan bakom disken skulle märka att jag ville något.
- Du måste ta en nummerlapp innan du kan komma fram hit. sa hon och vände sig om ifrån mig.
- Jag tänker inte ta en jävla nummerlapp. Berätta vart Leah Andersson ligger. Nu, snälla.
- Jag kan tyvärr inte ge ut sådan information.
- Men för i helvete. Jag orkar inte mer! Vart ligger hon?! sa jag med gråten i halsen.
Hon vände sig om och tittade på mig. Då kunde jag inte stå emot, tårarna började rinna ner för mina kinder.
- Men vännen, hur är det? frågade kvinnan omtänksamt.
- Jag orkar inte, okej? Berätta bara vart hon ligger, snälla?
- Okej, jag följer dig dit. Hannah, tar du över här?
Hon gick ut från disken och bad mig följa efter henne. Det kändes som att vi gick i en evighet, från korridor till korridor, till hiss och ännu en korridor. Till slut kom vi fram till en dörr, det stod 183 på den.
- Jag tror det är okej att gå in och hälsa på. Det kommer en läkare sen och berättar hur det ligger till. sa kvinnan och gick sin väg.
Jag la min hand på dörrhandtaget och tog ett djupt andetag. Sedan tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren. Det första som slog mig var alla ljud. Det pep för fullt i rummet, jag antog att det var Leah's puls. Jag tittade sedan över på sängen, där låg hon. Hon var blek och hennes andning var tung. Jag satte mig ner i stolen bredvid hennes säng, jag tog tag i hennes hand höll den mellan mina båda händer. Den kändes inte alls som den brukade, den var kallare och tyngre nu.
- Leah, vad har hänt egentligen? frågade jag men jag väntade mig inget svar.
Jag satt där ett långt tag och bara tittade på henne. Men inget hände, hon ryckte inte ens till en enda gång, hon var bara helt blickstilla. Mina tårar hade sluta rinna nu, men klumpen i halsen ville inte riktigt försvinna. Strax därefter öppnades dörren och in kom en man iklädd vitrock och turkosa byxor. Runt halsen hängde det ett stetoskop och i hans bröstficka satt det tre pennor.
- Hej, det är jag som är Dr. Mitchel. Vi pratades vid i telefonen innan skulle jag tro?
- Precis.
- Jag måste veta ditt namn innan jag kan berätta något.
- Lautner, Taylor Lautner.
- Okej Taylor, du är alltså Leah's pojkvän?
- Yes.
- Har du möjligtvis namn och nummer till Leah's föräldrar?
Jag lämnade över namn och telefonnummer till Leah's föräldrar och han skrev ner dom på sitt block han höll i handen. Han bläddrade sedan i blocket och stannade på en sida. Det var fullt med text på pappret och högst upp stod det "LEAH ANDERSON" med stora bokstäver.
- Leah kolliderade in i en bil tidigare idag. Enligt uppgifter var det ingen liten smäll. Tyvärr har hon fått stora skador i både huvud och överkropp. Dock ska vi vara glada att hon inte bröt ryggen, vilket betyder att hon slipper rullstol och kommer förhoppningsvis bli frisk.
- Förhoppningsvis? frågade jag och jag kunde höra hur min röst höll på att spricka.
- Vi vet inte säkert än om hon kommer klara sig eller inte.
- Inte?
- Vi gör så gott vi kan. sa mannen och gick ut från rummet.
Jag slängde mig ner på stolen och började gråta som aldrig förr.
Sorgligt.. Vad tror ni? Klarar sig Leah eller inte?
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 66
Jag smög in till mitt rum igen och plockade fram penna och papper, på pappret skrev jag ett litet meddelande till Taylor.
"När du vaknar har jag gått till skolan för länge sen, skulle jag tro. Det står i alla fall frukost därnere, så du behöver inte fixa det själv.
Puss på dig. <3"
Jag skyndade mig ner till hallen för att dra på mig mina vita Converse och min jeansjacka, och sedan gick jag ut genom dörren. Cykeln stod som vanligt lutat mot garageväggen, så jag tog tag i den, hoppade upp och cyklade iväg. Men på vägen blev jag stoppad av något jag inte kunde ana..
Jag vaknade av att ytterdörren smälldes igen. Jag satte mig snabbt upp i sängen av ren chock. Men Leah var inte där, jag tittade mig omkring i rummet, hon var ingenstans. Jag fick lite smått panik, men då såg jag lappen som låg på nattduksbordet bredvid mig.
"När du vaknar har jag gått till skolan för länge sen, skulle jag tro. Det står i alla fall frukost därnere, så du behöver inte fixa det själv.
Puss på dig. <3"
Juste, hon skulle till skolan idag ja. Det glömde jag bort. Tänkte jag och ställde mig upp ur sängen för att gå ner till köket. Precis som hon skrev på lappen stod det frukost framdukat på bordet. Jag var dock inte hungrig, så jag gick upp igen och bytte om till mina joggingkläder som låg i min resväska. Jag plockade även upp mina joggingskor. Jag drog på mig dem och gick ner till hallen, ut från huset till vägen och började småspringa. Det var varmt, vilket gjorde att jag började flåsa rätt snabbt. Jag sprang förbi ett par paparazzis men jag försökte inte bry mig så mycket om dem. Jag kom allt närmre stranden, men innan jag kom över till strandpromenaden blev jag tvungen att korsa en ganska stor korsning.
Jag stannade upp när jag såg att hela korsningen var full med ambulanser, polisbilar och brandbilar. Det var även fullt med bilar som försökte ta sig förbi. Sakta gick jag närmre, för jag behövde ju faktiskt ta mig förbi korsningen.
- Sorry grabben. Men du får inte gå igenom här.
En av polismännen kom fram och stoppade mig när jag kom allt för nära. Jag tittade bekymrat på honom och vände sedan huvudet mot olyckan. Det stod en röd Saab 93 där, det var inga större skador förutom att fönsterrutan fram på bilen var helt krossad. Några meter från bilen låg det en cykel. Den var vit, precis som Leah's. Jag tänkte dock inte mer på det och vände huvudet till polismannen igen.
- Vilken väg kan jag ta då? För jag måste över.
- Ja, du kan ju se att det är rätt smockat med bilar här. Men om du går över vägen till andra sidan kan du nog smita förbi bilarna där.
- Tack. Föresten, vad är det som har hänt? frågade jag nyfiket.
- Jag kan tyvärr inte ge ut någon information än om detta, men du kommer nog läsa detta i kvällsposten.
Jag nickade och gick över gatan. Precis som polismannen sa var det enklare att ta sig över korsningen där. När jag kommit över började jag jogga igen.
30 minuter senare stod jag utanför Leah's dörr. Jag satte i nyckeln och drog om. Jag öppnade dörren och steg in, det var tomt i huset, så jag började sjunga lite smått för mig själv. Som jag alltid gör när jag är ensam hemma. Jag slängde av mig mina skor och sprang upp på Leah's rum, det såg ut precis som det gjorde innan jag gick. Så jag passade på att bädda sängen och städa upp lite av mina kläder från golvet. Då kanske hon blir glad när hon kommer hem. Plötsligt kurrade det till i magen, jag satte handen på magen och kunde känna hur det vibrerade lite.
- Juste, mat.. sa jag och skyndade mig ner för trappan.
Maten stod fortfarande på bordet. Jag anade att det inte var varmt längre, så jag ställde in det i mikron i några sekunder. Medan maten stod i mikron sprang jag upp för trappan och hämtade min iPhone som låg på nattduksbordet bredvid Leah's säng. Jag hade 5 missade samtal från Paige, 2 missade samtal från Logan och ett sms från Paige. Jag öppnade först smset från Paige och läste.
"Säg till Leah att komma till skolan, hon kommer komma försent!"
"Hon åkte för 45 minuter sen.. Hon borde varit där för en halvtimme sen." Svarade jag och gick ner för trappan igen in till köket.
Det vibrerade i handen igen och jag tittade på telefonen, Paige hade svarat.
"Hon är inte här än. Vart är hon? Det är inte kul."
Jag fingrade lite på iPhone och tänkte för mig själv, att det bara var Paige och Leah som skojade med mig för att skrämma mig.
"Ha ha. Jättekul. Leah är säkert där, ni vill bara skrämma mig. Sluta med det där! ;)"
Med en duns satte jag mig ner på stolen och tog första tuggan av pannkakorna Leah hade dukat upp åt mig. Än en gång vibrerade telefonen.
"Nej! Hon är inte här! Vad är det du inte förstår?! Något måste ha hänt, Taylor!"
Jag kände starkt på mig att det bara var en skämt, så jag åt lugnt och sansat upp det sista av pannkakorna. 20 minuter senare stod jag i duschen. Varmvattnet rann ner för min rygg och jag kunde inte sluta tänka på om det faktiskt hade hänt Leah något. Borde jag agera och gå ut och leta? Nä, jag tror hon klarar sig. Jag stod och tänkte ett tag till, och sedan stängde jag av vattnet och gick ut från duschen. En handduk virade jag runt höften och sedan ställde jag mig framför spegeln och tittade på mina muskler. Skulle jag vara ärlig kände jag mig lite för biff. Jag skulle vilja minska lite på mina muskler och se ut som en vanlig människa. Skakandes på huvudet gick jag med tunga steg in i Leah's rum igen. Jag plockade fram ett par jeansshorts och en vit t-shirt. Men innan jag hann byta om ringde min mobil. Det var Logan. Jag tvekade på om jag skulle svara, men till slut gjorde jag det i alla fall.
- Vad vill du? sa jag med betoning på du.
*Det är om Leah.*
- Och?
*Hon kommer inte till skolan, har du någon aning om var hon är?*
- Är ni seriösa? frågade jag innan jag hann svara på hans fråga.
*Men ja! Varför skulle vi inte?!*
Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet för mig själv.
*Har du testat få tag på henne? För hon svarar inte när vi ringer.*
Jag la på och knappade snabbt in Leah's nummer. Jag kom fram efter bara några signaler.
*Hallå?* hördes på andra sidan linjen.
- Vem är detta?
*Hej, jag är Dr. Mitchel och jag jobbar på California Hospital Medical Center, vem är det du söker?*
- Ja, jag ringer till Leah Anderson's telefon, så det är väl uppenbart? sa jag aggressivt.
*Och du är?*
- Jag är hennes pojkvän! Berätta bara vart hon är! nästan skrek jag i telefonen.
*Lugna ner dig, Leah är här. Hon har råkat ut för en olycka. Den är ganska allvarlig och de..*
Jag la på innan han hann prata klart. Jag slängde ner mobilen i fickan och sprang sedan ut och vidare till mitt hus för att hämta bilen. Sedan åkte jag raka vägen till sjukhuset.
Ojojoj hur ska det gå nu?
KOMMENTERA!
