Taylor Lautner Novellblogg

Remember Me - Kapitel 68

- Leah kolliderade in i en bil tidigare idag. Enligt uppgifter var det ingen liten smäll. Tyvärr har hon fått stora skador i både huvud och överkropp. Dock ska vi vara glada att hon inte bröt ryggen, vilket betyder att hon slipper rullstol och kommer förhoppningsvis bli frisk.

- Förhoppningsvis? frågade jag och jag kunde höra hur min röst höll på att spricka.

- Vi vet inte säkert än om hon kommer klara sig eller inte.

- Inte?

- Vi gör så gott vi kan. sa mannen och gick ut från rummet.

Jag slängde mig ner på stolen och började gråta som aldrig förr.

Jag torkade tårarna och satte mig ordentligt upp i stolen. Jag tog tag i Leah's ena hand igen och höll den lagom hårt.

- Du måste klara sig gumman, du bara måste. sa jag och jag kände ännu en tår falla ner på min kind. - Jag vet inte vad jag gör om du inte finns hos mig mer. Du förstår nog inte hur mycket du betyder för mig, jag tror inte riktigt jag själv förstå..

Jag blev avbruten av att dörren in till Leah's sal öppnades. Jag vände mig om och såg Leah's mamma.

- Åh gud, min prinsessa! sa Olivia och sprang fram till Leah's säng. - Vad har du råkat ut för? Herregud..

Hon tittade upp på mig med blanka ögon, och sedan rann en tår ner för hennes kind.

- Hej Taylor. sa hon och försökte ge mig ett litet leende.

- Hej, ska jag gå ut? frågade jag och släppte Leah's hand.

- Nejnej, det behöver du inte.

Olivia satte sig ner på stolen som stod på andra sidan sängen och tog Leah's andra hand. Det var helt tyst i rummet, om man bortser från alla maskiner och snyftningarna som kom från både mig och Olivia.

- Var är Patrick? frågade jag efter en stunds tystnad.

- Jag får inte tag på honom. Men han kommer väl snart, hoppas jag.

- Okej. sa jag och ställde mig upp. - Jag ska bara ta lite frisk luft.

Sakta gick jag fram till dörren, öppnade den och gick ut, och stängde dörren efter mig. Det var tomt i korridoren, vilket var rätt skönt. Jag försökte hitta min väg ut från sjukhuset och alla dess korridorer, vilket var svårt. Men tillslut lyckades jag komma till entrén. Det satt ett par stycken i väntrummet. En av dem satt och stor grät medan den andra satt och nästan hostade upp sina lungor. Jag fortsatte min väg ut från entrén och på vägen plockade jag upp min iPhone ur fickan, öppnade ett nytt sms och började skriva;

"Leah ligger på CHW, hon är inte okej. Tänkte bara berätta det."

Skrev jag och skickade smset till Paige. Hade Paige lust fick hon berättade för Logan, jag hade däremot ingen lust alls att berätta för honom vad som hänt Leah. Ett par meter framför mig stod en bänk, jag gick fram och satte mig ner på den. Bland buskarna runt omkring mig kunde jag höra hur det klickade till från kameror. Jag tittade mig runt omkring för att se om jag kunde se någon paparazzi, men kunde inte se en enda. Så jag antog att jag bara inbillade mig. Det vibrerade i fickan, jag plockade upp iPhonen och läste.

"Jag kommer på en gång, är det okej om Logan följer med?"

Jag suckade, men svarade direkt.

"Whatever."

Ett långt tag satt jag kvar på den lilla bänken. Jag hade lutat mitt ansikte i mina händer och så satt jag. Länge. Plötsligt petade någon mig på axeln. Jag satte mig upp och såg Paige, bakom henne stod Logan. Hon öppnade sina armar och jag ställde mig upp och omfamnade henne. Jag började utan förvarning huttra och tårarna rann som forsar från mina ögon.

- It's gonna be alright. viskade Paige och tog ett hårdare grepp runt mig.

- Hoppas det. snyftade jag och släppte henne.

Logan som fortfarande stod i bakgrunden tittade surt på mig. Jag tittade tillbaka på honom och höjde ögonbrynen. Att han var där störde mig verkligen. Och jag tror han kände detsamma om mig.

- Gå in och prata med personalen så berättar de nog vart Leah ligger. sa jag till Paige och sedan satte jag mig ner på bänken igen.

Tiden gick och jag gick inte in till Leah och de andra en enda gång. Jag satt bara på bänken och tänkte. På om det var ödet att detta skulle hända Leah, att jag och Leah inte var menade för varandra. Men det fick inte vara så, inte efter att jag kämpat så mycket som jag faktiskt har kämpat.

- Men Taylor, sitter du fortfarande här. hörde jag Paige säga när hela drösen kom ut från sjukhuset.

- Skönt att få tänka lite.

Hon satte sig ner bredvid mig på bänken medan Logan och Olivia stod en bit ifrån oss.

- Det är dags att gå hem nu, klockan börjar bli mycket. började hon. - Du kan komma tillbaka imorgon. Jag lovar dig, hon går ingenstans.

Vi gick tillsammans till bilarna, jag sa hejdå till de andra och satte mig sedan i min svarta BMW. Jag satte i nyckeln och startade bilen. Sedan körde jag hem. Ungefär 20 minuter senare stod jag på uppfarten, det lyste inifrån och jag kunde se hur hela familjen Lautner satt vid matbordet. De såg alla så lyckliga ut, jag hade egentligen ingen lust att gå in och förstöra för dem nu.

Med tunga steg gick jag fram till ytterdörren och steg in i huset, jag sa inte ett ljud, men mamma lyckades höra mig i alla fall. Hon kom gående och när hon såg mig lös hela hennes ansikte upp.

- Hej gubben! Hur har du haft det? frågade hon och var påväg att krama mig.

Jag svarade inte utan avvek från henne och gick direkt till mitt rum. Jag kunde än en gång känna klumpen i halsen, skulle gissa på att det var den 937427 gången idag. Med en duns slängde jag mig i sängen och tryckte ner mitt ansikte hårt i kudden för att kväva gråtet. Mamma kom in strax därefter och la handen på min rygg samtidigt som hon satte sig ner bredvid mig på sängen.

- Taylor, vad har hänt? frågade hon vänligt.

Jag viftade lite med handen för att visa att jag ville att hon skulle gå. Men hon verkade inte riktigt uppfatta min gest.

- Gubben. Du kan inte bete dig såhär och sen tro att jag inte bryr mig. Så berätta nu, vad är fel?

Jag satte mig upp bredvid henne, och tittade bort. Hon la armen runt mina axlar och drog mig närmre henne.

- Det är Leah.. var det enda jag fick fram.

- Har ni bråkat?

Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig en snyftning.

- Hon ligger på sjukhus. De vet inte om de kan rädda henne.

Mamma satt tyst, men sedan kramade hon om mig ett långt tag.

- Hon är stark, tro på henne Taylor.

---

Skulle kunna skriva massa mer. Men just nu orkar jag inte faktiskt. I alla fall, sorry om det är lite tråkigt, men allt kan ju inte hända på en och samma gång. :)

Btw, bli lite bättre på att kommentera hörrni! :)

meeeer!!! sitter gråter själv ... stackars taylor :( meeeer ! =)

Jätte bra!! :D

börjar typ gråta! :(((

meeer!! :D

Tänk lite på grammatiken och realismen. Säg t ex inte "hon drog honom närmre henne" säg istället "hon drog honom närmre SIG." It makes a big difference.



Sen till trovärdigheten. Man kan inte bara valsa in på ett sjukhus hur som helst utan verifiering av vem man är etc och bara under besökstimmar. Dessutom, var Leahs läge verkligen så kritiskt skulle han inte fått besöka alls av smittorisken. Just saying.



Tänk även på ordval och formuleringar. Man säger inte att någon kolliderade in i en bil, utan man kolliderar MED en bil. Och använd inte så mycket slang och talspråksord i en berättande text.



Handlingen är dock relativt spännande så fortsätt skriva och lycka till med det! Försök bara förbättra ovanstående.

Omg, Meer!!

Åh meeeeer!

när kommer nästa ? =)