Remember Me - Kapitel 73
- Hur länge ska vi spela in?
- I Vancouver 3 månader. Men sen åker vi direkt ner till England och är där i ytterligare 3 månader. Så du är hemifrån drygt 6 månader.
Jag nickade och ställde mig upp.
- Var det allt? frågade jag och började backa.
- Ja, det var allt. Vi ses på måndag!
Jag vände mig nu om och gick raka vägen ut från rummet, och ut från huset till min bil. Tänk om Leah inte vaknar.Tänkte jag. Vad gör jag då?
Jag satte mig i bilen och åkte raka vägen till Leah. Framme på parkeringen utanför sjukhuset steg jag ur bilen, gick in, förbi receptionen och tog hissen upp till Leah's våning. När jag kommit halvvägs i korridoren kunde jag se Paige, hon gick fram och tillbaka med telefonen vid örat. När hon såg mig la hon ner telefonen i fickan och sprang fram till mig.
- Jag har försökt ringa dig minst 100 gånger! Vart har du varit?! sa hon.
- Emh.. P..
- Eller skit i det! Kom!
Hon tog min hand och började småspringa med mig i hälarna. Vi kom fram till Leah's dörr och där stannade hon. Hon vände sig om och tittade på mig, sedan smålog hon innan hon öppnade dörren. Paige gick först in och sedan kom jag. Leah's rum var fullt med folk, de var alla samlade runt hennes säng. Jag kunde höra snyftningar och började då undra vad som hade hänt.
- Paige, vad har hänt? frågade jag allvarligt.
- Vänta.. sa hon och ignorerade mig totalt.
Jag försökte ta mig fram till sängen, men det var rätt omöjligt eftersom att alla stod och trängdes.
- Taylor vill fram! Flytta på er! hörde jag sedan Paige ropa.
Då hörde jag den finaste rösten någonsin, Leah's röst.
- Är Taylor här? sa hon bakom allt folk.
Jag tog mig fram till Leah's säng. Och där låg hon. Min fina tjej. Hon hade fortfarande blåmärken och små sår här och där i ansiktet, men det gjorde inte mig något. Jag lutade mig över henne och gav henne en kram.
- Äntligen. viskade jag i hennes öra.
När vi släppt varandra tittade hon på mig och log, det var länge sen jag hade fått se det leendet, och jag hade verkligen saknat det.
- Hej. sa hon med lite krasslig röst, hon hade ju inte använt rösten på över en vecka. - Kan inte jag och Taylor få en liten stund för oss själva? viskade hon fram till de andra.
De andra nickade och tog sig ut från rummet, och kvar var jag och Leah. Jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng. Jag tog som vanligt hennes hand, men den här gången höll även hon i min.
- Jag har varit jätteorolig. sa jag och tog ett hårdare grepp om hennes hans.
- Det ska du inte vara, jag klarar mig. Det gör jag alltid. sa hon och log.
- Det hoppas jag.
Leah släppte min hand och flyttade sig lite åt sidan i sängen. Sedan klappade hon lätt med handen på madrassen. Jag förstod hennes gest och la mig ner bredvid henne. Hon lutade sitt huvud mot min axel, och strax därefter somnade vi båda.
Jag vaknade några timmar senare av att Paige stod och petade på min arm. Jag öppnade mina ögon och tittade trött på henne. Hon stod bara där och flinade.
- Vad vill du? frågade jag irriterat.
- Oj förlåt! Jag tänkte bara fråga om du ville följa med ner och äta?
Jag satte mig upp i sängen och ställde mig sedan upp.
- Okej då.
Jag följde med Paige ner till matsalen, och där satte vi oss vid ett bord med varsin bricka med mat. Vi började prata om allt mellan himmel och jord medan vi åt upp vår mat. Och efter ett tag kom vi in på Breaking Dawn. Då mindes jag att jag skulle behöva vara borta från Leah i 6 månader.
- Jag kommer behöva vara borta från Leah i 6 månader.. sa jag sorgset till Paige.
Hon tittade chockat på mig och det verkade inte riktigt som att hon visste vad hon skulle säga.
- Jag är rädd att vårt förhållande inte ska hålla. fortsatte jag.
- Tänk inte så mycket på det, klart ni klarar det. sa hon och log.
- Hur ska jag ens kunna berätta det för henne? Speciellt nu när hon precis har ja..
- Jag vet inte faktiskt, berätta det bara.
När vi var klara med vår mat gick vi upp till Leah igen. Hon var klarvaken och tittade på TV. Jag och Paige satte oss på varsin sida av hennes säng. Och där stannade vi för natten.
- Skönt att få komma hem? frågade jag Leah när vi satt i hennes vardagsrum.
Det hade gått en dag sen Leah vaknade. Och hon hade äntligen fått komma hem. Nu skulle allt bli som vanligt igen. Eller ja, det kunde man ju alltid hoppas. Om 5 dagar åker jag till Canada. Om 5 dagar kommer jag inte få träffa Leah på 6 månader. Jag trivdes inte med den tanken, och jag kunde inte sluta oroa mig för om vi verkligen skulle hålla.
- Helt okej. Jag har inte direkt märkt att jag har varit borta, hehe. sa hon och jag kunde se att hon skämdes lite.
- Du vet att det som hände inte var ditt fel va?
- Jo det var det. Jag bara körde ut i gatan. Jag tittade mig inte för.
- Det var inte ditt fel. sa jag och gav Leah en kyss på munnen.
- Jag har saknat det där. sa hon och gav mig ännu en kyss.
Det kändes som att jag inte kunde sluta le vid det tillfället. Men jag försökte bli seriös snabbt.
- Jag har en sak att berätta.
- Vadå? frågade hon och tittade oroligt på mig.
- Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta..
- Bara säg det Tay!
Jag tystnade ett tag och tog ett djupt andetag.
- Om fem dagar ska jag åka till Canada för att spela in Breaking Dawn.. började jag.
- Aha okej?
- Sen åker jag till England.
- Jaha?
- Jag är borta i 6 månader..
Yaay, Leah vaknade!
KOMMENTERA!
Btw, hej alla nya läsare!
Remember Me - Kapitel 72
"Vill du prata?"
Jag ringde snabbt upp henne och hon svarade på direkten.
- Hej Paige. sa jag med låg röst.
- Vill du berätta om vad som har hänt?
- Yes.
Jag började berätta om Leah's kramper, om slaget mot näsan och om min andra svimning. Vi pratade länge, närmare 1 timme skulle jag tro. När vi sagt hejdå la jag ifrån mig telefonen och sjönk ner i sängen. Den var betydligt mjukare än sjukhus sängen. Jag slumrade såklart till men vaknade ett tag senare av att min telefon ringde igen..
Jag lyfte på huvudet och plockade upp telefonen, på displayen stod det "Bill Condon", som är regissör för Breaking Dawn. Jag lät det ringa några signaler innan jag svarade.
- Taylor Lautner.
*Hej Taylor, det är Bill, Bill Condon.*
- Tja! Läget?
*Helt okej faktiskt, men jag tänkte bara be dig komma in till kontoret, fungerar imorgon?* frågade han.
- Det blir super!
*Okej, jag väntar mig att du kommer klockan 14.00*
Jag la på och sjönk ner i sängen igen, inte långt därefter somnade jag igen.
Solen lyste in genom de öppna fönstren morgon därpå. Jag tittade på klockan, den var 11.13. Time to get up.. Tänkte jag och satte mig upp i sängen. När jag ställde mig upp insåg jag att jag fortfarande hade på mig gårdagens kläder. Fresh. Med tunga steg gick jag in till badrummet och drog av mig kläderna, sedan gick jag in i duschen. Jag skruvade på kranen och lät det varma vattnet rinna ner över min rygg. Det enda som gick runt i mitt huvud just nu var samtalet från Bill igår, jag funderade på varför jag skulle komma in till kontoret, skulle han be mig hoppa av rollen för att han har hittat en ny Jacob? Nä, för orealistiskt. Jag tycktes helt ha glömt bort Leah för stunden, vilket var rätt skönt ändå.
Jag stängde av det varma vattnet och steg ur duschen, i farten drog jag åt mig en handduk och virade den runt höften. Jag tog ännu en handduk för att torka ur håret med. Gårdagens kläder som fortfarande låg på golvet slängde jag i smutstvätten och sedan hämtade jag nya. Jag drog på mig mina kalsonger, ett par jeansshorts och en vit v-ringad t-shirt.
Klockan började närma sig kvart över 1, det var alltså dags att gå. Jag gick till hallen för att plocka fram bilnycklarna, och sedan öppnade jag ytterdörren och gick lugnt och sansat ut till uppfarten. Men när jag kom fram stod det ingen bil där. Vafan?! Tänkte jag och tittade med stora ögon på den tomma uppfarten. Men då kom jag på att den fortfarande stod vid sjukhuset och att mamma skulle kört mig dit i morse. Jag ringde snabbt upp mamma och bad henne komma hem. Det förvånade mig att hon släppte allt och åkte. 30 minuter senare kom hon.
- Okej mamma, vi måste skynda oss. Jag är sen som satan!
- Jag tror inte Leah bryr sig riktigt vilken tid du kommer. svarade hon irriterat.
- Jag ska inte till Leah. Bill Condon har bokat möte med mig om en kvart! Och vi kommer vara framme vid sjukhuset om 15 minuter, så måste jag köra där ifrån in till kontoret som tar 40 minuter. Jag är körd mamma.
- Ta det lugnt, ring till honom och berätta läget.
- Han lär inte ta det så lugnt.
Jag ringde direkt upp Bill. Precis som jag trodde var han inte så lugn som man hade hoppats. Han nästan skrek i telefonen att han inte hade tid med sånt här. Att han hade andra möten han skulle hinna med, och att han ville hinna hem till familjen i tid. Han la på i örat på mig innan han berättade hur jag skulle göra, om jag skulle åka till mötet ändå. Klockan 14.00 kom jag fram till sjukhuset. Jag tackade mamma för skjutsen och sedan sprang jag till min BMW. Den stod på samma plats som igår, och den hade som tur var inte fått några repor. Jag öppnade förardörren och satte mig ner på sätet, jag skruvade om nyckeln och startade bilen. Sedan rullade jag ut på gatan och vidare till Bill's kontor.
Jag kom dit 40 minuter senare. Och jag var livrädd för att gå in och mötas av en fullständig utskällning av Bill. Men jag gick in ändå. Hans assistent så inte så glad ut, men hon hälsade och bad mig att sätta mig ner och vänta på att bli insläppt till kontoret.
- Okej Taylor, du kan gå in nu. Lycka till. sa assistenten 15 minuter senare.
Jag gick fram till den stora dörren och öppnade den. Jag kom in i ett stort rum med många bokhyllor och tavlor. Och precis framför dörren stod ett skrivbord, vid det satt Bill.
- Sätt dig. sa han och pekade på stolen framför skrivbordet.
Jag gick sakta fram till stolen och satte mig ner.
- Du är sen, mycket sen. Borde jag inte så en ursäkt eller något?
- Förlåt, så jättemycket. sa jag och tittade ner i mitt knä.
- För den här gången då. sa han och plockade fram ett block ut en av sina lådor. - Som du vet ska vi snart börja spela in Breaking Dawn. Och det är så att vi ska spela in den i Vancouver. Vi tar flyget dit redan nästa måndag. Alltså har du 7 dagar på dig att packa, för vi vet ju hur du är när det kommer till packning. sa han och började småskratta.
- Redan nu på måndag? frågade jag förvånat och började tänka på Leah.
- Yes. Nu på måndag, är det något problem med det?
- Det är bara det att, min flickvän ligger i koma. Och jag vill gärna inte lämna henne innan hon vaknar.
- Tyvärr. Det är på måndag eller aldrig. sa han med skarp ton.
Jag antog att jag inte kunde göra något mer. Så jag fick väl hoppas på att hon vaknade någon dag snart.
- Hur länge ska vi spela in?
- I Vancouver 3 månader. Men sen åker vi direkt ner till England och är där i ytterligare 3 månader. Så du är hemifrån drygt 6 månader.
Jag nickade och ställde mig upp.
- Var det allt? frågade jag och började backa.
- Ja, det var allt. Vi ses på måndag!
Jag vände mig nu om och gick raka vägen ut från rummet, och ut från huset till min bil. Tänk om Leah inte vaknar. Tänkte jag. Vad gör jag då?
Vad gör han tror ni? KOMMENTERA
Och jag är ledsen att behöva säga detta, men det kommer bara några få kapitel till. Sedan är denna novell slut. Och vi får se om jag gör en till.
Remember Me - Kapitel 71
Hon svarade inte, hon total ignorerade min fråga och tittade ner i sitt block igen sedan började hon gå mot dörren.
- Varför?! halvskrek jag till henne igen.
Hon stannade precis innan hon öppnade dörren och vände sig om.
- Det kan jag tyvärr inte berätta för dig.
Jag klarade inte av alla dessa dryga läkare längre, så jag satte ner mina fötter på golvet och ställde mig hastigt upp. Läkarens ansiktsuttryck förändrades fort till det sämre och hon sträckte ut en hand i luften.
- Nej! Lägg dig ner genast! Ditt huvud är inte redo för promenader än!
Med raska steg kom hon närmre och närmre, men hon kom fram för sent. Plötsligt började jag känna mig snurrig och hela jag började vingla fram och tillbaka. Sedan vart det svart igen..
- Taylor! Snälla vakna! jag hörde än en gång en röst i bakgrunden.
Jag öppnade ögonen sakta. Och vände på huvudet, där satt mamma.
- Taylor, vad händer? frågade hon och lutade sig över mig.
- Jag vet inte..
Jag kände mig fortfarande svimfärdig, även fast jag låg ner. Mamma la handen på min kind och tittade mig allvarligt i ögonen. Sedan släppte hon taget och satte sig ner på stolen bredvid min säng igen.
- Leah.. började jag.
- Leah ligger i rummet bredvid.
- Jag vet..
Det vart tyst mellan mig och mamma. Hon plockade upp min hand och höll den hårt mellan sina två händer, precis så som jag brukar hålla Leah's hand. Jag drog bort min hand från hennes och sträckte lite försiktigt på mig, sedan satte jag mig upp i sängen.
- Hur mår hon? frågade jag tyst.
- Jag vet inte, jag får inte veta något.
- Inte jag heller.
Strax därefter öppnades dörren och in kom den blonda läkaren. Hon tittade glatt på mig och andades in.
- Bra, du är vaken! Du kan gå här ifrån nu.
- Vadå här ifrån? Får jag inte stanna på sjukhuset? frågade jag häpet.
- Nej dummer, du kan gå ut från detta rum!
Hon började skratta, och tittade sedan ner i ditt block. Hon skrev något och tittade upp på mig igen. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och när jag skulle ställa mig upp kände jag hur det snurrade till i hela huvudet. Jag la ena handen snabbt på mammas axel och den andra på min panna.
- Går det bra gubben? frågade mamma när hon märkte att jag höll på att svimma igen.
- Mmh. var det enda jag fick fram.
Mamma fick hjälpa mig ut från rummet och när vi kom ut till korridoren satte jag mig ner på en av stolarna utanför Leah's rum. Logan var inte där, vilket gjorde mig väldigt lättad. Mamma satte sig ner bredvid mig och tittade än en gång allvarligt på mig.
- Vem var det som gjorde det? frågade hon.
- Logan.
- Vilken Logan? Känner jag honom?
- Nej, det gör du inte, men glöm det bara.
- Hur skulle jag kunna glömma det?
- Det är ingen stor grej, okej? Glöm det! sa jag ilsket till henne.
Mamma fick nästan en chock av att jag blev så sur, men hon slutade genast fråga.
Tiden gick och efter några timmar var den redan 7 på kvällen. Jag hade somnat på mammas axel många gånger under tiden och vi hade inte fått någon information om Leah.
- Det började bli sent, ska vi inte ta och åka hem? Du kan åka hit imorgon igen.
Jag nickade, och sedan ställde vi oss båda upp och började gå genom korridoren. Vi kom ut till våra bilar och mamma la armen om mina axlar när vi stod framför dem.
- Är det inte bäst om jag kör hem dig idag? Så kan jag köra in dig imorgon, för det är nog inte så bra om du kör ikväll.
Jag höll med henne och sedan hoppade vi in i bilen. Det tog ungefär 20 minuter att köra hem och när vi väl kom hem gick jag raka vägen till mitt rum. Jag satte mig i min säng och plockade upp min iPhone som varit avstängd hela dagen. Det plingade till på direkten. Det var ett sms från Paige.
"Förlåt för att jag inte har gjort dig sällskap hos Leah idag, men hur mår hon?" stod det.
"Inte så bra, tror jag. Det hände massor idag."
Jag fick svar snabbt.
"Vill du prata?"
Jag ringde snabbt upp henne och hon svarade på direkten.
- Hej Paige. sa jag med låg röst.
- Vill du berätta om vad som har hänt?
- Yes.
Jag började berätta om Leah's kramper, om slaget mot näsan och om min andra svimning. Vi pratade länge, närmare 1 timme skulle jag tro. När vi sagt hejdå la jag ifrån mig telefonen och sjönk ner i sängen. Den var betydligt mjukare än sjukhus sängen. Jag slumrade såklart till men vaknade ett tag senare av att min telefon ringde igen..
Hmm, vem är det som ringer? Kanske är det från sjukhuset?
Sorry för den jättedåliga uppdateringen, men jag har så otroligt mycket i skolan nu. Och jag skojar inte, det är jättemycket. Massa prov och sådant.
Remember Me - Kapitel 70
- Var du tvungen att kaxa emot när jag frågade vad du gjorde här?! sa Logan plötsligt.
- Jag kaxade inte emot, jag svarade bara på din spydiga fråga.
- Det var otroligt dumt gjort. Jag lovar att Leah kände av stämningen, det som just hände var helt klart ditt fel.
- Mitt fel? Vem fan var det som började kaxa?
- Inte var det mitt i alla fall. halvskrek Logan till mig.
- Frågan är ju faktiskt vad du gör här, det är slut mellan dig och Leah. Har du inte fattat det? Det är JAG och Leah nu. Inte DU och Leah!
Logan svarade inte. Istället ställde han sig hastigt upp, även jag gjorde det. Han gick fram och tillbaka medan jag bara stod och tittade på honom. Med snabba steg gick han fram till mig och gav mig ett hårt slag med knytnäven rakt över näsan på mig. Jag fick en sådan chock att jag ramlade ihop på golvet. Strax därefter vart det helt svart.
Jag hörde en svag röst ropa på mig.
- Taylor! Vakna!
Jag öppnade mina tunga ögonlock och tittade rakt upp i taket. Det var helt vitt och jag hade ingen aning om vart jag var. Jag lyfte på mina armar och gnuggade mina ögon med händerna, jag råkade komma åt näsan och jag fick en chock av hur ont den gjorde.
- Aj! sa jag rätt högt.
Då hörde jag rösten igen.
- Skulle du vilja svara på ett par enkla frågor?
Jag vände sakta på huvudet och såg att jag låg i en av salarna på sjukhuset. Framför mig stod en lång, blond läkare. I händerna höll hon i ett likadant block som Leah's läkare höll i.
- Jaa.. sa jag tyst från en nästan stängd mun.
- Vad heter du?
- Taylor Lautner.
- Hur gammal är du?
- 18.
- Hur många fingrar håller jag upp? frågade hon och höll upp 7 fingrar framför mig.
- 7 stycken.
- Okej bra, du är felfri.
Hon vände ryggen mot mig och började skriva i sitt block.
- Vad hände? mumlade jag fram.
- Vi hittade dig medvetslös i korridoren. Någon måste gett dig en rejäl smäll över näsan. Kommer du ihåg vem det var?
Jag behövde inte ens tänka tillbaka på händelsen innan jag svarade på hennes fråga.
- Logan..
Hon tittade förvånat på mig och sedan skakade hon på huvudet.
- Logan?
- Jag kommer inte ihåg hans efternamn, tyvärr.
Jag mumlade fortfarande och var osäker på om hon verkligen kunde höra vad jag sa alla gånger.
- Känner du denna Logan? frågade läkaren.
- Ja, tyvärr. Eller nej, fast jo, lite.
Hon rynkade pannan och tittade oroande på mig.
- När du tagit reda på hans efternamn går du direkt till polisen och anmäler händelsen okej?
Jag skakade på huvudet och tittade bort från henne och ut genom det stora fönstret som satt vid sidan av min säng. Det var utsikt över alla husen nedanför och alla bilar som cirkulerade runt sjukhuset. Jag kunde inte undgå att se alla tjejer som gick utanför, och då kom jag och tänka på Leah.
- Vart är Leah? frågade jag och ignorerade hennes fråga om polisen.
- Hon ligger i salen bredvid. Men under omständigheter får ingen besöka henne för tillfället.
- Varför?!
Hon svarade inte, hon total ignorerade min fråga och tittade ner i sitt block igen sedan började hon gå mot dörren.
- Varför?! halvskrek jag till henne igen.
Hon stannade precis innan hon öppnade dörren och vände sig om.
- Det kan jag tyvärr inte berätta för dig.
Jag klarade inte av alla dessa dryga läkare längre, så jag satte ner mina fötter på golvet och ställde mig hastigt upp. Läkarens ansiktsuttryck förändrades fort till det sämre och hon sträckte ut en hand i luften.
- Nej! Lägg dig ner genast! Ditt huvud är inte redo för promenader än!
Med raska steg kom hon närmre och närmre, men hon kom fram för sent. Plötsligt började jag känna mig snurrig och hela jag började vingla fram och tillbaka. Sedan vart det svart igen..
Smart drag av Taylor? Nä, kanske inte.
Smart drag av Taylor? Nä, kanske inte.
Jag är jätteledsen för den dåliga uppdateringen, men 1D har tagit upp hela min tid, hehehe.
One Direction <333
Hannah - Vad är one direction??
Svar - Det är ett engelskt pojkband som blev kända genom x-factor. Dom är i sverige för att spela sin första skiva.
Här är killarna.
ASSÅ SHIIT
NI KAN INTE FATTA DET. JAG TRÄFFADE ONE DIRECTION IDAG. OMGOMGOMGOMGOMGOGMOGMOGMGOMGOMGOGM!
Och förlåt för att det inte kommer något inlägg idag, men jag är för uppspelt och har läxor att göra. Men imorgon förhoppningsvis! :))
Remember Me - Kapitel 69
- Det är Leah.. var det enda jag fick fram.
- Har ni bråkat?
Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig en snyftning.
- Hon ligger på sjukhus. De vet inte om de kan rädda henne.
Mamma satt tyst, men sedan kramade hon om mig ett långt tag.
- Hon är stark, tro på henne Taylor.
Det gick en vecka. Jag satt vi Leah's sida varje dag, hela dagen. Jag till och med avbokade flera intervjuer för att få sitta vid Leah. På en hel vecka hade hon inte rört en min. Hon låg i samma ställning, med samma asiktsuttryck varje gång jag såg henne.
Det var lördag, jag åkte in till sjukhuset runt lunch och tog raka vägen upp till Leah's rum. Det var tomt, men jag antog att det inte skulle vara det så länge till, för snart skulle jag bli tvungen att trängas där inne med Logan. Varje dag hade han kommit hit efter skolan. Han hade satt sig i stolen på andra sidan sängen och tagit tag i Leah's hand. Vi sa aldrig något till varandra, inte ett knyst. Vi utbytte dock blickar väldigt ofta, rätt obehagliga blickar. Jag visste vad han hade gjort, men ville inte råka ut för det igen. Så jag gjorde nog bäst i att sitta tyst.
Som vanligt låg Leah lika fridfullt som alltid på den lilla sängen i det helvita rummet. Jag satte mig ner på stolen bredvid hennes säng och tog tag i hennes hand.
- Leah, det har gått en vecka. Det är dags att vakna nu. sa jag till henne med låg ton.
Jag fick ingen reaktion, vad hade jag väntat mig? Att hon skulle vakna och säga "Taylor, jag är vaken nu! Jippie!", nej. Det fanns inte en chans på jorden att det skulle hända. Jag vände hastigt på huvudet när jag hörde dörren öppnas. Logan stod i dörröppningen och tog sedan ett steg in i rummet. Jag följde varje steg han tog tills han satte sig ner på stolen. Han tittade ilsket på mig och tog ett djupt andetag.
- Vad gör du här? frågade han.
- Jag är alltid här, varför skulle jag inte vara här idag? frågade jag honom.
Han svarade inte, han gav mig endast en ilsken blick, sen tittade han ner på Leah. Plötsligt kände jag hur hon tog ett hårdare grepp om min hand. Jag tittade förvånat upp på Logan, som tittade lika förvånat tillbaka på mig. Jag log hysteriskt, likaså gjorde han. Men när vi minst anade det började Leah skaka, det var så brutalt att delar av hennes kropp lyfte flera centimeter från sängen. Maskinerna pep högre än vanligt också.
- Herregud. sa jag högt och tittade på Logan.
Bara några sekunder senare öppnades dörren och en hel drös läkare kom in springandes i rummet.
- Ut med er killar. Ni måste ut! ropade en av läkarna till oss.
- Men .. Nej .. Vad händer? sa jag och stod kvar på samma plats.
- Du måste ut här ifrån! sa samma läkare, han började eskortera ut mig från rummet och stängde sedan dörren mitt framför näsan på mig.
Vi satte oss ner på varsin stol utanför rummet. Vi satt tysta ett långt tag och försökte se vad som hände inne hos Leah. Dock var det gardiner för, så det var lite svårt att se.
- Var du tvungen att kaxa emot när jag frågade vad du gjorde här?! sa Logan plötsligt.
- Jag kaxade inte emot, jag svarade bara på din spydiga fråga.
- Det var otroligt dumt gjort. Jag lovar att Leah kände av stämningen, det som just hände var helt klart ditt fel.
- Mitt fel? Vem fan var det som började kaxa?
- Inte var det mitt i alla fall. halvskrek Logan till mig.
- Frågan är ju faktiskt vad du gör här, det är slut mellan dig och Leah. Har du inte fattat det? Det är JAG och Leah nu. Inte DU och Leah!
Logan svarade inte. Istället ställde han sig hastigt upp, även jag gjorde det. Han gick fram och tillbaka medan jag bara stod och tittade på honom. Med snabba steg gick han fram till mig och gav mig ett hårt slag med knytnäven rakt över näsan på mig. Jag fick en sådan chock att jag ramlade ihop på golvet. Strax därefter vart det helt svart.
Ojojoj. Inte bra Logan, inte bra. Och hur går det för Leah. Kommer hon klara kramperna?
KOMMENTERA!
Btw, tack för tipsen "Lovisa" :)
Observera att det är kapitel "69", hehehehehehehehhehehehe
Remember Me - Kapitel 68
- Leah kolliderade in i en bil tidigare idag. Enligt uppgifter var det ingen liten smäll. Tyvärr har hon fått stora skador i både huvud och överkropp. Dock ska vi vara glada att hon inte bröt ryggen, vilket betyder att hon slipper rullstol och kommer förhoppningsvis bli frisk.
- Förhoppningsvis? frågade jag och jag kunde höra hur min röst höll på att spricka.
- Vi vet inte säkert än om hon kommer klara sig eller inte.
- Inte?
- Vi gör så gott vi kan. sa mannen och gick ut från rummet.
Jag slängde mig ner på stolen och började gråta som aldrig förr.
Jag torkade tårarna och satte mig ordentligt upp i stolen. Jag tog tag i Leah's ena hand igen och höll den lagom hårt.
- Du måste klara sig gumman, du bara måste. sa jag och jag kände ännu en tår falla ner på min kind. - Jag vet inte vad jag gör om du inte finns hos mig mer. Du förstår nog inte hur mycket du betyder för mig, jag tror inte riktigt jag själv förstå..
Jag blev avbruten av att dörren in till Leah's sal öppnades. Jag vände mig om och såg Leah's mamma.
- Åh gud, min prinsessa! sa Olivia och sprang fram till Leah's säng. - Vad har du råkat ut för? Herregud..
Hon tittade upp på mig med blanka ögon, och sedan rann en tår ner för hennes kind.
- Hej Taylor. sa hon och försökte ge mig ett litet leende.
- Hej, ska jag gå ut? frågade jag och släppte Leah's hand.
- Nejnej, det behöver du inte.
Olivia satte sig ner på stolen som stod på andra sidan sängen och tog Leah's andra hand. Det var helt tyst i rummet, om man bortser från alla maskiner och snyftningarna som kom från både mig och Olivia.
- Var är Patrick? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Jag får inte tag på honom. Men han kommer väl snart, hoppas jag.
- Okej. sa jag och ställde mig upp. - Jag ska bara ta lite frisk luft.
Sakta gick jag fram till dörren, öppnade den och gick ut, och stängde dörren efter mig. Det var tomt i korridoren, vilket var rätt skönt. Jag försökte hitta min väg ut från sjukhuset och alla dess korridorer, vilket var svårt. Men tillslut lyckades jag komma till entrén. Det satt ett par stycken i väntrummet. En av dem satt och stor grät medan den andra satt och nästan hostade upp sina lungor. Jag fortsatte min väg ut från entrén och på vägen plockade jag upp min iPhone ur fickan, öppnade ett nytt sms och började skriva;
"Leah ligger på CHW, hon är inte okej. Tänkte bara berätta det."
Skrev jag och skickade smset till Paige. Hade Paige lust fick hon berättade för Logan, jag hade däremot ingen lust alls att berätta för honom vad som hänt Leah. Ett par meter framför mig stod en bänk, jag gick fram och satte mig ner på den. Bland buskarna runt omkring mig kunde jag höra hur det klickade till från kameror. Jag tittade mig runt omkring för att se om jag kunde se någon paparazzi, men kunde inte se en enda. Så jag antog att jag bara inbillade mig. Det vibrerade i fickan, jag plockade upp iPhonen och läste.
"Jag kommer på en gång, är det okej om Logan följer med?"
Jag suckade, men svarade direkt.
"Whatever."
Ett långt tag satt jag kvar på den lilla bänken. Jag hade lutat mitt ansikte i mina händer och så satt jag. Länge. Plötsligt petade någon mig på axeln. Jag satte mig upp och såg Paige, bakom henne stod Logan. Hon öppnade sina armar och jag ställde mig upp och omfamnade henne. Jag började utan förvarning huttra och tårarna rann som forsar från mina ögon.
- It's gonna be alright. viskade Paige och tog ett hårdare grepp runt mig.
- Hoppas det. snyftade jag och släppte henne.
Logan som fortfarande stod i bakgrunden tittade surt på mig. Jag tittade tillbaka på honom och höjde ögonbrynen. Att han var där störde mig verkligen. Och jag tror han kände detsamma om mig.
- Gå in och prata med personalen så berättar de nog vart Leah ligger. sa jag till Paige och sedan satte jag mig ner på bänken igen.
Tiden gick och jag gick inte in till Leah och de andra en enda gång. Jag satt bara på bänken och tänkte. På om det var ödet att detta skulle hända Leah, att jag och Leah inte var menade för varandra. Men det fick inte vara så, inte efter att jag kämpat så mycket som jag faktiskt har kämpat.
- Men Taylor, sitter du fortfarande här. hörde jag Paige säga när hela drösen kom ut från sjukhuset.
- Skönt att få tänka lite.
Hon satte sig ner bredvid mig på bänken medan Logan och Olivia stod en bit ifrån oss.
- Det är dags att gå hem nu, klockan börjar bli mycket. började hon. - Du kan komma tillbaka imorgon. Jag lovar dig, hon går ingenstans.
Vi gick tillsammans till bilarna, jag sa hejdå till de andra och satte mig sedan i min svarta BMW. Jag satte i nyckeln och startade bilen. Sedan körde jag hem. Ungefär 20 minuter senare stod jag på uppfarten, det lyste inifrån och jag kunde se hur hela familjen Lautner satt vid matbordet. De såg alla så lyckliga ut, jag hade egentligen ingen lust att gå in och förstöra för dem nu.
Med tunga steg gick jag fram till ytterdörren och steg in i huset, jag sa inte ett ljud, men mamma lyckades höra mig i alla fall. Hon kom gående och när hon såg mig lös hela hennes ansikte upp.
- Hej gubben! Hur har du haft det? frågade hon och var påväg att krama mig.
Jag svarade inte utan avvek från henne och gick direkt till mitt rum. Jag kunde än en gång känna klumpen i halsen, skulle gissa på att det var den 937427 gången idag. Med en duns slängde jag mig i sängen och tryckte ner mitt ansikte hårt i kudden för att kväva gråtet. Mamma kom in strax därefter och la handen på min rygg samtidigt som hon satte sig ner bredvid mig på sängen.
- Taylor, vad har hänt? frågade hon vänligt.
Jag viftade lite med handen för att visa att jag ville att hon skulle gå. Men hon verkade inte riktigt uppfatta min gest.
- Gubben. Du kan inte bete dig såhär och sen tro att jag inte bryr mig. Så berätta nu, vad är fel?
Jag satte mig upp bredvid henne, och tittade bort. Hon la armen runt mina axlar och drog mig närmre henne.
- Det är Leah.. var det enda jag fick fram.
- Har ni bråkat?
Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig en snyftning.
- Hon ligger på sjukhus. De vet inte om de kan rädda henne.
Mamma satt tyst, men sedan kramade hon om mig ett långt tag.
- Hon är stark, tro på henne Taylor.
Skulle kunna skriva massa mer. Men just nu orkar jag inte faktiskt. I alla fall, sorry om det är lite tråkigt, men allt kan ju inte hända på en och samma gång. :)
Btw, bli lite bättre på att kommentera hörrni! :)
Remember Me - Kapitel 67
Jag la på och knappade snabbt in Leah's nummer. Jag kom fram efter bara några signaler.
*Hallå?* hördes på andra sidan linjen.
- Vem är detta?
*Hej, jag är Dr. Mitchel och jag jobbar på California Hospital Medical Center, vem är det du söker?*
- Ja, jag ringer till Leah Anderson's telefon, så det är väl uppenbart? sa jag aggressivt.
*Och du är?*
- Jag är hennes pojkvän! Berätta bara vart hon är! nästan skrek jag i telefonen.
*Lugna ner dig, Leah är här. Hon har råkat ut för en olycka. Den är ganska allvarlig och de..*
Jag la på innan han hann prata klart. Jag slängde ner mobilen i fickan och sprang sedan ut och vidare till mitt hus för att hämta bilen. Sedan åkte jag raka vägen till sjukhuset.
Jag kom fram drygt 20 minuter senare och stannade bilen precis utanför sjukhuset. Som en blixt sprang jag in i Lobbyn, det var en kort kö fram till "receptionen", jag trängde mig före och tittade allvarligt på kvinnan framför disken.
- Hörru, träng dig inte. hörde jag en kvinna säga bakom mig.
Jag struntade fullständigt i henne och väntade på att kvinnan bakom disken skulle märka att jag ville något.
- Du måste ta en nummerlapp innan du kan komma fram hit. sa hon och vände sig om ifrån mig.
- Jag tänker inte ta en jävla nummerlapp. Berätta vart Leah Andersson ligger. Nu, snälla.
- Jag kan tyvärr inte ge ut sådan information.
- Men för i helvete. Jag orkar inte mer! Vart ligger hon?! sa jag med gråten i halsen.
Hon vände sig om och tittade på mig. Då kunde jag inte stå emot, tårarna började rinna ner för mina kinder.
- Men vännen, hur är det? frågade kvinnan omtänksamt.
- Jag orkar inte, okej? Berätta bara vart hon ligger, snälla?
- Okej, jag följer dig dit. Hannah, tar du över här?
Hon gick ut från disken och bad mig följa efter henne. Det kändes som att vi gick i en evighet, från korridor till korridor, till hiss och ännu en korridor. Till slut kom vi fram till en dörr, det stod 183 på den.
- Jag tror det är okej att gå in och hälsa på. Det kommer en läkare sen och berättar hur det ligger till. sa kvinnan och gick sin väg.
Jag la min hand på dörrhandtaget och tog ett djupt andetag. Sedan tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren. Det första som slog mig var alla ljud. Det pep för fullt i rummet, jag antog att det var Leah's puls. Jag tittade sedan över på sängen, där låg hon. Hon var blek och hennes andning var tung. Jag satte mig ner i stolen bredvid hennes säng, jag tog tag i hennes hand höll den mellan mina båda händer. Den kändes inte alls som den brukade, den var kallare och tyngre nu.
- Leah, vad har hänt egentligen? frågade jag men jag väntade mig inget svar.
Jag satt där ett långt tag och bara tittade på henne. Men inget hände, hon ryckte inte ens till en enda gång, hon var bara helt blickstilla. Mina tårar hade sluta rinna nu, men klumpen i halsen ville inte riktigt försvinna. Strax därefter öppnades dörren och in kom en man iklädd vitrock och turkosa byxor. Runt halsen hängde det ett stetoskop och i hans bröstficka satt det tre pennor.
- Hej, det är jag som är Dr. Mitchel. Vi pratades vid i telefonen innan skulle jag tro?
- Precis.
- Jag måste veta ditt namn innan jag kan berätta något.
- Lautner, Taylor Lautner.
- Okej Taylor, du är alltså Leah's pojkvän?
- Yes.
- Har du möjligtvis namn och nummer till Leah's föräldrar?
Jag lämnade över namn och telefonnummer till Leah's föräldrar och han skrev ner dom på sitt block han höll i handen. Han bläddrade sedan i blocket och stannade på en sida. Det var fullt med text på pappret och högst upp stod det "LEAH ANDERSON" med stora bokstäver.
- Leah kolliderade in i en bil tidigare idag. Enligt uppgifter var det ingen liten smäll. Tyvärr har hon fått stora skador i både huvud och överkropp. Dock ska vi vara glada att hon inte bröt ryggen, vilket betyder att hon slipper rullstol och kommer förhoppningsvis bli frisk.
- Förhoppningsvis? frågade jag och jag kunde höra hur min röst höll på att spricka.
- Vi vet inte säkert än om hon kommer klara sig eller inte.
- Inte?
- Vi gör så gott vi kan. sa mannen och gick ut från rummet.
Jag slängde mig ner på stolen och började gråta som aldrig förr.
Sorgligt.. Vad tror ni? Klarar sig Leah eller inte?
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 66
Jag smög in till mitt rum igen och plockade fram penna och papper, på pappret skrev jag ett litet meddelande till Taylor.
"När du vaknar har jag gått till skolan för länge sen, skulle jag tro. Det står i alla fall frukost därnere, så du behöver inte fixa det själv.
Puss på dig. <3"
Jag skyndade mig ner till hallen för att dra på mig mina vita Converse och min jeansjacka, och sedan gick jag ut genom dörren. Cykeln stod som vanligt lutat mot garageväggen, så jag tog tag i den, hoppade upp och cyklade iväg. Men på vägen blev jag stoppad av något jag inte kunde ana..
Jag vaknade av att ytterdörren smälldes igen. Jag satte mig snabbt upp i sängen av ren chock. Men Leah var inte där, jag tittade mig omkring i rummet, hon var ingenstans. Jag fick lite smått panik, men då såg jag lappen som låg på nattduksbordet bredvid mig.
"När du vaknar har jag gått till skolan för länge sen, skulle jag tro. Det står i alla fall frukost därnere, så du behöver inte fixa det själv.
Puss på dig. <3"
Juste, hon skulle till skolan idag ja. Det glömde jag bort. Tänkte jag och ställde mig upp ur sängen för att gå ner till köket. Precis som hon skrev på lappen stod det frukost framdukat på bordet. Jag var dock inte hungrig, så jag gick upp igen och bytte om till mina joggingkläder som låg i min resväska. Jag plockade även upp mina joggingskor. Jag drog på mig dem och gick ner till hallen, ut från huset till vägen och började småspringa. Det var varmt, vilket gjorde att jag började flåsa rätt snabbt. Jag sprang förbi ett par paparazzis men jag försökte inte bry mig så mycket om dem. Jag kom allt närmre stranden, men innan jag kom över till strandpromenaden blev jag tvungen att korsa en ganska stor korsning.
Jag stannade upp när jag såg att hela korsningen var full med ambulanser, polisbilar och brandbilar. Det var även fullt med bilar som försökte ta sig förbi. Sakta gick jag närmre, för jag behövde ju faktiskt ta mig förbi korsningen.
- Sorry grabben. Men du får inte gå igenom här.
En av polismännen kom fram och stoppade mig när jag kom allt för nära. Jag tittade bekymrat på honom och vände sedan huvudet mot olyckan. Det stod en röd Saab 93 där, det var inga större skador förutom att fönsterrutan fram på bilen var helt krossad. Några meter från bilen låg det en cykel. Den var vit, precis som Leah's. Jag tänkte dock inte mer på det och vände huvudet till polismannen igen.
- Vilken väg kan jag ta då? För jag måste över.
- Ja, du kan ju se att det är rätt smockat med bilar här. Men om du går över vägen till andra sidan kan du nog smita förbi bilarna där.
- Tack. Föresten, vad är det som har hänt? frågade jag nyfiket.
- Jag kan tyvärr inte ge ut någon information än om detta, men du kommer nog läsa detta i kvällsposten.
Jag nickade och gick över gatan. Precis som polismannen sa var det enklare att ta sig över korsningen där. När jag kommit över började jag jogga igen.
30 minuter senare stod jag utanför Leah's dörr. Jag satte i nyckeln och drog om. Jag öppnade dörren och steg in, det var tomt i huset, så jag började sjunga lite smått för mig själv. Som jag alltid gör när jag är ensam hemma. Jag slängde av mig mina skor och sprang upp på Leah's rum, det såg ut precis som det gjorde innan jag gick. Så jag passade på att bädda sängen och städa upp lite av mina kläder från golvet. Då kanske hon blir glad när hon kommer hem. Plötsligt kurrade det till i magen, jag satte handen på magen och kunde känna hur det vibrerade lite.
- Juste, mat.. sa jag och skyndade mig ner för trappan.
Maten stod fortfarande på bordet. Jag anade att det inte var varmt längre, så jag ställde in det i mikron i några sekunder. Medan maten stod i mikron sprang jag upp för trappan och hämtade min iPhone som låg på nattduksbordet bredvid Leah's säng. Jag hade 5 missade samtal från Paige, 2 missade samtal från Logan och ett sms från Paige. Jag öppnade först smset från Paige och läste.
"Säg till Leah att komma till skolan, hon kommer komma försent!"
"Hon åkte för 45 minuter sen.. Hon borde varit där för en halvtimme sen." Svarade jag och gick ner för trappan igen in till köket.
Det vibrerade i handen igen och jag tittade på telefonen, Paige hade svarat.
"Hon är inte här än. Vart är hon? Det är inte kul."
Jag fingrade lite på iPhone och tänkte för mig själv, att det bara var Paige och Leah som skojade med mig för att skrämma mig.
"Ha ha. Jättekul. Leah är säkert där, ni vill bara skrämma mig. Sluta med det där! ;)"
Med en duns satte jag mig ner på stolen och tog första tuggan av pannkakorna Leah hade dukat upp åt mig. Än en gång vibrerade telefonen.
"Nej! Hon är inte här! Vad är det du inte förstår?! Något måste ha hänt, Taylor!"
Jag kände starkt på mig att det bara var en skämt, så jag åt lugnt och sansat upp det sista av pannkakorna. 20 minuter senare stod jag i duschen. Varmvattnet rann ner för min rygg och jag kunde inte sluta tänka på om det faktiskt hade hänt Leah något. Borde jag agera och gå ut och leta? Nä, jag tror hon klarar sig. Jag stod och tänkte ett tag till, och sedan stängde jag av vattnet och gick ut från duschen. En handduk virade jag runt höften och sedan ställde jag mig framför spegeln och tittade på mina muskler. Skulle jag vara ärlig kände jag mig lite för biff. Jag skulle vilja minska lite på mina muskler och se ut som en vanlig människa. Skakandes på huvudet gick jag med tunga steg in i Leah's rum igen. Jag plockade fram ett par jeansshorts och en vit t-shirt. Men innan jag hann byta om ringde min mobil. Det var Logan. Jag tvekade på om jag skulle svara, men till slut gjorde jag det i alla fall.
- Vad vill du? sa jag med betoning på du.
*Det är om Leah.*
- Och?
*Hon kommer inte till skolan, har du någon aning om var hon är?*
- Är ni seriösa? frågade jag innan jag hann svara på hans fråga.
*Men ja! Varför skulle vi inte?!*
Jag svarade inte utan skakade bara på huvudet för mig själv.
*Har du testat få tag på henne? För hon svarar inte när vi ringer.*
Jag la på och knappade snabbt in Leah's nummer. Jag kom fram efter bara några signaler.
*Hallå?* hördes på andra sidan linjen.
- Vem är detta?
*Hej, jag är Dr. Mitchel och jag jobbar på California Hospital Medical Center, vem är det du söker?*
- Ja, jag ringer till Leah Anderson's telefon, så det är väl uppenbart? sa jag aggressivt.
*Och du är?*
- Jag är hennes pojkvän! Berätta bara vart hon är! nästan skrek jag i telefonen.
*Lugna ner dig, Leah är här. Hon har råkat ut för en olycka. Den är ganska allvarlig och de..*
Jag la på innan han hann prata klart. Jag slängde ner mobilen i fickan och sprang sedan ut och vidare till mitt hus för att hämta bilen. Sedan åkte jag raka vägen till sjukhuset.
Ojojoj hur ska det gå nu?
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 65
Vi följde med Leah's föräldrar ut till deras bil och jag följde med dem hem. Vi gick in med vår packning och satte oss sedan i Leah's säng. Hon plockade fram sin gitarr och spelade lite på den. Plötsligt känner jag hur det vibrerar i fickan. Jag plockade upp min iPhone, det var ett sms från ett okänt nummer. Jag öppnade det och läste;
"Jag vet inte vad du och Leah håller på med, men jag vet att det inte kommer pågå länge till.."
Jag rös till och svarade;
"Du ska ge fan i oss."
Jag la ner telefonen i fickan igen och när jag tittade upp igen tittade Leah frågandes på mig.
- Vem smsar du med? frågade hon oskuldsfullt.
- Ingen.
- Okej. sa hon och fortsatte spela.
Jag satt ett tag och tittade på Leah. Hon var så fin och jag var så glad över att hon var min, min och bara min. Leah slutade plötsligt spela på sin gitarr, hon tittade på mig och log, sedan bet hon tag i sin underläpp. Hon ställde sig upp och satte ner gitarren på golvet, sedan gick hon fram till mig och puttade ner min i sängen så jag log på rygg. Hon kom upp ovanpå mig och hon började små fnittra.
- Du är snygg. sa hon och lutade sig sedan ner för att trycka sina läppar mot mina.
Vi rullade runt så jag låg över henne nu. Jag arbetade mig ner mot hennes hals och och ner mot hennes mage. Jag kysste henne nu på magen och jag kunde höra hur hennes andetag blev fler och tyngre. Jag satte mig upp och tittade på henne, hon log och jag log tillbaka. Jag fortsatte kyssa hennes mage och i farten började jag knäppa upp hennes byxor. Leah satte sig snabbt upp och drog sig från mig.
- Oj, gjorde jag något fel? frågade jag och tittade osäkert på henne.
- Nej, nej. Bara, inte nu okej?
Jag nickade och satte mig upp. Även Leah satte sig upp och knäppte sina byxor igen. Vi sa inte ett ord till varandra som slutade med en pinsam tystnad. Jag satt och tänkte intensivt på vad jag skulle säga, men min hjärna var tom.
- Jag har skola imorgon. sa Leah från ingenstans.
- Okej.
Hon vände nu huvudet mot mig och tittade osäkert på mig.
- Vill du sova här ändå? frågade hon.
- Du behöver inte ens fråga. sa jag och gav henne en snabb kyss.
Det vart tyst igen, men den här gången var det ingen pinsam tystnad som tur var.
Dagen gick och det blev kväll. Vi hade egentligen inte gjort någonting den dagen, vilket var rätt skönt eftersom att vi båda var väldigt trötta från resan hem. Vi stod inne i Leah's badrum och borstade tänderna. Efter det kröp vi ner i hennes säng. Vi la oss i sked med min arm runt Leah's midja.
- Godnatt Taylor.
- Godnatt. sa jag och kysste henne lätt i nacken.
LEAH'S PERSPEKTIV -
Nästa morgon vaknade jag av att min väckarklocka ringde. Jag låg fortfarande innerst i sängen så jag hade lite svårt för att ta mig upp utan att Taylor skulle vakna. Men jag lyckades. Jag drog på mig min lila morgonrock och smög sedan ner till köket. Som vanligt stod det framdukat frukost på bordet, så jag slapp fixa min egna frukost. Försiktigt drog jag ut stolen och satte mig på den, sedan började jag äta.
Jag sprang upp för trappan när jag insåg vad klockan var, jag hade suttit i köket lite för länge, men det var inte första gången TVn distraherade mig. Jag öppnade dörren in till mitt rum och steg in. Taylor sov fortfarande som en liten ängel och det kom några få snarkningar lite då och då, men det var bara gulligt. Jag tog fram en passande outfit för dagen och bytte sedan kläder, såväl som sminkade mig och fixade håret.
Jag smög in till mitt rum igen och plockade fram penna och papper, på pappret skrev jag ett litet meddelande till Taylor.
"När du vaknar har jag gått till skolan för länge sen, skulle jag tro. Det står i alla fall frukost därnere, så du behöver inte fixa det själv.
Puss på dig. <3"
Jag skyndade mig ner till hallen för att dra på mig mina vita Converse och min jeansjacka, och sedan gick jag ut genom dörren. Cykeln stod som vanligt lutat mot garageväggen, så jag tog tag i den, hoppade upp och cyklade iväg. Men på vägen blev jag stoppad av något jag inte kunde ana..
Kort och väldigt ointressant del. Men det blir bättre! Just wait for it!
KOMMENTERA!
Svar på tal
Fråga; var får du dina bilder ifrån? kanske en konstig fråga men jag var bara nyfiken... >.<
Svar; Jag hittar alla mina bilder på weheartit.com. Det är den bästa sidan att hitta bilder på enligt mig. :)
Fråga; kommer nästa kapitel i dag ? och när i så fall ? =)
Svar; Nej tyvärr så kommer det inte ut något kapitel idag. För jag har massa att plugga och så har jag varit upptagen hela dagen. Men imorgon ska jag försöka dra ihop ett kapitel eller två! :)
I love Bruno Mars
Tänkte bara tipsa om en awesome blogg! Det är en Bruno Mars fansite. Och ja, jag tror ni fattar vad det handlar om då. Så för er som är lika nere i Bruno Mars som jag är, gå in HÄÄÄÄR. Ni lär gilla det! :)
Remember Me - Kapitel 64
Efter ett tag satt vi båda utmattade under det stora trädet. Taylor hade sin arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Vi sa ingenting till varandra, istället njöt vi utav varandras sällskap.
- Det är du och jag nu va? frågade Taylor efter en stunds tystnad.
Jag lyfte mitt huvud från Taylor's axel och tittade på honom.
- Ja. sa jag och log till honom.
Det hade gått exakt en vecka sen Taylor och jag blev ett par, på riktigt. Det var dags för oss att åka hem från Portsmouth till Los Angeles. Det kändes på flera sätt tråkigt och ganska ledsamt, men samtidigt kändes det skönt att få komma hem. Jag saknade mina vänner i LA, speciellt Paige, även Logan faktiskt.
- Har du packat ner allt nu Leah? frågade Sophie.
- Ja, eller det tror jag i alla fall. I värsta fall får ni väl ge mig det nästa gång vi ses.
- Och det är snart! sa Shelley.
Jag skrattade och log menande till henne. Jag stod i hallen fullt påklädd i väntan på att Taylor skulle bli klar med sin packning. Såklart började han alltid packa i sista minuten, och snabb var han inte.
- Taylor. Vi måste åka nu! ropade jag.
- Ja, jag kommer! ropade Taylor tillbaka.
Taylor kom springande med sin bag hängandes på axeln och han stannade andfådd framför mig. Han släppte ner bagen på golvet så det blev en stor duns. Sophie tittade oroligt på bagen och sedan på Taylor och det syntes klart och tydligen att Taylor blev generad. Han knöt på sig sina vita Converse och hängde sin svarta skinnjacka runt armen.
Vi slängde upp vårt bagage på traktorsläpet och sedan sa vi hejdå till Shelley och Sophie.
- Jag kommer sakna dig massor! sa Shelley snyftandes medan vi kramade om varandra.
- Och jag kommer sakna dig Shelley.
Jag gav Sophie en kram, det gjorde även Taylor, sedan hoppade vi upp i släpet och Karl körde iväg oss till busshållplatsen.
- Det tog tid. sa jag till Taylor och puffade honom lite lätt på armen.
- Ey, sluta retas!
Taylor puffade tillbaka mig lite lätt på armen men sedan slutade han och blev snabbt seriös igen. Han satte två fingrar under min haka och höjde upp mitt huvud med hjälp av fingrarna. Sedan pressade han sina läppar mot mina.
- Fine? sa han sedan och tittade seriöst på mig.
- Fine!
Jag gav honom en snabb kyss till och sedan lutade vi oss tillbaka på släpet och njöt av den sista biten.
TAYLOR'S PERPEKTIV -
Att Leah äntligen var min var någonting jag jagat efter ett långt tag nu. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Det enda jag är rädd för just nu är Logan. Efter hans hotbrev vart jag riktigt rädd. Jag vet inte om jag vågar riskera att något händer Leah på grund av att vi är tillsammans nu. Hela min värld kommer falla då.
Planet hade precis lyft och vi räknade med att vara framme om drygt 9 timmar. Det var en lång resa jag inte alls såg fram emot. Jag hade helst stannat kvar i England. Leah satt bredvid mig och log, jag tror hon längtade hem rätt mycket. Hon visste ju trots allt inte vad Logan hade planerat. Det kanske är fel av mig att inte berätta, men jag vill inte förstöra något. Inte nu vartfall. Hon tog min hand och höll den rätt hårt, men hon släppte den rätt fort och höll den framför munnen när hon gäspade.
- Är du trött gumman? frågade jag och tog hennes hand igen.
- Ganska ja, det blev rätt sent igår.
- Sov om du vill.
Jag la min arm runt hennes axlar och hennes huvud föll ner på min axel. Hon gäspade igen och strax därefter kunde jag höra hennes tunga andetag, hon hade alltså somnat. Jag pussade henne på pannan och tittade sedan ut genom fönstret. Vi var nu ovanför molnen, så det fanns inte så mycket att titta på. Med endast en hand försökte jag plocka upp min iPhone ur väskan, jag lyckades och satte i mina hörlurar i mina öron och satte på Liquor Store Blues med Bruno Mars. Strax därefter somnade även jag.
Jag vaknade av en stor duns, vi hade precis landat. Solen sken som vanligt i väldigt varma Los Angeles.
- Leah? Leah, vi har landat. viskade jag till henne.
Hon satte sig sakta upp och sträckte på armarna.
- Godmorgon. sa hon och gav mig en snabb kyss.
- Hej du. Skönt att sova?
- Väldigt, kommer dock inte kunna sova i kväll skulle jag tro.
- Det gör inget. sa jag och blinkade.
Vi ställde oss upp från våra platser och gick sakta ut från planet. Vid gaten mötte vi Leah's föräldrar. De gav oss båda varsin kram.
- Hej! Hur har ni haft det? frågade Olivia, Leah's mamma.
- Helt perfekt. sa Leah och tog min hand.
- Jaså, där ser man. sa Olivia och puffade mig lite lätt på armen.
Vi följde med Leah's föräldrar ut till deras bil och jag följde med dem hem. Vi gick in med vår packning och satte oss sedan i Leah's säng. Hon plockade fram sin gitarr och spelade lite på den. Plötsligt känner jag hur det vibrerar i fickan. Jag plockade upp min iPhone, det var ett sms från ett okänt nummer. Jag öppnade det och läste;
"Jag vet inte vad du och Leah håller på med, men jag vet att det inte kommer pågå länge till.."
Jag rös till och svarade;
"Du ska ge fan i oss."
Jag la ner telefonen i fickan igen och när jag tittade upp igen tittade Leah frågandes på mig.
- Vem smsar du med? frågade hon oskuldsfullt.
- Ingen.
- Okej. sa hon och fortsatte spela.
Ojojojojdå. Vad händer nu? Och vad kommer Logan göra?
Jag har bestämt mig för att jag ska skriva klart denna novell, och sedan ska jag påbörja en ny. Precis som ni ville! :)
KOMMENTERA
Nytt nytt nytt
Nytt kapitel kommer ikväll!
Viktigt!
Jag fick en fråga om när nästa kapitel kommer. Och det svaret är ganska oklart, för jag har väldigt mycket att göra den här veckan. Och jag känner att jag inte kan sitta vid datorn hela tiden då när jag måste göra annat, som plugga och sådant. Men jag ska försöka skriva ett idag. :)
Sen tänkte jag bara fråga er en sak. Den här novellen börjar ju lida mot sitt slut, den kan ju inte vara hur lång som helst liksom. Och då tänkte jag bara fråga er om ni tycker jag borde göra en ny efter den här, eller lägga av att skriva helt.
Så skriv massa kommentarer nu på vad ni tycker! :)
Remember Me - Kapitel 63
Jag log och han tog min hand, vi gick tillsammans till ytterdörren. Men där stannade vi. Han släppte min hand och ställde sig bakom mig. Sedan satte han sina händer framför mina ögon så jag inte kunde se något.
- Du, akta mitt smink. var det enda jag fick fram.
- Okej, okej. Men du ser ingenting va?
- Nej.
- Okej öppna dörren.
Jag letade mig fram till dörrhandtaget och öppnade dörren. Taylor sa åt mig att ta ett försiktigt steg ut, och jag gjorde som han sa. Vi fortsatte en bit ut på grusvägen och sedan stannade vi. Han tog bort sina händer och lät mig titta.
- Omg. Du skojar? sa jag med häpnad.
Framför mig stod en häst och vagn. Det var två hästar, båda två var vita. Även vagnen var vit med röd inredning. Det satt röda rosor lite här och där i vagnen, det såg helt enkelt underbart vackert ut.
- Men hur? frågade jag Taylor.
- Magi. sa han och blinkade till mig.
Han tog min hand igen och hjälpte mig upp i vagnen. Sedan steg även han upp. Han satte sig bredvid mig med bara några centimeters avstånd. Vi åkte rätt länge, och det hann till och med bli skymning innan vi kom fram. Plötsligt kunde man se hur vägen framför oss började ta slut.
- Vi kan inte komma länge nu. Ska vi åka hem igen? frågade jag förvånat.
Han skakade på huvudet och pekade ut på fältet framför oss. Där stod det ett litet bord, med två stolar och det var uppdukat med mat. Jag tittade på Taylor och han log stort. Jag pussade honom på kinden och sedan stannade vagnen. Vi steg ner från den och gick hand i hand till det upp dukade lilla bordet. Taylor drog ut min stol och jag satte mig på den, sedan satte han sig mittemot mig. Vi började äta maten som var upp dukad och vi blev snabbt klara båda två.
- Jag förstår inte hur du har fixat allt detta. sa jag till en nöjd Taylor.
- Strunta i det, njut bara av det!
Jag log till Taylor som log tillbaka till mig och sedan blev vi tysta. Jag kunde se på Taylor att han tänkte på något, men jag försökte att inte riktigt bry mig om det. Men jag kunde självklart inte låta bli.
- Vad tänker du på? frågade jag.
Taylor tittade upp på mig, han såg väldigt seriös ut, vilket gjorde mig rädd.
- Inget särskilt. sa han sedan.
- Säkert? Du verkar orolig.
- Säkert.
Det blev tyst igen och vi tittade på varandra ibland, då små log vi.
- Okej. Det är Logan, när jag fortfarande var hemma och du var här, var han på mig hela tiden. Han ringde, skickade hotsms. Kom hem till mig och höll på. Asså jag orkar inte Leah.
- Logan?
- JA! Ett tag var jag nära att ge upp dig.
- Herregud. Vilken jävel.
- Han är så otroligt desperat. Efter dig. jag nickade och tittade ner i min tallrik. - Han har ett problem.
- Måste vi prata om detta nu? frågade jag och försökte ge Taylor ett leende.
- Nej, självklart inte. Tänkte bara att du ville veta.
Det vart lite av en pinsam tystnad men den avbröts snabbt av att Taylor ställde sig upp.
- Kom! sa han och tog min hand. Sedan började han småspringa lite.
- Vänta! sa jag och stannade. Jag tog av mig mina skor, och sprang sedan efter honom.
Taylor stannade vid ett träd lite längre ner på fältet. Jag kom dit strax därefter. Taylor slog till mig lite lätt på armen och ropade kull, sedan sprang han iväg igen.
- Du är så töntig! ropade jag till honom och sprang sedan efter honom.
Efter ett tag satt vi båda utmattade under det stora trädet. Taylor hade sin arm runt mina axlar och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Vi sa ingenting till varandra, istället njöt vi utav varandras sällskap.
- Det är du och jag nu va? frågade Taylor efter en stunds tystnad.
Jag lyfte mitt huvud från Taylor's axel och tittade på honom.
- Ja. sa jag och log till honom.
Aww. Så gulligt. Bra att det är Leah och Taylor nu va? :)
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 62
En timme senare satt vi hemma hos Shelley ute på altanen, vi hade alla filtar runt om oss och det var tända ljus på bordet som vi försökte grilla Marshmallows med. Vi pratade länge och hade det super trevligt.
- Kom och sätt dig här. sa Taylor till mig samtidigt som han klappade lite i sitt knä för att visa vart han menade.
Jag ryckte på axlarna och ställde mig upp för att gå och sätta mig i Taylor's knä. Han la armarna runt min mage och lutade sin kind mot min axel. Vi satt så länge, och till slut kunde jag se hur Shelley och Casey försökte hålla sitt skratt inne.
- Vad är det? frågade jag.
- Taylor verkar ha somnat!
Jag vände på huvudet och såg precis det de just sagt, Taylor hade somnat. Även då såg han otroligt bra ut.
Nästa morgon vaknade jag tidigt, även fast det var lördag. Jag vred och vände på mig en lång tid i sängen för att se om jag lyckades somna om. Men jag misslyckades. Tyst satte jag mig upp i sängen och smög ner för trappan in till köket. På vägen in till köket gick jag förbi vardagsrummet där Taylor och Casey låg i varsin soffa, båda två sov djupt, för jag kunde höra små snarkningar från dem båda lite då och då. Jag kom in i köket och öppnade kylskåpet, det fanns inte mycket i det, men jag tog fram juicepaketet och drack direkt ur det. Ja, det är fel att göra så, men jag orkade verkligen inte hämta ett glas.
Jag ställde tillbaka juicen i kylen och smög ut från köket, förbi vardagsrummet till trappan. Men vid första trappsteget knarrade det något otroligt.
- Shh. "sa" jag för mig själv till trappan.
Jag tog ännu ett steg och även det knarrade som bara den.
- Leah?
Jag vände mig om och såg Taylor sittandes i sin soffa med ett gulligt morgonruffs och utan tröja. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom.
- Vad gör du uppe så tidigt? frågade han och gäspade.
- Jag kunde inte sova.
- Vill du ha sällskap?
Jag nickade och gick ner för de två knarrande trappstegen igen. Taylor ställde sig upp ur soffan och sträckte på sig. Sedan gick han fram till mig.
- Jag kanske ska sätta på mig något, hehe. sa han och försvann iväg till toaletten.
Han kom tillbaka igen efter någon minut, han hade nu på sig ett par jeansshorts och en grå v-ringad t-shirt. Vi gick ut till den lilla altanen på baksidan och satte oss i varsin solstol. Solen gassade på altanen och man kände sig som ett stekt ägg efter bara någon minut i solen.
- Jag går bara in och byter om. sa jag och sprang upp till Shelley's rum, jag hämtade min bikini och smög in till badrummet och bytte om.
Taylor gav ifrån sig en vissling när jag kom ner till altanen igen. Jag kände hur jag blev lite smått generad men jag försökte dölja det genom att titta ner i golvet så mitt hår föll ner över ansiktet. Jag satte mig ner i solstolen och drog på mig mina solglasögon.
- Jag tänkte att vi kunde hitta på någonting ikväll, bara vi två. sa Taylor och tittade på mig.
- Vad hade du tänk dig?
- Ingen aning, vad kan man göra här egentligen? skrattade Taylor fram.
- Mjölka kor?
Eftersom att vi båda har rätt dålig humor började vi skratta hysteriskt åt det vi just sagt. Taylor blev rätt snabbt seriös igen.
- Seriöst, vad kan man göra här? frågade han igen.
Jag ryckte på axlarna och vände sedan bort blicken från Taylor.
- Vad säger jag ifall Taylor skulle fråga då? frågade jag Shelley.
Än en gång var vi inne i den lilla secondhand shoppen som låg i centrum. Den var inte alls stor och hade inget stort utbud, men det var inget man klagade på här.
- Om du vill är det självklart du ska svara ja. Annars, nej.
- Men jag vet ju inte, det är det som är grejen.
- Har du släppt Logan?
- Tror det.. sa jag och ryckte på axlarna.
- Han är i alla fall inte värd dig. Punkt slut.
Vi fortsatte titta på kläder, men ingen av oss hittade något vi gillade. 15 minuter senare satt vi på ett litet fik, framför mig hade jag en chailatte och en morotskaka. Mina två favoriter.
- Hur går det med Casey då? frågade jag och tog en klunk av min chailatte.
- Känns inte som att något händer..
- Du måste ju också våga! sa jag och puffade henne lite på armen.
- Jag har vågat tillräckligt, hehe.
- Verkar inte som det.
Vi fikade klart och tog sedan bussen hem. Klockan var redan fem när vi kom hem och jag möttes av en ivrig Taylor.
- Klä på dig något fint! Så ses vi här nere vid halv sju okej? sa han och sprang sedan in i huset.
Jag tittade på Shelley och sänkte ögonbrynen medan hon bara såg otroligt glad ut.
- Vad? frågade jag och höjde ögonbrynen.
Hon skakade på huvudet och gick före in i huset. Jag gick tätt bakom henne och följde med upp till ovanvåningen. När jag kom in till hennes rum plockade jag upp en svart liten klänning som jag hade tänk ha på mig i kväll. Sedan gick jag till badrummet och började sminka mig. Jag körde på en mer naturlig look,bara mascara och röda läppar. Jag lockade håret och satte upp det i en hästsvans. Jag slängde av mig mina kläder och drog försiktigt på mig mitt svarta fodral utan att förstöra håret eller sminket. Sedan hämtade jag mina svarta pumps.
Klockan halv sju tog jag mig ner för trappan och satte mig ner på andra trappsteget. Jag väntade en stund på Taylor, men det tog inte lång tid innan han kom. Han hade på sig en ljusgrå kostym, med en svart skjorta och en grårandig slips.
- Du ser fantastisk ut. sa han förundrat när jag ställde mig upp och rättade till klänningen.
Jag log och han tog min hand, vi gick tillsammans till ytterdörren. Men där stannade vi. Han släppte min hand och ställde sig bakom mig. Sedan satte han sina händer framför mina ögon så jag inte kunde se något.
- Du, akta mitt smink. var det enda jag fick fram.
- Okej, okej. Men du ser ingenting va?
- Nej.
- Okej öppna dörren.
Jag letade mig fram till dörrhandtaget och öppnade dörren. Taylor sa åt mig att ta ett försiktigt steg ut, och jag gjorde som han sa. Vi fortsatte en bit ut på grusvägen och sedan stannade vi. Han tog bort sina händer och lät mig titta.
- Omg. Du skojar? sa jag med häpnad.
Förlåt för sent kapitel. Hehe.
Vad tror ni Taylor överraskar Leah med?
KOMMENTERA
