Remember me - Kapitel 51
( Förlåt för att jag inte uppdaterat, jag är en usel gästbloggare. Haha! Men nu ska jag försöka att hålla er uppdaterad innan jag lämnar er. ;) )
Jag tog tag om den andra pallen som stod strax utanför dörröppningen, jag böjde mig långsamt upp igen och gick med korta steg fram till där hon satt, sedan lade jag tyst ner pallen framför hennes och satte mig ner stelt på stolen. Hon såg så borta ut, som om hon var långt borta, i en helt annan dimension. Jag lade min hand uppepå hennes som låg mot den kalla fönsterkanten.
- Leah. Grymtade jag som om jag hade ont. Hon vaknade till och tittade oroligt på mig.
- Mår du inte br....?
Jag avbröt henne genom att luta mig fram trots att det gjorde ont att lägga tyngd på smalbenet, jag slöt snabbt mina ögon och kysste hennes kalla läppar en lång stund, det var nästan uppenbart att hon skulle besvara den. För det gjorde hon efter en stund. En bubblande känsla fyllde min mage.
Det var helt omöjligt. Det var omöjligt att andas, att andas in det där syret kroppen behövde för att överleva. Det var för svårt för att vilja förstå och andas in den svala luften. Regnet hade lugnat ner sig nu utanför fönstret. Mina sista tårar hade torkat längst mina kinder, det kändes som om något lagt på lim på mina kinder som nu skrapade mot min hud. Men det var obehagligt, det var allt. Jag kunde leva med det, det jag inte kunde leva med var att jag inte kunde andas. Mina läppar var inte tillgängliga, de tillhörde inte mig längre. Utan Taylors. Det var som om jag levde i en bubbla i flera minuter och det var först nu som jag öppnade ögonen, jag lade för första gången till att jag blivit förblindad. Förblindad. Ordet repeterades i mitt huvud flera gånger. Över mig var Taylor, en varelse med en brunare hud än vad jag hade, som om han föddes solbrun. Hans ögon var mörkbrunt och hans armar prydde muskler. Jag tänkte för en stund varför han inte slagit tillbaka mot Logan. Var det för att han inte ville skada en annan människa eller att han skulle få dåligt samvete? Eller var det för att jag tittade på?
Det var en obehaglig känsla i min mage, fjärilarna hade blivit flera nu. En försiktig hand letade sig efter min midja, japp. Till slut fann handen den, jag vågade inte se efter var vi var någonstans. Men jag låg ner, det var det jag visste. Han hade ingen tröja på sig, och jag hade faktiskt ingen aning heller. Det kändes konstigt mot kudden, mitt hår var fortfarande blött efter regnet. Jag skulle säkert bli förkyld. Nästa kyss blev en intensiv och varm kyss från hans läppar. Jag försökte sluta mina ögon men det var mer sådär som när man var trött men ändå för trött för att orka stänga ögonlocken. Men plötsligt avbröt jag mig själv, det kunde inte fortsätta såhär. Jag slet mina läppar ifrån hans läppar och han försökte att hitta ett svar i mina ögon. Jag försökte att ge han ett osäkert svar, men det verkade inte gå fram. Han kysste mig på nytt. Säg inte att....! Jag lade mina händer mot hans bröstkorg och sköt upp han så att mina läppar befriades. Jag försökte att se in i hans ivriga ögon, jag försökte tyda det som var så uppenbarligt. Det som varje människa tänkte på, varje tonåring i alla fall. När jag inte fick någon kontakt med honom tog jag i allt jag hade och kastade undan han ifrån mig. Han landade på vänster sida om mig och jag satte mig snabbt upp.
- Det räcker, Taylor! Jag vet vad alla killar tänker på, men mig kan du inte lura! Fräste jag åt han och kravlade mig ur sängen och ställde mig upp ursinnigt.
- Men Leah. Suckade han och satte sig upp i skräddarställning. Jag skakade på huvudet och tog tag om tekoppen med kallt te som var kvar i botten.
- Jag går hem nu, klockan är redan fyra.
- Måste du verkligen gå? Kved Taylor med låg röst och tittade oskyldigt på mig.
- Jag är ingen docka att slänga runt, jag gjorde faktiskt slut med Logan idag! Fräste jag argt åt honom och trampade ut ur rummet.
- Leah vänta! Skrek han efter mig och jag hörde en duns i golvet. Han var fortfarande skadad, i ren reflex sprang jag tillbaka in i rummet och hjälpte han upp på benen igen.
- Hur gick det? Muttrade jag och tog tag om hans axlar för att han skulle stå stadigt upp.
Men han svarade inte utan kysste mig försiktigt, när han avslutat den hade äntligen kontakten i hans ögon kommit tillbaka. Han var samma gamla Taylor igen, det såg ut som det glittrade stjärnor i hans ögon.
- Jag går nu Taylor. Suckade jag och klappade han barnsligt på kinden innan jag gick ut ur rummet.
När jag ställt koppen på diskbänken i köket och dragit halvt på mig mina skor kom han ner långsamt nerför trappan med nya kläder på sig.
- Jag följer dig. Sa han och tog tag om ett paraply som stod vid dörren.
- Visst. Svarade jag och öppnade upp dörren, det regnade inte lika mycket längre. Det skulle säkert sluta regna inom någon timme.
När vi kommit fram till min port vände jag mig om under paraplyet och tittade in i Taylors ögon.
- Tack för idag, tack för att du är så hjälpsam Taylor. Jag kunde inte haft en bättre vän. Log jag och vinkade snabbt till han innan jag började springa mot ytterdörren.
- Det var så lite så! Skrek han glatt tillbaka och började gå tillbaka mot sitt hus.
När jag låst dörren bakom mig och kollat ännu en gång, för säkerhetsskull, ställde jag mig i spegeln i badrummet och tittade på mitt ansikte. Fortfarande en trasdocka tydligen. Jag bestämde mig för att ta en dusch och klampade upp i trappan tröttsamt för att plocka åt mig några fräscha kläder. När jag står utanför mitt rum märker jag att dörren är stängd.
- Det....sa jag högt för mig själv. Det hade jag ingen minne av att jag stängt dörren.
Det högg genast till i bröstkorgen, Logan. Jag hade ju redan varit härinne efter han varit här, har han varit här igen? Jag blev ursinnig och slog upp dörren.
- H-herregud....
Jag höll andan för tredje gången idag. Det gjorde för ont i ögonen, tårarna började arta sig igen. Herregud vad vackert det var. Överallt i rummet kryllade det av ljusrosa skinande rosbuketter. Dem var utspridda över hela golvet, längst fönsterkanten, på sängen och det till och med hängde rosor längst dörrarna till min walk in closet. Jag kunde inte röra mig, hade han gjort allt det här för mig? Jag började gråta samtidigt som jag såg en vit lapp på sängkanten. Jag gick försiktigt fram till sängen och plockade upp lappen och läste långsamt flera gånger:
" Hej Leah. Jag är ledsen för idag, och jag är ledsen för att jag ska behöva klättra in genom ditt fönster och bryta mig in i ditt hus en gång till. Jag blev så förbannad bara, jag hoppas du kommer att förlåta mig och ta tillbaka mig igen snart.
Och du, anledningen till att jag var i ditt rum förut var för att jag skulle förbereda det här till dig, men nu blev det inte direkt som planerat men jag hoppas du tycker om det jag gjort för dig i alla fall.
Jag kommer alltid älska dig Leah.
/ Logan. "
Jag satte mig ner på sängkanten och kipade efter luft, jag tappade lappen på golvet och började storgråta. Jag både skrek och grät, samtidigt som jag stirrade upp i taket. Jag tog tag om en kudde och kramade om den hårt, min kropp blev som en stor lerklump och jag kunde inte röra mig längre. Jag var fast, förstelnad, förlamad.
Hade jag gjort det rätta eller inte?
Jag vaknade av att solstrålarna värme upp min panna, jag grymtade glatt till över att det var en vacker dag idag. När jag reste mig upp i sängen märkte jag att alla rosor var borta, det måste varit mamma som stoppat om mig i sängen och sett mig halvdöd på sängen alldeles djupt sovandes. Jag stirrade på klockan, halv ett på eftermiddagen. Jag måste verkligen ha varit trött. Jag tog ett djupt andetag och gick in i badrummet, tog en kall dusch och bytte sedan till nya, underbara sommarkläder.
När jag ätit en härlig brunch med rostat bröd och apelsinjuice och sagt hej då till mamma som skulle iväg och fika med en väninna bestämmer jag mig för att gå ut ett slag och få i mig lite solljus. Jag drar på mig ett par ljusa tygskor och lägger plånbok, mobil och nycklar i en mörkbrun ryggsäck som jag hänger på ena axeln. Jag låser dörren efter mig och stannar upp för att värma min hud av solstrålarna. Jag bestämmer mig för att ta nästa buss till köpcentret. På bussen sätter jag mig vid mitten av fordonet och ägnar hela tiden åt att titta på hur en liten flicka med svart hår och ljusa fräknar försöker att få uppmärksamhet från sin mamma. Ett glassstånd står precis utanför och jag drar mig automatiskt dit och köper en rutglass med jordgubb, vanilj och fläder. Jag sätter mig på en parkbänk som är riktad ut mot havet och slickar på min glass tills den är slut. Åh gud vad underbart det var att bara vara. Att inte tänka på någonting.
Efter några timmars shoppande hade jag plockat på mig en ny plånbok, några nya hårnålar som behövdes, en ljusrosa blus som skulle passa perfekt till mina ljusablåa midjeshorts och sist men inte minst en ny rolig tesmak som jag hade hittat. Hallon och lime! Jag går långsamt hemåt när jag klivit av bussen, fåglarna kvittrar vackert och bruset av havsvågor gör allting så harmoniskt på något sätt. Jag rättar till väskan på min högra axel och inträder i mitt kvarter, jag passerar en gammal tants hus där hon och en katt är ute på framsidan och klipper gräsmattan. Katten ser ut att bara lata sig på dem kalla marmorstenarna. När jag nästan är framme ser jag en CAB bil som är skinande vit precis vid Taylors hus. En ung tjej kanske något år äldre än mig vinkar till Taylor som står vid dörröppningen innan han stänger dörren. Jag går förbi bilen som om det inte var något märkvärdigt alls eller att någon jobbig avundsjuka kändes i min mage. Plötsligt hör jag tjejens röst. Jag vänder mig om och tittar på hennes röda vackra hår, det gjorde ont att faktiskt erkänna att det var väldigt vackert. Hennes ögon var havsblåa och en perfekt solbränna.
- Är det du som är Leah? Frågade hon och viftade med en penna i luften och pekade på mig. Jag greppade hårt om väskan.
- Ja, vad vill du? Frågade jag och försökte att låta vänlig.
Hon gav mig plötsligt ett väldigt oroväckande leende åt mig.
- Trevligt att träffas Leah.
- Trevligt att träffa dig också.....? Sa jag och lade huvudet lite osäkert på sne. Försökte förstå vad hennes leende betydde.
- Kathryn. Sa hon glatt och sträckte fram sin hand och vi skakade hand, det där obehagliga leende uppenbarade sig igen.
- Hur känner du mig? Frågade jag osäkert.
Hon skrattade lite mystiskt till.
- Varför skulle jag inte känna Leah? Min bästa rival. Flinade hon och drog sitt pekfinger och tumme längst sin penna.
Ett stort frågetecken prydde min panna.
- Va? Flämtade jag.
Hon flinade ännu en gång och började prata med en ytlig attityd.
- Jag tänker nämligen stjäla Taylor ifrån dig. Log hon elakt.
Jag tappade andan för fjärde gången.
-----
Kommentera! :3
Vad tyckte ni om det här kapitlet? :) Snart kommer den riktiga författaren att ta över så det blir lite roligt att se vad hon gör med novellen efteråt jag är klar!
Puss och kram från Tii!
Jag tog tag om den andra pallen som stod strax utanför dörröppningen, jag böjde mig långsamt upp igen och gick med korta steg fram till där hon satt, sedan lade jag tyst ner pallen framför hennes och satte mig ner stelt på stolen. Hon såg så borta ut, som om hon var långt borta, i en helt annan dimension. Jag lade min hand uppepå hennes som låg mot den kalla fönsterkanten.
- Leah. Grymtade jag som om jag hade ont. Hon vaknade till och tittade oroligt på mig.
- Mår du inte br....?
Jag avbröt henne genom att luta mig fram trots att det gjorde ont att lägga tyngd på smalbenet, jag slöt snabbt mina ögon och kysste hennes kalla läppar en lång stund, det var nästan uppenbart att hon skulle besvara den. För det gjorde hon efter en stund. En bubblande känsla fyllde min mage.
Det var helt omöjligt. Det var omöjligt att andas, att andas in det där syret kroppen behövde för att överleva. Det var för svårt för att vilja förstå och andas in den svala luften. Regnet hade lugnat ner sig nu utanför fönstret. Mina sista tårar hade torkat längst mina kinder, det kändes som om något lagt på lim på mina kinder som nu skrapade mot min hud. Men det var obehagligt, det var allt. Jag kunde leva med det, det jag inte kunde leva med var att jag inte kunde andas. Mina läppar var inte tillgängliga, de tillhörde inte mig längre. Utan Taylors. Det var som om jag levde i en bubbla i flera minuter och det var först nu som jag öppnade ögonen, jag lade för första gången till att jag blivit förblindad. Förblindad. Ordet repeterades i mitt huvud flera gånger. Över mig var Taylor, en varelse med en brunare hud än vad jag hade, som om han föddes solbrun. Hans ögon var mörkbrunt och hans armar prydde muskler. Jag tänkte för en stund varför han inte slagit tillbaka mot Logan. Var det för att han inte ville skada en annan människa eller att han skulle få dåligt samvete? Eller var det för att jag tittade på?
Det var en obehaglig känsla i min mage, fjärilarna hade blivit flera nu. En försiktig hand letade sig efter min midja, japp. Till slut fann handen den, jag vågade inte se efter var vi var någonstans. Men jag låg ner, det var det jag visste. Han hade ingen tröja på sig, och jag hade faktiskt ingen aning heller. Det kändes konstigt mot kudden, mitt hår var fortfarande blött efter regnet. Jag skulle säkert bli förkyld. Nästa kyss blev en intensiv och varm kyss från hans läppar. Jag försökte sluta mina ögon men det var mer sådär som när man var trött men ändå för trött för att orka stänga ögonlocken. Men plötsligt avbröt jag mig själv, det kunde inte fortsätta såhär. Jag slet mina läppar ifrån hans läppar och han försökte att hitta ett svar i mina ögon. Jag försökte att ge han ett osäkert svar, men det verkade inte gå fram. Han kysste mig på nytt. Säg inte att....! Jag lade mina händer mot hans bröstkorg och sköt upp han så att mina läppar befriades. Jag försökte att se in i hans ivriga ögon, jag försökte tyda det som var så uppenbarligt. Det som varje människa tänkte på, varje tonåring i alla fall. När jag inte fick någon kontakt med honom tog jag i allt jag hade och kastade undan han ifrån mig. Han landade på vänster sida om mig och jag satte mig snabbt upp.
- Det räcker, Taylor! Jag vet vad alla killar tänker på, men mig kan du inte lura! Fräste jag åt han och kravlade mig ur sängen och ställde mig upp ursinnigt.
- Men Leah. Suckade han och satte sig upp i skräddarställning. Jag skakade på huvudet och tog tag om tekoppen med kallt te som var kvar i botten.
- Jag går hem nu, klockan är redan fyra.
- Måste du verkligen gå? Kved Taylor med låg röst och tittade oskyldigt på mig.
- Jag är ingen docka att slänga runt, jag gjorde faktiskt slut med Logan idag! Fräste jag argt åt honom och trampade ut ur rummet.
- Leah vänta! Skrek han efter mig och jag hörde en duns i golvet. Han var fortfarande skadad, i ren reflex sprang jag tillbaka in i rummet och hjälpte han upp på benen igen.
- Hur gick det? Muttrade jag och tog tag om hans axlar för att han skulle stå stadigt upp.
Men han svarade inte utan kysste mig försiktigt, när han avslutat den hade äntligen kontakten i hans ögon kommit tillbaka. Han var samma gamla Taylor igen, det såg ut som det glittrade stjärnor i hans ögon.
- Jag går nu Taylor. Suckade jag och klappade han barnsligt på kinden innan jag gick ut ur rummet.
När jag ställt koppen på diskbänken i köket och dragit halvt på mig mina skor kom han ner långsamt nerför trappan med nya kläder på sig.
- Jag följer dig. Sa han och tog tag om ett paraply som stod vid dörren.
- Visst. Svarade jag och öppnade upp dörren, det regnade inte lika mycket längre. Det skulle säkert sluta regna inom någon timme.
När vi kommit fram till min port vände jag mig om under paraplyet och tittade in i Taylors ögon.
- Tack för idag, tack för att du är så hjälpsam Taylor. Jag kunde inte haft en bättre vän. Log jag och vinkade snabbt till han innan jag började springa mot ytterdörren.
- Det var så lite så! Skrek han glatt tillbaka och började gå tillbaka mot sitt hus.
När jag låst dörren bakom mig och kollat ännu en gång, för säkerhetsskull, ställde jag mig i spegeln i badrummet och tittade på mitt ansikte. Fortfarande en trasdocka tydligen. Jag bestämde mig för att ta en dusch och klampade upp i trappan tröttsamt för att plocka åt mig några fräscha kläder. När jag står utanför mitt rum märker jag att dörren är stängd.
- Det....sa jag högt för mig själv. Det hade jag ingen minne av att jag stängt dörren.
Det högg genast till i bröstkorgen, Logan. Jag hade ju redan varit härinne efter han varit här, har han varit här igen? Jag blev ursinnig och slog upp dörren.
- H-herregud....
Jag höll andan för tredje gången idag. Det gjorde för ont i ögonen, tårarna började arta sig igen. Herregud vad vackert det var. Överallt i rummet kryllade det av ljusrosa skinande rosbuketter. Dem var utspridda över hela golvet, längst fönsterkanten, på sängen och det till och med hängde rosor längst dörrarna till min walk in closet. Jag kunde inte röra mig, hade han gjort allt det här för mig? Jag började gråta samtidigt som jag såg en vit lapp på sängkanten. Jag gick försiktigt fram till sängen och plockade upp lappen och läste långsamt flera gånger:
" Hej Leah. Jag är ledsen för idag, och jag är ledsen för att jag ska behöva klättra in genom ditt fönster och bryta mig in i ditt hus en gång till. Jag blev så förbannad bara, jag hoppas du kommer att förlåta mig och ta tillbaka mig igen snart.
Och du, anledningen till att jag var i ditt rum förut var för att jag skulle förbereda det här till dig, men nu blev det inte direkt som planerat men jag hoppas du tycker om det jag gjort för dig i alla fall.
Jag kommer alltid älska dig Leah.
/ Logan. "
Jag satte mig ner på sängkanten och kipade efter luft, jag tappade lappen på golvet och började storgråta. Jag både skrek och grät, samtidigt som jag stirrade upp i taket. Jag tog tag om en kudde och kramade om den hårt, min kropp blev som en stor lerklump och jag kunde inte röra mig längre. Jag var fast, förstelnad, förlamad.
Hade jag gjort det rätta eller inte?
Jag vaknade av att solstrålarna värme upp min panna, jag grymtade glatt till över att det var en vacker dag idag. När jag reste mig upp i sängen märkte jag att alla rosor var borta, det måste varit mamma som stoppat om mig i sängen och sett mig halvdöd på sängen alldeles djupt sovandes. Jag stirrade på klockan, halv ett på eftermiddagen. Jag måste verkligen ha varit trött. Jag tog ett djupt andetag och gick in i badrummet, tog en kall dusch och bytte sedan till nya, underbara sommarkläder.
När jag ätit en härlig brunch med rostat bröd och apelsinjuice och sagt hej då till mamma som skulle iväg och fika med en väninna bestämmer jag mig för att gå ut ett slag och få i mig lite solljus. Jag drar på mig ett par ljusa tygskor och lägger plånbok, mobil och nycklar i en mörkbrun ryggsäck som jag hänger på ena axeln. Jag låser dörren efter mig och stannar upp för att värma min hud av solstrålarna. Jag bestämmer mig för att ta nästa buss till köpcentret. På bussen sätter jag mig vid mitten av fordonet och ägnar hela tiden åt att titta på hur en liten flicka med svart hår och ljusa fräknar försöker att få uppmärksamhet från sin mamma. Ett glassstånd står precis utanför och jag drar mig automatiskt dit och köper en rutglass med jordgubb, vanilj och fläder. Jag sätter mig på en parkbänk som är riktad ut mot havet och slickar på min glass tills den är slut. Åh gud vad underbart det var att bara vara. Att inte tänka på någonting.
Efter några timmars shoppande hade jag plockat på mig en ny plånbok, några nya hårnålar som behövdes, en ljusrosa blus som skulle passa perfekt till mina ljusablåa midjeshorts och sist men inte minst en ny rolig tesmak som jag hade hittat. Hallon och lime! Jag går långsamt hemåt när jag klivit av bussen, fåglarna kvittrar vackert och bruset av havsvågor gör allting så harmoniskt på något sätt. Jag rättar till väskan på min högra axel och inträder i mitt kvarter, jag passerar en gammal tants hus där hon och en katt är ute på framsidan och klipper gräsmattan. Katten ser ut att bara lata sig på dem kalla marmorstenarna. När jag nästan är framme ser jag en CAB bil som är skinande vit precis vid Taylors hus. En ung tjej kanske något år äldre än mig vinkar till Taylor som står vid dörröppningen innan han stänger dörren. Jag går förbi bilen som om det inte var något märkvärdigt alls eller att någon jobbig avundsjuka kändes i min mage. Plötsligt hör jag tjejens röst. Jag vänder mig om och tittar på hennes röda vackra hår, det gjorde ont att faktiskt erkänna att det var väldigt vackert. Hennes ögon var havsblåa och en perfekt solbränna.
- Är det du som är Leah? Frågade hon och viftade med en penna i luften och pekade på mig. Jag greppade hårt om väskan.
- Ja, vad vill du? Frågade jag och försökte att låta vänlig.
Hon gav mig plötsligt ett väldigt oroväckande leende åt mig.
- Trevligt att träffas Leah.
- Trevligt att träffa dig också.....? Sa jag och lade huvudet lite osäkert på sne. Försökte förstå vad hennes leende betydde.
- Kathryn. Sa hon glatt och sträckte fram sin hand och vi skakade hand, det där obehagliga leende uppenbarade sig igen.
- Hur känner du mig? Frågade jag osäkert.
Hon skrattade lite mystiskt till.
- Varför skulle jag inte känna Leah? Min bästa rival. Flinade hon och drog sitt pekfinger och tumme längst sin penna.
Ett stort frågetecken prydde min panna.
- Va? Flämtade jag.
Hon flinade ännu en gång och började prata med en ytlig attityd.
- Jag tänker nämligen stjäla Taylor ifrån dig. Log hon elakt.
Jag tappade andan för fjärde gången.
-----
Kommentera! :3
Vad tyckte ni om det här kapitlet? :) Snart kommer den riktiga författaren att ta över så det blir lite roligt att se vad hon gör med novellen efteråt jag är klar!
Puss och kram från Tii!
Remember Me - Kapitel 50
( Tii här fortfarande, jag har så mycket att göra på dagarna att jag helt enkelt får skriva på kvällarna, men jag försöker att hålla i tempot! :) )
Jag trampade fram till dörren men just som jag skulle vrida om i nyckelhålet hindrar någon mig genom att ta tag om min axel, jag vänder mig hastigt om och får upp ett enda ord i mitt huvud, NEJ!
Framför mig står Logan, nu fanns det ingen återvändo längre, nu är det tiden att få reda på allting. På sanningen. Jag stirrade skräckslaget in i hans ögon.
- Vi måste prata. Sa han och stirrade en aning sorgset in i mina ögon, det var obehagligt på något sätt.
- Vad har du att förklara Logan? Fräste jag åt honom irriterat.
Regnet hade börjat regna kraftigt nu, jag hade förflyttat mig ute på gatan och framför mig stod en pojke som heter Logan. Hans hår hade lagt sig som om det varit klibbigt längst hans panna, det var genomblött och hans ögon var fulla med sorg. Jag hade redan skrikit till han en gång för bara några minuter sedan, han hade ryggat undan och låtit mig göra det. Men nu stod han där läskigt tyst och tittade på mig, som om han skulle krypa ihop på asfalten och börja gråta närsomhelst. Jag suckade högt och höjde armarna för att sedan sänka dem igen.
- Visst, berätta för mig vad i helvete du gjorde i mitt hus? Fräste jag åt honom och lade armarna i kors.
- Jag...
Jag avbröt han i min frustation.
- Nej vet du vad, man går inte in i någons hus! Och vet du att jag och min familj litade på dig när vi berättat för dig var nyckeln låg någonstans? Tror du inte att det här kommer att bryta allt det förtroende?! Jag började skrika åt honom och gick ifrån honom längst med vägen, han följde efter mig.
- Om du bara låter mig förklara...Sa han och försökte få någon som helst kontakt med mig. Jag snurrade runt och gick baklänges.
- Vad finns det för ursäkt för att bryta sig in i någons hus?! Förstår du inte hur allvarligt det egentligen är? Vem vet vad du hade kunnat göra därinne? Har du tagit något? Jag vet inte, har du gjort någonting? Jag vet inte, har du förstört någonting kanske? Jag vet inte. Man vet ingenting, för när du går in i ett hus utan tillåtelse som du INTE bor i och i ett som någon inte ens är hemma i så gör du fel Logan! Du gör fel! Skrek jag allt vad jag hade och viftade reflexmässigt med mina armar.
Mitt hår hade blivit så blött det kunde nu i spöregnet, det var ändå ljummet ute och om det skulle bli en aning varmare kanske det skulle bli åska och blixt. Jag hade kommit långt nere på vägen nu som gick som i en nedförsbacke i en rund cirkel. Vi hade säkert gått runt flera varv nu runt samma cirkel där jag bodde.
- Jag vet att jag gjorde fel Leah! Skrek han tillbaka men hade ingen ilska i rösten, mer skam.
Jag vände på ryggen och fortsatte gå i snabb takt.
- Du kan inte rätta till sådana fel i alla fall, det är försent för att rätta till saker man gör, och det borde verkligen DU veta! Fräste jag åt honom och syftade på olyckan då han hamnat på sjukhuset.
Nu hade vi passerat mitt hus för femte gången.
- Jag vet det! Leah...! Skrek han åt mig, men någonting avbröt honom, han stannade tvärt eftersom stegen bakom mig tystnade. Jag fortsatte att gå, jag orkade inte vända mig om eller stanna. Mina ben ville inte lyda mig längre.
- Vad håller ni på med här ute i spöregnet? Skrek en bekant röst, det var Taylor.
Hans varma röst fick mig att stanna upp, jag började gråta helt plötsligt och stirrade upp i molnen. Alla dem underbara minnena med Logan, var skulle vi gå härifrån? Hur skulle jag kunna lita på honom igen? Namnet repeterades flera gånger i mitt huvud. Logan, Logan, Logan.
Jag hör inte vad dem pratar om men plötsligt hör jag en mening som får mig att vakna till och vända mig om. Logan står några millimeter ifrån Taylor och har tagit tag om hans krage och nästan lyft upp han från marken.
- Du har förstört allt! Detta är ditt jävla fel Taylor! Skrek han argsint åt Taylor, men Taylor försvarade sig.
- Blanda inte in mig i era problem! Det är väll för fan inte mitt fel! Fräste han lugnt tillbaka.
Plötsligt ser jag hur Logan smäller till Taylor precis under hakan, sedan ännu ett slag mot revbenens mitt där diafragman sitter, Taylor kvider efter luft och jag ser hur han sätter sig ner på knä. Mina ben ville inte lyda, dem ville inte röra på sig. Någon hade satte fast dem i någon slags osynlig betong, jag kunde inte röra på mig.
- Vad i helvete håller du på med Logan!? Det är inte Taylors fel! Skrek jag åt honom, men han tittade inte tillbaka på mig, ännu ett slag mot Taylors mage som låg hjälplöst på marken. Varför kunde inte hans föräldrar vara hemma? Eller mina? Någons? Jag tror jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, det blev för mycket för mig. Det var som ett vattenfall uppenbarat sig inne i mina ögon, jag grät floder. Allting blandades med det vackra regnet och jag tror jag aldrig skrikit så mycket heller. Min hals var alldeles tjock och ville snart inte skrika mer, det gjorde för ont. Vad kunde jag göra? Vad skulle jag göra? Vad var det rätta? Orden "sluta" och "snälla Logan" repeterades om och om igen från mina läppar. Kunde han inte bara sluta slå på honom? Vad hade han gjort? Ingenting! Han hade tagit hand om mig, det var det han hade gjort.
Jag skulle aldrig få veta varför Logan varit inne i mitt hus, jag skulle aldrig få ett svar på det. Jag tog i från tårna och fyllde mina lungor med luft. Sedan skrek jag ut det, allt vad jag hade.
- Det är slut mellan oss Logan! Skrek jag rakt ut i luften.
Äntligen, äntligen tänkte jag i mitt huvud att jag hade fått han att stanna upp. Han stirrade på mig som om han ljust vaknat från en dvalaperiod. Jag tror han inte ens varit medveten om vad han just hade gjort. Han stirrade förskräckt på mig och sedan på Taylor. Han skulle just ta ett steg mot mig men jag drog fram handen framför mig som i en gest att han skulle stanna.
- Kom inte närmare, jag vill inte se dig igen. Sa jag så lugnt jag kunde, men jag kände ändå hur osäker min röst var. Jag älskade honom.
- Leah, snälla. Kved han och tittade på mig, hans ansikte var fylld med tårar. Tror jag, jag kunde inte se om det var från regnet eller hans ögon.
- Gå hem. Sa jag.
- Leah, jag ber dig.
- Gå hem Logan.
- Sötnos, snälla lyssna på mig jag är så leds...
- Gå hem och lämna mig ifred Logan.
- Om det är det du vill...
- Ja, gå hem nu.
Han svalde sina snyftningar och nickade snabbt till, han vände en snabb blick mot Taylor och sedan försvann han åt motsatt håll där jag stod. Jag pustade ut när jag inte längre såg synen av honom.
- Taylor! Skrek jag och äntligen ville mina ben lyda, jag sprang fram till honom och kollade om han var vid medvetandet.
TAYLOR'S PERSPEKTIV
Jag försökte öppna mina ögon men dem var alldeles för tunga. Jag hörde knastrandet på ett fönster från regnet utanför. Jag måste vara inomhus, såklart. Jag kände en kall handduk som lades på min panna, jag grymtade till. Det kändes som om det ilade, fast i pannan på något sätt. Det var en annorlunda känsla. Jag minnst att Logan hade gått på mig efter att jag frågat hur han mådde, han hade frågat mig om jag tyckte om Leah. Sedan hade jag svarat och han hade fått något ryck och börjat skrika ut massa saker. Jag kom ihåg hur Leah stod en längre bit bort och grät i sina händer, jag såg det på hennes axlar som skakade. Jag hade sett henne gråta häromdagen, men nog hade jag nog aldrig sett henne gråta och skrika sådär mycket. Men sedan började Logan att slåss och mer kunde jag inte minnas. Jag kände att en tyngd lades på sidan om mig i sängen, någon satte sig ner på sängkanten. Jag öppnade mina ögon sakta och tittade upp med halvöppna ögon. Där satt en Leah i dyngblött hår som hon satt upp i en slarvig knut därbak. Hon såg helt förstörd ut. Som om hon gått igenom eld och lågor. Jag gav henne ett leende och stönade till när jag försökte röra på mig, min högra axel gjorde ont och jag hade en hemsk huvudvärk. Annars var det inte så farligt.
- Hur mår du? Viskade hon och försökte att besvara mitt leende, men jag såg att hon inte lyckades.
- Helt okej, men hur mår du själv? Harklade jag fram.
- Jag överlever. Skrattade hon sorgset för sig själv.
Jag log ännu en gång, jag stirrade på väggklockan bakom hennes huvud. Den var bara två på eftermiddagen. Alltså hade det gått tre timmar sedan det hände.
- Behöver du hjälp upp? Frågade hon plötsligt och jag nickade snabbt till svar.
Hon lade sina armar under mina och tog i så mycket hon kunde och satte mig upp mot väggen, sedan lade hon mammas filt som hon fått tag på över mig ordentligt igen.
- Ska jag ringa någon? Jag försökte hitta dina föräldrars nummer men jag hittade ingen lapp någonstans. Sa hon och tog bort handduken från min panna.
- Nej, jag behöver bara vila lite. Svarade jag och tog försiktigt tag om hennes kalla hand som låg på sängen. Hon besvarade med ett svagt leende.
Jag vände en aning på huvudet och lade märke till en mörkbrun bekant skål som stod på nattduksbordet bredvid min säng, jag reste på huvudet en aning och såg på soppan som liknade en variant av gujássoppa. Leah märkte mitt förvånande ansiktsuttryck och räckte mig soppan.
- Jag lagade den för en kvart sedan ungefär, du behöver inte äta den om du inte vill. Sa hon med låg ton.
Det doftade underbart.
- Tack, jag ska äta den. Sa jag och tog tag om den varma skålen försiktigt med händerna.
Plötsligt tog hon en tekopp som jag inte sett som stått bredvid skålen, sedan gick hon fram till mitt fönster där en pall stod. Hon ställde koppen på fönsterkanten och lutade sorgset sitt huvud i handen på fönsterkanten och tittade ut på det regniga vädret. Jag syftade på att hon inte längre tillhörde någon. Jag ställde tillbaka skålen tyst på bordet och tittade ett bra tag på den ledsna flickan vid fönstret. Det skulle inte förvåna mig om hon skulle bli sjuk, hon hade varken duschat efter att varit ute i regnet och hennes kläder hade torkat av sig själva. Håret var fortfarande blött. Sängen knakade till när jag försökte resa mig upp från sängen, en jobbig smärta kändes i ena smalbenet, men jag kunde stå. Det var ju någonting positivt. Jag hade inte tänkt ringa polisen, det var ju trots allt någon som Leah hade i sitt hjärta.
När jag äntligen kommit på fötter märkte hon mig och skulle just ställa sig upp för att hjälpa mig.
- Nej stanna där du är, jag klarar mig. Flinade jag. Hon svarade genom ett svagt nickande och fortsatte sedan sitt stirrande ut genom fönstret.
Jag tog tag om den andra pallen som stod strax utanför dörröppningen, jag böjde mig långsamt upp igen och gick med korta steg fram till där hon satt, sedan lade jag tyst ner pallen framför hennes och satte mig ner stelt på stolen. Hon såg så borta ut, som om hon var långt borta, i en helt annan dimension. Jag lade min hand uppepå hennes som låg mot den kalla fönsterkanten.
- Leah. Grymtade jag som om jag hade ont. Hon vaknade till och tittade oroligt på mig.
- Mår du inte br....?
Jag avbröt henne genom att luta mig fram trots att det gjorde ont att lägga tyngd på smalbenet, jag slöt snabbt mina ögon och kysste hennes kalla läppar en lång stund, det var nästan uppenbart att hon skulle besvara den. För det gjorde hon efter en stund. En bubblande känsla fyllde min mage.
----
Kommentera vad ni tyckte om detta inlägg! :3
Skriv gärna era åsikter!
// Tii
Jag trampade fram till dörren men just som jag skulle vrida om i nyckelhålet hindrar någon mig genom att ta tag om min axel, jag vänder mig hastigt om och får upp ett enda ord i mitt huvud, NEJ!
Framför mig står Logan, nu fanns det ingen återvändo längre, nu är det tiden att få reda på allting. På sanningen. Jag stirrade skräckslaget in i hans ögon.
- Vi måste prata. Sa han och stirrade en aning sorgset in i mina ögon, det var obehagligt på något sätt.
- Vad har du att förklara Logan? Fräste jag åt honom irriterat.
Regnet hade börjat regna kraftigt nu, jag hade förflyttat mig ute på gatan och framför mig stod en pojke som heter Logan. Hans hår hade lagt sig som om det varit klibbigt längst hans panna, det var genomblött och hans ögon var fulla med sorg. Jag hade redan skrikit till han en gång för bara några minuter sedan, han hade ryggat undan och låtit mig göra det. Men nu stod han där läskigt tyst och tittade på mig, som om han skulle krypa ihop på asfalten och börja gråta närsomhelst. Jag suckade högt och höjde armarna för att sedan sänka dem igen.
- Visst, berätta för mig vad i helvete du gjorde i mitt hus? Fräste jag åt honom och lade armarna i kors.
- Jag...
Jag avbröt han i min frustation.
- Nej vet du vad, man går inte in i någons hus! Och vet du att jag och min familj litade på dig när vi berättat för dig var nyckeln låg någonstans? Tror du inte att det här kommer att bryta allt det förtroende?! Jag började skrika åt honom och gick ifrån honom längst med vägen, han följde efter mig.
- Om du bara låter mig förklara...Sa han och försökte få någon som helst kontakt med mig. Jag snurrade runt och gick baklänges.
- Vad finns det för ursäkt för att bryta sig in i någons hus?! Förstår du inte hur allvarligt det egentligen är? Vem vet vad du hade kunnat göra därinne? Har du tagit något? Jag vet inte, har du gjort någonting? Jag vet inte, har du förstört någonting kanske? Jag vet inte. Man vet ingenting, för när du går in i ett hus utan tillåtelse som du INTE bor i och i ett som någon inte ens är hemma i så gör du fel Logan! Du gör fel! Skrek jag allt vad jag hade och viftade reflexmässigt med mina armar.
Mitt hår hade blivit så blött det kunde nu i spöregnet, det var ändå ljummet ute och om det skulle bli en aning varmare kanske det skulle bli åska och blixt. Jag hade kommit långt nere på vägen nu som gick som i en nedförsbacke i en rund cirkel. Vi hade säkert gått runt flera varv nu runt samma cirkel där jag bodde.
- Jag vet att jag gjorde fel Leah! Skrek han tillbaka men hade ingen ilska i rösten, mer skam.
Jag vände på ryggen och fortsatte gå i snabb takt.
- Du kan inte rätta till sådana fel i alla fall, det är försent för att rätta till saker man gör, och det borde verkligen DU veta! Fräste jag åt honom och syftade på olyckan då han hamnat på sjukhuset.
Nu hade vi passerat mitt hus för femte gången.
- Jag vet det! Leah...! Skrek han åt mig, men någonting avbröt honom, han stannade tvärt eftersom stegen bakom mig tystnade. Jag fortsatte att gå, jag orkade inte vända mig om eller stanna. Mina ben ville inte lyda mig längre.
- Vad håller ni på med här ute i spöregnet? Skrek en bekant röst, det var Taylor.
Hans varma röst fick mig att stanna upp, jag började gråta helt plötsligt och stirrade upp i molnen. Alla dem underbara minnena med Logan, var skulle vi gå härifrån? Hur skulle jag kunna lita på honom igen? Namnet repeterades flera gånger i mitt huvud. Logan, Logan, Logan.
Jag hör inte vad dem pratar om men plötsligt hör jag en mening som får mig att vakna till och vända mig om. Logan står några millimeter ifrån Taylor och har tagit tag om hans krage och nästan lyft upp han från marken.
- Du har förstört allt! Detta är ditt jävla fel Taylor! Skrek han argsint åt Taylor, men Taylor försvarade sig.
- Blanda inte in mig i era problem! Det är väll för fan inte mitt fel! Fräste han lugnt tillbaka.
Plötsligt ser jag hur Logan smäller till Taylor precis under hakan, sedan ännu ett slag mot revbenens mitt där diafragman sitter, Taylor kvider efter luft och jag ser hur han sätter sig ner på knä. Mina ben ville inte lyda, dem ville inte röra på sig. Någon hade satte fast dem i någon slags osynlig betong, jag kunde inte röra på mig.
- Vad i helvete håller du på med Logan!? Det är inte Taylors fel! Skrek jag åt honom, men han tittade inte tillbaka på mig, ännu ett slag mot Taylors mage som låg hjälplöst på marken. Varför kunde inte hans föräldrar vara hemma? Eller mina? Någons? Jag tror jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, det blev för mycket för mig. Det var som ett vattenfall uppenbarat sig inne i mina ögon, jag grät floder. Allting blandades med det vackra regnet och jag tror jag aldrig skrikit så mycket heller. Min hals var alldeles tjock och ville snart inte skrika mer, det gjorde för ont. Vad kunde jag göra? Vad skulle jag göra? Vad var det rätta? Orden "sluta" och "snälla Logan" repeterades om och om igen från mina läppar. Kunde han inte bara sluta slå på honom? Vad hade han gjort? Ingenting! Han hade tagit hand om mig, det var det han hade gjort.
Jag skulle aldrig få veta varför Logan varit inne i mitt hus, jag skulle aldrig få ett svar på det. Jag tog i från tårna och fyllde mina lungor med luft. Sedan skrek jag ut det, allt vad jag hade.
- Det är slut mellan oss Logan! Skrek jag rakt ut i luften.
Äntligen, äntligen tänkte jag i mitt huvud att jag hade fått han att stanna upp. Han stirrade på mig som om han ljust vaknat från en dvalaperiod. Jag tror han inte ens varit medveten om vad han just hade gjort. Han stirrade förskräckt på mig och sedan på Taylor. Han skulle just ta ett steg mot mig men jag drog fram handen framför mig som i en gest att han skulle stanna.
- Kom inte närmare, jag vill inte se dig igen. Sa jag så lugnt jag kunde, men jag kände ändå hur osäker min röst var. Jag älskade honom.
- Leah, snälla. Kved han och tittade på mig, hans ansikte var fylld med tårar. Tror jag, jag kunde inte se om det var från regnet eller hans ögon.
- Gå hem. Sa jag.
- Leah, jag ber dig.
- Gå hem Logan.
- Sötnos, snälla lyssna på mig jag är så leds...
- Gå hem och lämna mig ifred Logan.
- Om det är det du vill...
- Ja, gå hem nu.
Han svalde sina snyftningar och nickade snabbt till, han vände en snabb blick mot Taylor och sedan försvann han åt motsatt håll där jag stod. Jag pustade ut när jag inte längre såg synen av honom.
- Taylor! Skrek jag och äntligen ville mina ben lyda, jag sprang fram till honom och kollade om han var vid medvetandet.
TAYLOR'S PERSPEKTIV
Jag försökte öppna mina ögon men dem var alldeles för tunga. Jag hörde knastrandet på ett fönster från regnet utanför. Jag måste vara inomhus, såklart. Jag kände en kall handduk som lades på min panna, jag grymtade till. Det kändes som om det ilade, fast i pannan på något sätt. Det var en annorlunda känsla. Jag minnst att Logan hade gått på mig efter att jag frågat hur han mådde, han hade frågat mig om jag tyckte om Leah. Sedan hade jag svarat och han hade fått något ryck och börjat skrika ut massa saker. Jag kom ihåg hur Leah stod en längre bit bort och grät i sina händer, jag såg det på hennes axlar som skakade. Jag hade sett henne gråta häromdagen, men nog hade jag nog aldrig sett henne gråta och skrika sådär mycket. Men sedan började Logan att slåss och mer kunde jag inte minnas. Jag kände att en tyngd lades på sidan om mig i sängen, någon satte sig ner på sängkanten. Jag öppnade mina ögon sakta och tittade upp med halvöppna ögon. Där satt en Leah i dyngblött hår som hon satt upp i en slarvig knut därbak. Hon såg helt förstörd ut. Som om hon gått igenom eld och lågor. Jag gav henne ett leende och stönade till när jag försökte röra på mig, min högra axel gjorde ont och jag hade en hemsk huvudvärk. Annars var det inte så farligt.
- Hur mår du? Viskade hon och försökte att besvara mitt leende, men jag såg att hon inte lyckades.
- Helt okej, men hur mår du själv? Harklade jag fram.
- Jag överlever. Skrattade hon sorgset för sig själv.
Jag log ännu en gång, jag stirrade på väggklockan bakom hennes huvud. Den var bara två på eftermiddagen. Alltså hade det gått tre timmar sedan det hände.
- Behöver du hjälp upp? Frågade hon plötsligt och jag nickade snabbt till svar.
Hon lade sina armar under mina och tog i så mycket hon kunde och satte mig upp mot väggen, sedan lade hon mammas filt som hon fått tag på över mig ordentligt igen.
- Ska jag ringa någon? Jag försökte hitta dina föräldrars nummer men jag hittade ingen lapp någonstans. Sa hon och tog bort handduken från min panna.
- Nej, jag behöver bara vila lite. Svarade jag och tog försiktigt tag om hennes kalla hand som låg på sängen. Hon besvarade med ett svagt leende.
Jag vände en aning på huvudet och lade märke till en mörkbrun bekant skål som stod på nattduksbordet bredvid min säng, jag reste på huvudet en aning och såg på soppan som liknade en variant av gujássoppa. Leah märkte mitt förvånande ansiktsuttryck och räckte mig soppan.
- Jag lagade den för en kvart sedan ungefär, du behöver inte äta den om du inte vill. Sa hon med låg ton.
Det doftade underbart.
- Tack, jag ska äta den. Sa jag och tog tag om den varma skålen försiktigt med händerna.
Plötsligt tog hon en tekopp som jag inte sett som stått bredvid skålen, sedan gick hon fram till mitt fönster där en pall stod. Hon ställde koppen på fönsterkanten och lutade sorgset sitt huvud i handen på fönsterkanten och tittade ut på det regniga vädret. Jag syftade på att hon inte längre tillhörde någon. Jag ställde tillbaka skålen tyst på bordet och tittade ett bra tag på den ledsna flickan vid fönstret. Det skulle inte förvåna mig om hon skulle bli sjuk, hon hade varken duschat efter att varit ute i regnet och hennes kläder hade torkat av sig själva. Håret var fortfarande blött. Sängen knakade till när jag försökte resa mig upp från sängen, en jobbig smärta kändes i ena smalbenet, men jag kunde stå. Det var ju någonting positivt. Jag hade inte tänkt ringa polisen, det var ju trots allt någon som Leah hade i sitt hjärta.
När jag äntligen kommit på fötter märkte hon mig och skulle just ställa sig upp för att hjälpa mig.
- Nej stanna där du är, jag klarar mig. Flinade jag. Hon svarade genom ett svagt nickande och fortsatte sedan sitt stirrande ut genom fönstret.
Jag tog tag om den andra pallen som stod strax utanför dörröppningen, jag böjde mig långsamt upp igen och gick med korta steg fram till där hon satt, sedan lade jag tyst ner pallen framför hennes och satte mig ner stelt på stolen. Hon såg så borta ut, som om hon var långt borta, i en helt annan dimension. Jag lade min hand uppepå hennes som låg mot den kalla fönsterkanten.
- Leah. Grymtade jag som om jag hade ont. Hon vaknade till och tittade oroligt på mig.
- Mår du inte br....?
Jag avbröt henne genom att luta mig fram trots att det gjorde ont att lägga tyngd på smalbenet, jag slöt snabbt mina ögon och kysste hennes kalla läppar en lång stund, det var nästan uppenbart att hon skulle besvara den. För det gjorde hon efter en stund. En bubblande känsla fyllde min mage.
----
Kommentera vad ni tyckte om detta inlägg! :3
Skriv gärna era åsikter!
// Tii
Remember Me - Kapitel 49
( Ännu ett kapitel från Tii, eftersom ni gillade förra kapitlet så blev jag lite taggad och ville skriva ett till! Hoppas ni kommer tycka om det här lika mycket! :) )
Det tog ett tag men efter en stund så lyckades jag berätta om allting, från början till slut. Taylor lyssnade som om det vore på blodigt allvar. Det kanske det var också? Dock inte bokstavligt. Men jag hade aldrig upplevt att någon lyssnat så helhjärtat på mig förut. Han varken avbröt, kommenterade eller suckade. Han bara satt där, som en vän. En varm känsla fyllde min mage. Taylor kraxade till och tittade upp på himlen.
- Wow, vilken modig man. Sa han med en ironisk ton i det hela.
- Taylor det är inte roligt. Suckade jag lättad.
- Nej nej jag vet, det är ganska allvarligt, faktiskt. Log han.
- Mm...Frågan är bara vad jag ska göra...Suckade jag sorgset.
Plötsligt vände sig Taylor mot mig med hela sin kropp och greppade tag om mina händer som vilat i mitt knä, han höll dem hårt. Som om jag skulle springa iväg, han såg djupt in i mina ögon, det var nästan en aning obehagligt och någon slags "rödhettad" färg bildades på mina kinder. Han tog ett tyst andetag.
- Du Leah...
TAYLOR'S PERSPEKTIV
Hur skulle jag kunna säga det? Jag brydde mig om henne, fruktansvärt mycket. Men skulle det verkligen vara okej att ställa en sådan fråga när hon såg så förstörd ut redan? Tårarna hade fortfarande inte slutat rinna längst hennes kinder. Jag hade redan slutat räkna hur många gånger jag behövt torka hennes kinder idag. Men jag ville inte att hon skulle känna sig ensam idag, inte för en sekund. Jag släppte hennes händer och grymtade bekymrat till.
- Vill du...Började jag.
LEAH'S PERSPEKTIV
Jag svalde en snyftning och tittade fundersamt på honom.
- Vill du sova över hos mig inatt? Sa han och svalde hårt.
Någonstans djupt därinne ville jag det, att ligga ensam i min egna säng ikväll skulle vara en katastrof. Jag vet inte om jag skulle hantera det, trots att mina föräldrar låg och sov i samma hus så skulle jag inte stå ut med tystnaden och ensamheten, inte idag. Men när jag spolade tillbaka bandet i mitt huvud så kom jag ihåg den dagen då Taylor gått för fort fram och kysst mig, skulle han koppla bort sitt medvetande igen och strunta i Logan? Att jag hade Logan? Plötsligt så var det som om han hade läst mina tankar.
- Leah det är bara för att jag inte vill att du ska vara ensam inatt, jag kommer inte att göra någonting du inte vill. Sa han lugnande och gav mig ett vänligt leende. Jag log tillbaka och nickade.
- Okej Taylor, vi kör på det. Svarade jag och snyftade till.
Det blev tyst ett tag och Taylor vände sitt huvud mot solnedgången, jag visste inte hur mycket klockan var. Jag hade ingen lust att kolla på mobilen.
- Behöver jag gå hem och hämta kläder? Hojtade jag till nästan alldeles för snabbt.
Han skrattade till.
- Nej jag ordnar det ska du se. Log han.
Jag svalde hårt och försökte få in faktan, nu behövde jag bara formulera en bra mening utan att den lät misstänksam. Jag var så otroligt dålig på att ljuga, till och med på sms. Jag plockade upp mobilen igen och tog ett djupt andetag. Först skrev jag ett sms till mamma att jag skulle sova över hos Taylor, men sedan bläddrade jag vidare till Logans nummer och skrev:
" Förlåt, jag kan inte prata idag. Jag har viktiga saker att ta hand om idag, kan du prata imorgon eller så?"
Skrev jag så snabbt jag kunde utan att läsa igenom det, sedan skickade jag iväg det och Taylor hjälpte mig upp från marken. Jag hann precis kolla klockan innan jag lagt tillbaka mobilen, den var halv tio på kvällen.
När vi kommit fram till vårt grannskap slängde jag en blick över på mitt hus, jag fick kalla kårar. Tänk att Logan varit därinne, vad hade han gjort egentligen därinne? Allt var möjligt, det var som om Logan gömt sin riktiga personlighet för mig så länge, att han kanske egentligen var någon slags kriminell person som bara försökte leka med mina känslor. Jag hörde hur Taylor fifflade med nycklarna innan han drog in nyckeln hårt i nyckelhålet.
- Det är bara oss hemma ikväll, min familj skulle över till några bekanta som jag inte riktigt hann med. Flinade han och steg in i huset med mig efter.
Jag grymtade till för mig själv, jag kom ihåg hur jag tvingat han att stanna när Logan konfronterat mig, antagligen var det då som dem åkte eller något. En bit skam fyllde min bröstkorg. Det luktade gott i hans hus, en doft jag inte känt förut, det var en doft blandad med stearinljus och kaffe. Taylor försvann in i köket och jag började dra av mig mina skor.
- Du kan gå in i badrummet uppe på övervåningen och tvätta ditt ansikte. Sa han från köket och jag hörde hur han höll på med något slags metallaktigt material därborta.
- Okej. Svarade jag och tassade uppför trappan, det var en mysig och varm känsla i hans hus. Av någon anledning jag inte visste. Varför kändes det så annorlunda? Såhär kändes det inte första gången jag stigit in i hans hus. Det var liksom inte som svart och vitt längre, det var som om huset fått färger på sina väggar. Jag ställde mig framför den stora spegeln som hade vita konturer högst upp, jag väntade på att vattnet skulle bli varmt och sedan stänkte jag vatten i ansiktet på mig själv tills både tårar och smink försvunnit. Jag stirrade på mig själv i spegeln, där stod jag, framåtlutad över handfatet och stirrande på min egen spegelbild. Jag såg helt förstörd ut, ett totalt kaosbarn var jag. Jag hoppade till av att Taylor inträdde badrummet.
- Är du klar? Jag tänkte visa dig vad du ska sova i. Sa han och lutade sig mot dörren som stod öppen.
- Den är min mammas, men jag tror att din storlek och hennes är nästan detsamma. Skrattade han och höll den ljusrosaktiga uthyrseln framför sig. Jag muttrade högt för mig själv.
- Kunde du inte hittat något mer anpassat för ett sova över "party". Lipade jag och glodde på honom sarkastiskt.
- Det var den ända jag hittade, var glad att jag gick igenom det besväret! Skrockade han och slängde den på mig.
Vi stod i hans rum, sängen hade fått ett mörktbrunt överkasst som låg prydligt över sängen, kuddar i olika mönster gav sängen en extra färgklick. Golvet var täckt i en vit matta vilket hade fått mig att ta av mig mina strumpor redan på direkten, det var så mysigt att gå på en heltäckningsmatta. Ett stort fönster som var riktat ut mot gatan hade stora gröna gardiner som blivit uppknutna. Det hade blivit en aning sent, en plötslig gäsp uppenbarade sig från min mun.
- Gå och släng på dig den nu så du får vila lite. Sa Taylor och pekade ut mot badrummet samtidigt som han satte sig på sängen. Jag nickade och trampade ut ur rummet.
TAYLOR'S PERSPEKTIV
- Okej, så farlig var den inte. Flinade Leah och snurrade runt ett varv vid dörröppningen, jag log och nickade.
- Jag sa ju det.
Jag hade redan dragit av mig min tröja, men hon hade varit alldeles för snabb så jag skulle antagligen få sova med jeans på. Jag gick fram till fönstret och drog för gardinerna, när jag vände mig om hade hon redan satt sig på sängen som jag lyckligtvis hunnit dra undan överkastet på. Hon såg förskräckligt ledsen ut, som om hon skulle gå i bitar när som helst. Vad kunde jag göra? Jag stannade upp och stirrade på hennes vackra tysta ansikte för en stund. Till slut gäspade hon till och krypte fram till kuddarna som hon vilade sitt tunga huvud på. Jag gick försiktigt fram till sängkanten.
- Vill du ha någonting, varmt te eller något? Frågade jag och tittade på hennes ena tår som fyllde hennes kind. Hon skakade på huvudet.
- Nej tack, jag vill nog bara sova. Viskade hon tröttsamt och slöt sina ögon.
Jag log för mig själv, trots att hon såg så stark och glad ut varje dag man såg henne så fanns det även hennes svaga sidor. Men hon var vacker trots vilket humör hon var på. Jag gick runt till hennes sida och kavlade ut täcket som hon låg på och la det över henne.
- Säg till om du behöver något, jag sover därnere i soffan så du vet. Viskade jag och skulle just släcka lampan som hennes hand letande efter min arm. Hon viskade med slutna ögon.
- Lämna mig inte ensam, stanna med mig Taylor. Snyftade hon och höll hårt fast i min arm, hon hade redan bestämt vad hon ville och nu kunde jag inte övergiva henne och gå ner. Jag svalde hårt och gick över henne och lade mig på andra sidan om henne och drog in mina fötter under det varma täcket. I samma sekund krypte hon sig tätt intill min bröstkorg och kurade ihop sig som ett litet foster som behövde värme. Jag svalde hårt ännu en gång, det här var farligt.
- Tack för idag Taylor. Mumlade hon och tog ett djupt andetag.
Jag la armen under hennes huvud och smekte hennes huvud samtidigt.
- God natt Leah. Viskade jag innan vi både föll i en djup sömn.
LEAH'S PERSPEKTIV
Det var en svart och en vit häst framför mig, det var som om dem talade till mig, dem ville säga någonting till mig men jag kunde inte tala deras språk. Det lät inte som dem gnäggade heller, det ända dem gjorde var att skrapa med sina framhovar. Jag stod framför staketet och läste på skylten:
" Watch out, the horses may bite".
Jag öppnade ögonen i en ren chock, det var en dröm. Jag blundade hårt och öppnade sedan ögonen igen, framför mig var det ett stort fönster med gröna gardiner för, men solens strålar nådde ändå igenom och värme upp min panna. Jag grymtade till och precis när jag skulle sträcka på mig och ta reda på var jag var någonstans kände jag ett par varma armar runt om min mage, jag fick panik till en början men när jag vänt mig om ser jag att det är en sovande Taylor. Han hade krokat fast sina ben i mina och täcket hade trillat ner på golvet, hans andetag kändes i min nacke. Hans andetag var riktigt tunga och trötta, han måste verkligen vara trött. Trots att jag försökte dra mig ur hans grepp vaknade han inte. Det var alldeles för obehagligt att ha hans andetag i min nacke. Jag muttrade till när jag insåg att jag inte skulle komma loss.
Efter ca 15 minuter hörde jag ett grymtande från hans sida, jag suckade och väntade på att han sakta men säkert skulle vakna. Till slut hörde jag ett stön och jag kände på mig att han öppnat sina ögon, det var en lång tystnad innan jag hörde ljudet.
- Leah. Kraxade han lite som en ursäkt trots att han inte släppte taget om mig.
- Jag behöver gå till badrummet. Viskade jag och grymtade till.
- Okej. Svarade han med en låg röst och innan jag ens hann reagera kysste han försiktigt min nacke. Nej, det var droppen!
- Lägg av Taylor! Fräste jag åt honom och slet mig ur hans grepp och sprang in i badrummet och smällde dörren efter mig. Inte förrän jag stod framför spegeln märkte jag att en rodnad hade uppenbarat sig på mina kinder.
Jag letade efter mina kläder som jag lagt i en hög vid badrummet igårkväll, jag tvättade mitt ansikte och slängde på mig mina kläder och vek ihop pyjamasen. Påvägen nerför trappan kom Taylor med tröja på sig ut ur sitt rum.
- Leah, vänta! Ropade han efter mig, men jag var redan långt före honom. Jag drog på mig mina skor och slog igen dörren rätt framför näsan på honom.
När jag sprang tillbaka mot mitt hus var jag först irriterad över att jag betett mig så konstigt, jag skulle egentligen varit tacksam över att ha en sådan vän som inte ville låta mig vara ensam. Någon som faktiskt såg efter mig. Jag kände mig fruktansvärt dum, jag saktade ner och till slut så stannade jag helt bara några meter från min egen port. Jag stirrade upp mot himlen, molnen hade börjat täcka över himlen och ett par regndroppar föll ner mot min hud och torkades snabbt bort. Det skulle alltså bli en regnig dag. Jag trampade fram till dörren men just som jag skulle vrida om i nyckelhålet hindrar någon mig genom att ta tag om min axel, jag vänder mig hastigt om och får upp ett enda ord i mitt huvud, NEJ!
Framför mig står Logan, nu fanns det ingen återvändo längre, nu är det tiden att få reda på allting. På sanningen. Jag stirrade skräckslaget in i hans ögon.
- Vi måste prata. Sa han och stirrade en aning sorgset in i mina ögon, det var obehagligt på något sätt.
- Vad har du att förklara Logan? Fräste jag åt honom irriterat.
-------
Nååå....nu blev det väldigt långt, förlåt! Jag hoppas ni tyckte om det. :3
Vad kommer hända nu? Och vad kommer vara Logans förklaring till det hela? :D
Puss & Kram från Tii.
Det tog ett tag men efter en stund så lyckades jag berätta om allting, från början till slut. Taylor lyssnade som om det vore på blodigt allvar. Det kanske det var också? Dock inte bokstavligt. Men jag hade aldrig upplevt att någon lyssnat så helhjärtat på mig förut. Han varken avbröt, kommenterade eller suckade. Han bara satt där, som en vän. En varm känsla fyllde min mage. Taylor kraxade till och tittade upp på himlen.
- Wow, vilken modig man. Sa han med en ironisk ton i det hela.
- Taylor det är inte roligt. Suckade jag lättad.
- Nej nej jag vet, det är ganska allvarligt, faktiskt. Log han.
- Mm...Frågan är bara vad jag ska göra...Suckade jag sorgset.
Plötsligt vände sig Taylor mot mig med hela sin kropp och greppade tag om mina händer som vilat i mitt knä, han höll dem hårt. Som om jag skulle springa iväg, han såg djupt in i mina ögon, det var nästan en aning obehagligt och någon slags "rödhettad" färg bildades på mina kinder. Han tog ett tyst andetag.
- Du Leah...
TAYLOR'S PERSPEKTIV
Hur skulle jag kunna säga det? Jag brydde mig om henne, fruktansvärt mycket. Men skulle det verkligen vara okej att ställa en sådan fråga när hon såg så förstörd ut redan? Tårarna hade fortfarande inte slutat rinna längst hennes kinder. Jag hade redan slutat räkna hur många gånger jag behövt torka hennes kinder idag. Men jag ville inte att hon skulle känna sig ensam idag, inte för en sekund. Jag släppte hennes händer och grymtade bekymrat till.
- Vill du...Började jag.
LEAH'S PERSPEKTIV
Jag svalde en snyftning och tittade fundersamt på honom.
- Vill du sova över hos mig inatt? Sa han och svalde hårt.
Någonstans djupt därinne ville jag det, att ligga ensam i min egna säng ikväll skulle vara en katastrof. Jag vet inte om jag skulle hantera det, trots att mina föräldrar låg och sov i samma hus så skulle jag inte stå ut med tystnaden och ensamheten, inte idag. Men när jag spolade tillbaka bandet i mitt huvud så kom jag ihåg den dagen då Taylor gått för fort fram och kysst mig, skulle han koppla bort sitt medvetande igen och strunta i Logan? Att jag hade Logan? Plötsligt så var det som om han hade läst mina tankar.
- Leah det är bara för att jag inte vill att du ska vara ensam inatt, jag kommer inte att göra någonting du inte vill. Sa han lugnande och gav mig ett vänligt leende. Jag log tillbaka och nickade.
- Okej Taylor, vi kör på det. Svarade jag och snyftade till.
Det blev tyst ett tag och Taylor vände sitt huvud mot solnedgången, jag visste inte hur mycket klockan var. Jag hade ingen lust att kolla på mobilen.
- Behöver jag gå hem och hämta kläder? Hojtade jag till nästan alldeles för snabbt.
Han skrattade till.
- Nej jag ordnar det ska du se. Log han.
Jag svalde hårt och försökte få in faktan, nu behövde jag bara formulera en bra mening utan att den lät misstänksam. Jag var så otroligt dålig på att ljuga, till och med på sms. Jag plockade upp mobilen igen och tog ett djupt andetag. Först skrev jag ett sms till mamma att jag skulle sova över hos Taylor, men sedan bläddrade jag vidare till Logans nummer och skrev:
" Förlåt, jag kan inte prata idag. Jag har viktiga saker att ta hand om idag, kan du prata imorgon eller så?"
Skrev jag så snabbt jag kunde utan att läsa igenom det, sedan skickade jag iväg det och Taylor hjälpte mig upp från marken. Jag hann precis kolla klockan innan jag lagt tillbaka mobilen, den var halv tio på kvällen.
När vi kommit fram till vårt grannskap slängde jag en blick över på mitt hus, jag fick kalla kårar. Tänk att Logan varit därinne, vad hade han gjort egentligen därinne? Allt var möjligt, det var som om Logan gömt sin riktiga personlighet för mig så länge, att han kanske egentligen var någon slags kriminell person som bara försökte leka med mina känslor. Jag hörde hur Taylor fifflade med nycklarna innan han drog in nyckeln hårt i nyckelhålet.
- Det är bara oss hemma ikväll, min familj skulle över till några bekanta som jag inte riktigt hann med. Flinade han och steg in i huset med mig efter.
Jag grymtade till för mig själv, jag kom ihåg hur jag tvingat han att stanna när Logan konfronterat mig, antagligen var det då som dem åkte eller något. En bit skam fyllde min bröstkorg. Det luktade gott i hans hus, en doft jag inte känt förut, det var en doft blandad med stearinljus och kaffe. Taylor försvann in i köket och jag började dra av mig mina skor.
- Du kan gå in i badrummet uppe på övervåningen och tvätta ditt ansikte. Sa han från köket och jag hörde hur han höll på med något slags metallaktigt material därborta.
- Okej. Svarade jag och tassade uppför trappan, det var en mysig och varm känsla i hans hus. Av någon anledning jag inte visste. Varför kändes det så annorlunda? Såhär kändes det inte första gången jag stigit in i hans hus. Det var liksom inte som svart och vitt längre, det var som om huset fått färger på sina väggar. Jag ställde mig framför den stora spegeln som hade vita konturer högst upp, jag väntade på att vattnet skulle bli varmt och sedan stänkte jag vatten i ansiktet på mig själv tills både tårar och smink försvunnit. Jag stirrade på mig själv i spegeln, där stod jag, framåtlutad över handfatet och stirrande på min egen spegelbild. Jag såg helt förstörd ut, ett totalt kaosbarn var jag. Jag hoppade till av att Taylor inträdde badrummet.
- Är du klar? Jag tänkte visa dig vad du ska sova i. Sa han och lutade sig mot dörren som stod öppen.
- Den är min mammas, men jag tror att din storlek och hennes är nästan detsamma. Skrattade han och höll den ljusrosaktiga uthyrseln framför sig. Jag muttrade högt för mig själv.
- Kunde du inte hittat något mer anpassat för ett sova över "party". Lipade jag och glodde på honom sarkastiskt.
- Det var den ända jag hittade, var glad att jag gick igenom det besväret! Skrockade han och slängde den på mig.
Vi stod i hans rum, sängen hade fått ett mörktbrunt överkasst som låg prydligt över sängen, kuddar i olika mönster gav sängen en extra färgklick. Golvet var täckt i en vit matta vilket hade fått mig att ta av mig mina strumpor redan på direkten, det var så mysigt att gå på en heltäckningsmatta. Ett stort fönster som var riktat ut mot gatan hade stora gröna gardiner som blivit uppknutna. Det hade blivit en aning sent, en plötslig gäsp uppenbarade sig från min mun.
- Gå och släng på dig den nu så du får vila lite. Sa Taylor och pekade ut mot badrummet samtidigt som han satte sig på sängen. Jag nickade och trampade ut ur rummet.
TAYLOR'S PERSPEKTIV
- Okej, så farlig var den inte. Flinade Leah och snurrade runt ett varv vid dörröppningen, jag log och nickade.
- Jag sa ju det.
Jag hade redan dragit av mig min tröja, men hon hade varit alldeles för snabb så jag skulle antagligen få sova med jeans på. Jag gick fram till fönstret och drog för gardinerna, när jag vände mig om hade hon redan satt sig på sängen som jag lyckligtvis hunnit dra undan överkastet på. Hon såg förskräckligt ledsen ut, som om hon skulle gå i bitar när som helst. Vad kunde jag göra? Jag stannade upp och stirrade på hennes vackra tysta ansikte för en stund. Till slut gäspade hon till och krypte fram till kuddarna som hon vilade sitt tunga huvud på. Jag gick försiktigt fram till sängkanten.
- Vill du ha någonting, varmt te eller något? Frågade jag och tittade på hennes ena tår som fyllde hennes kind. Hon skakade på huvudet.
- Nej tack, jag vill nog bara sova. Viskade hon tröttsamt och slöt sina ögon.
Jag log för mig själv, trots att hon såg så stark och glad ut varje dag man såg henne så fanns det även hennes svaga sidor. Men hon var vacker trots vilket humör hon var på. Jag gick runt till hennes sida och kavlade ut täcket som hon låg på och la det över henne.
- Säg till om du behöver något, jag sover därnere i soffan så du vet. Viskade jag och skulle just släcka lampan som hennes hand letande efter min arm. Hon viskade med slutna ögon.
- Lämna mig inte ensam, stanna med mig Taylor. Snyftade hon och höll hårt fast i min arm, hon hade redan bestämt vad hon ville och nu kunde jag inte övergiva henne och gå ner. Jag svalde hårt och gick över henne och lade mig på andra sidan om henne och drog in mina fötter under det varma täcket. I samma sekund krypte hon sig tätt intill min bröstkorg och kurade ihop sig som ett litet foster som behövde värme. Jag svalde hårt ännu en gång, det här var farligt.
- Tack för idag Taylor. Mumlade hon och tog ett djupt andetag.
Jag la armen under hennes huvud och smekte hennes huvud samtidigt.
- God natt Leah. Viskade jag innan vi både föll i en djup sömn.
LEAH'S PERSPEKTIV
Det var en svart och en vit häst framför mig, det var som om dem talade till mig, dem ville säga någonting till mig men jag kunde inte tala deras språk. Det lät inte som dem gnäggade heller, det ända dem gjorde var att skrapa med sina framhovar. Jag stod framför staketet och läste på skylten:
" Watch out, the horses may bite".
Jag öppnade ögonen i en ren chock, det var en dröm. Jag blundade hårt och öppnade sedan ögonen igen, framför mig var det ett stort fönster med gröna gardiner för, men solens strålar nådde ändå igenom och värme upp min panna. Jag grymtade till och precis när jag skulle sträcka på mig och ta reda på var jag var någonstans kände jag ett par varma armar runt om min mage, jag fick panik till en början men när jag vänt mig om ser jag att det är en sovande Taylor. Han hade krokat fast sina ben i mina och täcket hade trillat ner på golvet, hans andetag kändes i min nacke. Hans andetag var riktigt tunga och trötta, han måste verkligen vara trött. Trots att jag försökte dra mig ur hans grepp vaknade han inte. Det var alldeles för obehagligt att ha hans andetag i min nacke. Jag muttrade till när jag insåg att jag inte skulle komma loss.
Efter ca 15 minuter hörde jag ett grymtande från hans sida, jag suckade och väntade på att han sakta men säkert skulle vakna. Till slut hörde jag ett stön och jag kände på mig att han öppnat sina ögon, det var en lång tystnad innan jag hörde ljudet.
- Leah. Kraxade han lite som en ursäkt trots att han inte släppte taget om mig.
- Jag behöver gå till badrummet. Viskade jag och grymtade till.
- Okej. Svarade han med en låg röst och innan jag ens hann reagera kysste han försiktigt min nacke. Nej, det var droppen!
- Lägg av Taylor! Fräste jag åt honom och slet mig ur hans grepp och sprang in i badrummet och smällde dörren efter mig. Inte förrän jag stod framför spegeln märkte jag att en rodnad hade uppenbarat sig på mina kinder.
Jag letade efter mina kläder som jag lagt i en hög vid badrummet igårkväll, jag tvättade mitt ansikte och slängde på mig mina kläder och vek ihop pyjamasen. Påvägen nerför trappan kom Taylor med tröja på sig ut ur sitt rum.
- Leah, vänta! Ropade han efter mig, men jag var redan långt före honom. Jag drog på mig mina skor och slog igen dörren rätt framför näsan på honom.
När jag sprang tillbaka mot mitt hus var jag först irriterad över att jag betett mig så konstigt, jag skulle egentligen varit tacksam över att ha en sådan vän som inte ville låta mig vara ensam. Någon som faktiskt såg efter mig. Jag kände mig fruktansvärt dum, jag saktade ner och till slut så stannade jag helt bara några meter från min egen port. Jag stirrade upp mot himlen, molnen hade börjat täcka över himlen och ett par regndroppar föll ner mot min hud och torkades snabbt bort. Det skulle alltså bli en regnig dag. Jag trampade fram till dörren men just som jag skulle vrida om i nyckelhålet hindrar någon mig genom att ta tag om min axel, jag vänder mig hastigt om och får upp ett enda ord i mitt huvud, NEJ!
Framför mig står Logan, nu fanns det ingen återvändo längre, nu är det tiden att få reda på allting. På sanningen. Jag stirrade skräckslaget in i hans ögon.
- Vi måste prata. Sa han och stirrade en aning sorgset in i mina ögon, det var obehagligt på något sätt.
- Vad har du att förklara Logan? Fräste jag åt honom irriterat.
-------
Nååå....nu blev det väldigt långt, förlåt! Jag hoppas ni tyckte om det. :3
Vad kommer hända nu? Och vad kommer vara Logans förklaring till det hela? :D
Puss & Kram från Tii.
linneabravo.blogg.se
Tänkte bara tipsa om min nya personligablogg, där jag faktiskt skriver. KLICKA HÄÄÄR för att komma till den. (:
Och jag hoppas ni tycker gästbloggaren är awesome, för det tycker jag! :)
PUSS!
Remember me - Kapitel 48
(Hej! Här har ni såkallade Tii som tillfälligt tänkt hjälpa denna författare ett kort tag, jag hoppas ni kommer uppskatta det jag skriver!)
Jag suckade och tog pengarna som Taylor höll fram till mig och gick fram till kassan. Jag beställde en chokladshake och en jordgubbsshake. Dock betalade jag inte med Taylor's pengar. Jag gick tillbaka till Taylor och satte ner shaksen på bordet, även jag satte mig ner på stolen mittemot Taylor.
- Här, sa jag och räckte fram hans pengar.
- Leah, seriöst. Ta dom själv, du ska inte behöva betala.
- Men jag ville.
Jag la ner pengarna på bordet bara några centimeter från Taylor's hand.
- Okej, bara för att du inte ska bli arg på mig, sa han och suckade sedan började han skratta lite tyst för sig själv.
Vi satt tysta ett tag och sörplade is oss våra milkshakes, men Taylor avbröt plötsligt tystnaden.
- Detta kanske låter helkonstigt men, jag är faktiskt glad att du ramlade och skrapade upp händerna den där dagen, sa Taylor genant.
Jag stirrade ner i milkshaken och sörplade upp det sista som fanns kvar i den. Sedan lyfte jag upp huvudet och såg in i Taylors djupa ögon.
- Vad menar du? Frågade jag och försökte hitta svaret någonstans i hans ögon.
Det kändes som om jag hade glömt bort något viktigt, meningen som Taylor just sagt var någonting som jag borde ha kommit ihåg, men min hjärna ville inte lyda. Det var som om jag satt på ett matematiksprov och just fått hjärnsläpp.
- Kommer du ihåg den dagen, Leah? Frågade han tillbaka och förde sitt pekfinger runt milkshakens runda kanter.
Jag försökte leta i minnet, det skulle säkert komma tillbaka senare.
- Vad pratar du om? Frågade jag igen och la ett osäkert leende på mina läppar. Han log tillbaka och tittade bort en aning nochalant.
- Never mind. Svarade han och suckade tyst.
Efter ytterligare 5 minuter av tystnad börjar Taylor att vika ihop pengarna jag lagt fram på bordet, plötsligt känner jag en obehaglig vibration på bordet och till min lättnad var det bara min mobil som fått ett sms. Jag ger Taylor ett snabbt leende medan han håller på och pillar med sedlarna innan jag låser upp mobilen. Ett sms från Logan. Jag tvekar en aning men beslutar mig ändå för att läsa det. Jag öppnar det och försöker verkligen att fokusera på den otydliga texten framför mig.
" Jag har fått nog av det här, om du inte kommer över hit och pratar med mig på direkten så att jag får förklara får jag använda andra metoder.."
Jag försökte tyda texten, det kändes som om smset inte varit färdigskrivet. Vad menade han med metoder? Vad kunde det innebära? Skulle han trampa in i mitt hus mitt i natten ännu en gång eller skulle han gå på Taylor istället? Mitt huvud blev så fullt av tankar att jag inte märkte av hur bra det syntes. Det var inte förrän jag hörde Taylors höga flämtning som jag vaknade till liv, han såg alldeles skräckslagen ut när jag slitit blicken från smset.
- Men Leah, varför gråter du?! Sa han med häpen blick.
Jag blev själv alldeles chockad och lade ena handen försiktigt mot min kind. Mycket riktigt.
- Jag...
Plötsligt kom det, jag kunde inte hålla det inne. Gråten i halsen började dra sig upp till ytan och ut kom snyftningarna, flåsandet och det värsta, ljudet av sorg från min hals. Jag kände hur Taylor i nästan panik reste sig upp och gick över till min sida för att sedan lägga båda sina armar om mina axlar.
- Kom vi går. Viskade han i mitt öra, som en viskande tröstning.
Jag nickade till svar samtidigt som han drog upp mig från platsen jag suttit på och ut ur byggnaden.
Han hade dragit ner mig till stranden men trots att det gått säkert flera minuter hade jag inte slutat gråta. Han släppte mina axlar och ställde sig framför mig för att sedan lyfta upp min haka full av salttårar.
- Nu berättar du allting för mig, oavsett om du vill eller inte, okej? Sa han med en lugn stämma.
Jag slet mig ur hans grepp och torkade hårt bort tårarna från min högra kind.
- Jag vet inte varför jag gråter helt plötsligt. Förlåt mig Taylor, men jag är helt okej. Svarade jag och försökte svälja gråten och ge han ett falskt leende.
Jag var inte okej, verkligen inte. Hur kunde Logan göra något sådant? Av vilken anledning? Jag tog ett par steg ner mot havet och ställde mig mot horisonten, jag slöt ögonen och andades in den ljumma luften. Plötsligt kände jag ett par varma armar som omfamnade mig bakifrån, det var inte hårt eller för lätt. Lagom, som ännu en tröstande gest.
- Ta ett djupt andetag Leah. Sa Taylor och hans ansikte var också riktat ut mot horisonten.
Jag slöt ögonen för en stund och fyllde mina lungor med så mycket luft jag kunde, sedan blåste jag ut allting genom munnen.
- Jag vet bara inte var jag ska ställa mig i en sånhär situation. Suckade jag och öppnade mina ögon igen. Taylor släppte taget om mig och drog mig ner på den svala sanden.
- Berätta vad som tär på dig. Sa han och sträckte ut sitt vänstra ben samtidigt som han satte upp det andra.
Jag tog ännu ett djupt andetag och vände sedan blicken mot hans ansikte.
- Logan. Viskade jag med en tung klump i halsen. Taylor vilade sin arm på sitt ben och såg på mig.
Det tog ett tag men efter en stund så lyckades jag berätta om allting, från början till slut. Taylor lyssnade som om det vore på blodigt allvar. Det kanske det var också? Dock inte bokstavligt. Men jag hade aldrig upplevt att någon lyssnat så helhjärtat på mig förut. Han varken avbröt, kommenterade eller suckade. Han bara satt där, som en vän. En varm känsla fyllde min mage. Taylor kraxade till och tittade upp på himlen.
- Wow, vilken modig man. Sa han med en ironisk ton i det hela.
- Taylor det är inte roligt. Suckade jag lättad.
- Nej nej jag vet, det är ganska allvarligt, faktiskt. Log han.
- Mm...Frågan är bara vad jag ska göra...Suckade jag sorgset.
Plötsligt vände sig Taylor mot mig med hela sin kropp och greppade tag om mina händer som vilat i mitt knä, han höll dem hårt. Som om jag skulle springa iväg, han såg djupt in i mina ögon, det var nästan en aning obehagligt och någon slags "rödhettad" färg bildades på mina kinder. Han tog ett tyst andetag.
- Du Leah...
-------------------
Vad kommer Taylor att säga till Leah? Och hur kommer Leah att hantera allt det här? Kommer hon ha hamnat i en närmare relation med Taylor nu efter att hon berättat?
We'll seeeeee....:D
Jag stirrade ner i milkshaken och sörplade upp det sista som fanns kvar i den. Sedan lyfte jag upp huvudet och såg in i Taylors djupa ögon.
- Vad menar du? Frågade jag och försökte hitta svaret någonstans i hans ögon.
Det kändes som om jag hade glömt bort något viktigt, meningen som Taylor just sagt var någonting som jag borde ha kommit ihåg, men min hjärna ville inte lyda. Det var som om jag satt på ett matematiksprov och just fått hjärnsläpp.
- Kommer du ihåg den dagen, Leah? Frågade han tillbaka och förde sitt pekfinger runt milkshakens runda kanter.
Jag försökte leta i minnet, det skulle säkert komma tillbaka senare.
- Vad pratar du om? Frågade jag igen och la ett osäkert leende på mina läppar. Han log tillbaka och tittade bort en aning nochalant.
- Never mind. Svarade han och suckade tyst.
Efter ytterligare 5 minuter av tystnad börjar Taylor att vika ihop pengarna jag lagt fram på bordet, plötsligt känner jag en obehaglig vibration på bordet och till min lättnad var det bara min mobil som fått ett sms. Jag ger Taylor ett snabbt leende medan han håller på och pillar med sedlarna innan jag låser upp mobilen. Ett sms från Logan. Jag tvekar en aning men beslutar mig ändå för att läsa det. Jag öppnar det och försöker verkligen att fokusera på den otydliga texten framför mig.
" Jag har fått nog av det här, om du inte kommer över hit och pratar med mig på direkten så att jag får förklara får jag använda andra metoder.."
Jag försökte tyda texten, det kändes som om smset inte varit färdigskrivet. Vad menade han med metoder? Vad kunde det innebära? Skulle han trampa in i mitt hus mitt i natten ännu en gång eller skulle han gå på Taylor istället? Mitt huvud blev så fullt av tankar att jag inte märkte av hur bra det syntes. Det var inte förrän jag hörde Taylors höga flämtning som jag vaknade till liv, han såg alldeles skräckslagen ut när jag slitit blicken från smset.
- Men Leah, varför gråter du?! Sa han med häpen blick.
Jag blev själv alldeles chockad och lade ena handen försiktigt mot min kind. Mycket riktigt.
- Jag...
Plötsligt kom det, jag kunde inte hålla det inne. Gråten i halsen började dra sig upp till ytan och ut kom snyftningarna, flåsandet och det värsta, ljudet av sorg från min hals. Jag kände hur Taylor i nästan panik reste sig upp och gick över till min sida för att sedan lägga båda sina armar om mina axlar.
- Kom vi går. Viskade han i mitt öra, som en viskande tröstning.
Jag nickade till svar samtidigt som han drog upp mig från platsen jag suttit på och ut ur byggnaden.
Han hade dragit ner mig till stranden men trots att det gått säkert flera minuter hade jag inte slutat gråta. Han släppte mina axlar och ställde sig framför mig för att sedan lyfta upp min haka full av salttårar.
- Nu berättar du allting för mig, oavsett om du vill eller inte, okej? Sa han med en lugn stämma.
Jag slet mig ur hans grepp och torkade hårt bort tårarna från min högra kind.
- Jag vet inte varför jag gråter helt plötsligt. Förlåt mig Taylor, men jag är helt okej. Svarade jag och försökte svälja gråten och ge han ett falskt leende.
Jag var inte okej, verkligen inte. Hur kunde Logan göra något sådant? Av vilken anledning? Jag tog ett par steg ner mot havet och ställde mig mot horisonten, jag slöt ögonen och andades in den ljumma luften. Plötsligt kände jag ett par varma armar som omfamnade mig bakifrån, det var inte hårt eller för lätt. Lagom, som ännu en tröstande gest.
- Ta ett djupt andetag Leah. Sa Taylor och hans ansikte var också riktat ut mot horisonten.
Jag slöt ögonen för en stund och fyllde mina lungor med så mycket luft jag kunde, sedan blåste jag ut allting genom munnen.
- Jag vet bara inte var jag ska ställa mig i en sånhär situation. Suckade jag och öppnade mina ögon igen. Taylor släppte taget om mig och drog mig ner på den svala sanden.
- Berätta vad som tär på dig. Sa han och sträckte ut sitt vänstra ben samtidigt som han satte upp det andra.
Jag tog ännu ett djupt andetag och vände sedan blicken mot hans ansikte.
- Logan. Viskade jag med en tung klump i halsen. Taylor vilade sin arm på sitt ben och såg på mig.
Det tog ett tag men efter en stund så lyckades jag berätta om allting, från början till slut. Taylor lyssnade som om det vore på blodigt allvar. Det kanske det var också? Dock inte bokstavligt. Men jag hade aldrig upplevt att någon lyssnat så helhjärtat på mig förut. Han varken avbröt, kommenterade eller suckade. Han bara satt där, som en vän. En varm känsla fyllde min mage. Taylor kraxade till och tittade upp på himlen.
- Wow, vilken modig man. Sa han med en ironisk ton i det hela.
- Taylor det är inte roligt. Suckade jag lättad.
- Nej nej jag vet, det är ganska allvarligt, faktiskt. Log han.
- Mm...Frågan är bara vad jag ska göra...Suckade jag sorgset.
Plötsligt vände sig Taylor mot mig med hela sin kropp och greppade tag om mina händer som vilat i mitt knä, han höll dem hårt. Som om jag skulle springa iväg, han såg djupt in i mina ögon, det var nästan en aning obehagligt och någon slags "rödhettad" färg bildades på mina kinder. Han tog ett tyst andetag.
- Du Leah...
-------------------
Vad kommer Taylor att säga till Leah? Och hur kommer Leah att hantera allt det här? Kommer hon ha hamnat i en närmare relation med Taylor nu efter att hon berättat?
We'll seeeeee....:D
Bästa kvällen någonsin!
Tänkte bara säga att jag och Sandra såg Daniel Adams-Ray igår. Och gaaah det var seriöst den bästa kvällen i mitt liv typ. Han var så jävla bra!
Btw, så snart så väljer jag gästbloggare, och jag vet nog vem det ska vara redan nu. Men jag berättar så fort dom svarar på mitt mail haha.
GÄSTBLOGGARE SÖKES
Hej allihopa! Nu är det så att jag knappt har tillgång till dator. Eftersom att mitt rum håller på att göras om, kan jag inte sitta vid datorn där. Och det gör ju att jag knappt kan skriva något.
SÅ JUST NU EFTERLYSER JAG EN TILLFÄLLIG GÄSTBLOGGARE.
Ifall ni är taggad på att rycka in och skriva i en vecka eller något liknande så släng in en kommentar med email, så mailar jag dig/er på direkten! :)
SÅ JUST NU EFTERLYSER JAG EN TILLFÄLLIG GÄSTBLOGGARE.
Ifall ni är taggad på att rycka in och skriva i en vecka eller något liknande så släng in en kommentar med email, så mailar jag dig/er på direkten! :)
Till er med Twitter !
Remember Me - Kapitel 47
Leah, hej.
Jag stod bara helt tyst bredvid Taylor.
- Vi behöver nog prata.. Fortsatte Logan.
- Jag har ingenting att säga till dig.
- Men jag har saker att säga till dig!
- Nej.
- Vadå nej? Du bestämmer inte det!
- Emh, jag borde nog gå.. Avbröt Taylor och började backa.
- Nej stanna! Jag vände mig om mot Taylor och mimade "snälla". Han tog då ett steg tillbaka mot mig.
Logan tittade arg på Taylor och det kändes som att Logan kunde ge honom en rak höger vilken sekund som helst.
- Ja, Taylor, du borde nog gå. Du har ingenting med Leah att göra.
- Men för i helvete Logan! Du ska fan inte bry dig om vilka jag umgås med. Hejdå.
Jag gjorde armkrok med Taylor och vi började snabbt gå där ifrån, men plötsligt tog Logan tag i min arm och drog mig försiktigt mot sig och viskade;
- Du och jag ska ta ett snack om detta sen. Han kollade ilsket på mig och sedan gick han där ifrån..
- Vad handlade det där om? Frågade Taylor.
- Emh, alltså .. Vi har typ bråkat .. En hel del ..
- Vill du prata om det?
Jag skakade på huvudet och började gå lite fortare. Taylor som släppt min arm fick småspringa lite för att hänga med.
- Har du bråttom eller?
Jag stannade, slöt mina ögon och suckade tungt. Sedan öppnade jag ögonen igen och tittade på Taylor.
- Förlåt, han bara förstör ..
Jag kunde känna en tår sakta rinna ner för min kind och Taylor tittade förstående på mig. Han tog min hand och höll den halvhårt.
- Jag finns här, sa han och log.
Jag släppte hans hand och ställde mig mot honom. Jag sträckte ut mina armar och han omfamnade mig. Det kändes som att vi kramades i evigheter, fast det kanske bara var i några sekunder.
- Taylor, ikväll när jag ska till Bruno. Kan inte du snälla följa med mig? Känns lite smånervöst att gå dit ensam..
Taylor log till svars och sedan fortsatte vi gå nerför gatan.
TAYLOR'S PERSPEKTIV -
Det kändes så otroligt bra att ha Leah vid min sida nu. Det kändes även bra att Leah och Logan bråkar. Jag är en sådan dålig människa. Tänkte jag, och tittade på Leah igen. Jag kunde se att hon var ledsen, det kändes dock inte bra. Jag har ni bestämt mig för att finnas här för Leah, för nu verkar hon inte ha Logan längre.
Jag skruvade på vattnet i duschen och lät det bli varmt medan jag drog av mig mina kläder. Jag stod en stund framför spegeln innan jag gick in i duschen. Jag kunde inte sluta tänka på tåren som rann ner för Leah's kind efter att Logan kommit och varit så otroligt .. ja jag vet inte vad.
När jag duschat klart drog jag en handduk runt mig och gick ut till mitt rum, jag gick snabbt fram till min iPhone för att se om jag fått ett sms från Leah, och det hade jag fått. Jag öppnade det och läste.
"Bruno ville att jag skulle komma om en halvtimme, är det okej om jag kör förbi dig om en kvart?"
Jag svarade och skrev att det var okej. Jag plockade fram en svart långärmad tröja och ett par mörka jeans. Strax därefter fick jag ett sms från Leah.
"Jag står utanför nu, så du kan tralla ut!"
Snabbt drog jag på mig mina svarta Vans och min skinnjacka, sedan gick jag ut till Leah. Jag satte mig i bilen och hon gasade iväg.
LEAH'S PERSPEKTIV -
Vi kom fram till studion och stod nu utanför. Jag tittade osäkert på Taylor för att visa att jag var nervös.
- Kommer jag verkligen klara det? Tänk om jag gör bort mig. Tänk om min röst spricker, sa jag oroligt till Taylor som tittade på mig samtidigt som han höjde sina ögonbryn.
- Chilla, du är jätteduktig. Du kan detta!
- Tack Taylor, sa jag och gav honom en snabb kram.
Sakta öppnade jag den tunga dörren in till studion. Vi kom in till en liten kort korridor, där hängde det massor med bilder på olika kändisar, bl.a. Katy Perry, Kanye West, Michael Jackson, Bruno Mars, ja de flesta stora sångarna hängde där på väggen. Vi var nu framme vid en dörr. Jag knackade försiktigt på och bara några sekunder efteråt öppnades den, och i dörröppningen stod det en främmande man.
- Hej, du måste vara Leah! Jag är Scott Lanvin, sa han och skakade min hand.
Han visade oss in i rummet, och där inne på en stol satt Bruno.
- Tja Leah! Äntligen här, är du excited? Frågade han och ställde sig upp och gav mig en snabb kram.
- Hm, ah jo. Lite grann kanske ..
Han tittade allvarligt på mig och tog ett djupt andetag.
- Ta det helt lugnt, jag bits inte.
Vi båda började skratta och sedan satte vi oss ner framför inspelningsbordet. Bruno tog fram ett litet häfte till mig och visade mig delen jag skulle sjunga. Det var en helt vers, så det var en rätt lång bit. Musiken spelades upp och Bruno började sjunga på delen jag skulle sjunga, bara för att visa. När han tog första tonen nästan smälte jag, hans röst är så underbar.
Tillslut lärde jag mig texten och det var dags att gå in i det där båset och sjunga. Jag var fortfarande otroligt nervös och var rädd att rösten faktiskt skulle spricka, det var en hel del höga toner i just den delen jag skulle sjunga. Men när det var dags gick det så himla bra, jag verkligen släppte loss och jag satte tonerna till och med på första försöket.
- Wow, det där var underbart! Sa Bruno när jag kom ut ur båset, och gjorde en high five med mig.
Vi satt och pratade ett tag och sedan var det dags för mig och Taylor att dra oss där ifrån. När vi stod utanför och var påväg att hoppa in i bilen frågade Taylor mig;
- Ska vi åka och ta en milkshake eller något?
- Ja, det var verkligen länge sen!
Vi kom fram till milkshake baren, vi gick in och satte oss vid ett av borden.
- Jag går och köper milkshake, vad vill du ha? Frågade jag Taylor.
- Hmm, jag tar en choklad.
Jag nickade och ställde mig upp för att gå till kassan. Men han hejdade mig snabbt.
- Leah, här, sa han och höll fram pengar.
- Nej, men jag betalar.
- Nej. Här.
- Taylor, låt mig betala.
- Men jag vill betala!
- Jaha? Det vill jag också.
- Men det var min idé, jag betalar den här gången Leah.
Jag suckade och tog pengarna som Taylor höll fram till mig och gick fram till kassan. Jag beställde en chokladshake och en jordgubbsshake. Dock betalade jag inte med Taylor's pengar. Jag gick tillbaka till Taylor och satte ner shaksen på bordet, även jag satte mig ner på stolen mittemot Taylor.
- Här, sa jag och räckte fram hans pengar.
- Leah, seriöst. Ta dom själv, du ska inte behöva betala.
- Men jag ville.
Jag la ner pengarna på bordet bara några centimeter från Taylor's hand.
- Okej, bara för att du inte ska bli arg på mig, sa han och suckade sedan började han skratta lite tyst för sig själv.
Vi satt tysta ett tag och sörplade is oss våra milkshakes, men Taylor avbröt plötsligt tystnaden.
- Detta kanske låter helkonstigt men, jag är faktiskt glad att du ramlade och skrapade upp händerna den där dagen, sa Taylor genant.
Aw, vad säger Taylor mer nu då?
Detta är allt jag hinner med ikväll, nu måste jag sova. Ska upp tidigt imorgon! (:
Btw, detta kapitlet var lite knasigt fomulerat och så, men jag har jättedålig fantasi, så ni får jättegärna komma med idéer! :)
Kapitel
Ni får ett kapitel ikväll! Det lovar jag er!
Remember Me - Kapitel 46
- Jag hade verkligen jättekul ikväll. Sa jag när jag äntligen lugnat ner mig.
- Ja, du är inte den enda.
Vi satt ett tag och tittade varandra i ögonen, plötsligt lutade sig Taylor fram mot mig. Jag förstod snabbt vad som skulle hända, och fort satte jag handen på hans bröst och puttade försiktigt bort honom.
- Jag har fortfarande pojkvän, Taylor. Sa jag allvarligt.
Han tittade bort istället för att svara.
- Tack så mycket för att jag fick följa med dig. Vi hörs.
Jag öppnade bildörren och klev ur bilen. Han gasade snabbt iväg där ifrån innan jag ens hann ta en sista blick på honom. Blev han arg? Tänkte jag och gick in i huset.
- Leah! Du måste upp, nu!! Skrek mamma på mig från dörröppningen på mitt rum.
Jag satte mig snabbt upp i sängen av ren rädsla. Mamma stängde dörren med en smäll och jag kunde höra henne springa ner för trappan. Jag kollade snabbt på klockan och såg att den bara var 9.30, så jag sjönk ner under täcket igen och blundade. Jag öppnade ögonen igen, jag kollade på klockan, 10.30 stod den nu på. Men jag blundade bara en liten stund ju.. Tänkte jag och satte mig upp igen.
Jag hasade mig in i badrummet och tog mig en titt i spegeln. Jag såg hemsk ut. Jag var så otroligt trött igår, så jag tog aldrig bort mitt smink. Det var ut smetat i hela ansiktet och håret stod åt alla håll. Jag var för trött för att bry mig så jag gick sakta ut från badrummet, ut från rummet, till trappan. Jag tog tag i räcket och gick ner för trappan. Jag kunde höra röster från vardags rummet, och jag antog att det var mamma och pappa som satt där och tittade på TV, som de alltid gör på lördags förmiddagarna.
Jag hoppade över det sista steget och fortsatte in till vardags rummet. Jag stannade chockad upp och tittade in på de två sofforna där det satt 6 personer.
- Åh herregud. Viskade jag för mig själv.
- Leah! Äntligen vaken! Jag och pappa bjöd in Taylor och hans familj på fika.
Jag stod helt stilla och bara kollade på Taylor och hans föräldrar och de kollade ungefär lika chockat tillbaka på mig.
- Ja, jag kan se det. Sa jag arg och vände mig om, men snabba steg sprang jag upp för trappan, in på mitt rum och in i badrummet.
Varför just nu? Varför just idag?! Tänkte jag när jag stod framför spegeln och försökte ta bort mitt smink. Dock såg jag fortfarande hemsk ut, så jag slängde av mig mina kläder och hoppade in i duschen. Jag duschade i ungefär 10 minuter. Jag drog en handduk runt mig och sedan stod jag framför spegeln igen. Saltspray sprayade jag i håret och sedan fönade jag det så det skulle få en lite beachig look. Jag sminkade mig snabbt och sedan drog jag på mig en blommig kjol och en vit t-shirt.
Jag sprang än en gång ner för trappan, hoppade över det sista steget och gick lugnt och sansat in till vardagsrummet.
- Hejsan, hehe. Sa jag och gick sedan och satte mig bredvid mamma i soffan. - Varför väckte du mig inte?!
- Leah, lilla gumman. Jag väckte dig en halvtimme innan dom skulle komma, men du somnade bara om. Inte mitt fel.
Jag himlade med ögonen och tittade sedan på Taylor. Vi mötte varandras blickar och han log. Jag blir alltid lika varm i kroppen varje gång han ler mot mig. Men vårt lilla "moment" förstördes när Taylor's mamma frågade;
- Så Leah, hur tyckte du det var på galan igår? Jag hörde att du fick sjunga.
Både mamma och pappa kollade underligt på mig när de fick höra ordet sjunga, de hade nämligen aldrig hört mig sjunga. Jag höll min röst rätt hemlig.
- Ah jo, det var riktigt kul faktiskt!
- Glömde du inte berätta något nu? Frågade Taylor och kollade misstänksamt på mig. - Det börjar på B och slutar på Runo.
- Juste ja .. Bruno Mars frågade om jag ville sjunga med honom, hehe.
Mamma och pappa kollade nu ännu underligare på mig.
- Men gud vad kul! Taylor's mamma klappade händerna och überlog mot mig. - Vad svarade du?!
- Ja, var det enda rätta.
- Åh vad roligt! När ska ni sjunga då?
- Han skulle faktiskt ringa, men när vet jag inte.
Precis när jag sa det kunde jag höra min ringsignal gå igång, Ack Sundbyberg var det ju såklart. Som en blixt kastade jag mig upp ur soffan och vidare upp på mitt rum. Jag plockade upp mobilen från nattduksbordet. Det var en okänt nummer. Först tvekade jag om jag verkligen skulle svara, men tillslut svarade jag iallafall.
- Leah..
*Hej Leah! Det är Bruno, Bruno Mars.*
- Åh hej!
* Jo, jag tänkte bara höra med dig om du vill komma in till studion ikväll? Går det bra?*
- Ja, ja självklart!
Vi avslutade samtalet och jag slängde mobilen på min säng, sedan började jag hoppa och klappa händerna, precis som jag gjorde igår. Plötsligt knackade någon på min dörr och den öppnades bara några sekunder senare. Jag stannade upp och kollade vem det var. Taylor stod nu i dörröppningen och väntade på att jag skulle låta honom komma in.
- Hej. Sa jag och stod som fast frusen.
- Hej, det var fett lame där nere, haha.
Jag nickade och höll med Taylor, han tog då ett steg in i mitt rum och jag satte mig ner på sängen. Han kom och satte sig ner bredvid mig. Sedan tittade han på mig.
- Vad? Frågade jag och fnissade till lite grann.
- Nej .. Inget. Taylor tittade bort och jag kunde se att han vart lite smått generad. - Ska vi ta en promenad?
Jag nickade och ställde mig upp. Med Taylor's hand i min drog jag ut honom från mitt rum ner till hallen.
- Vi går ut ett tag! Ropade jag in till de vuxna, och sedan försvann vi ut på gatan.
Vi gick ett tag och plötsligt ser jag en kille komma gående mot oss, jag kände igen honom väl, och när vi kom allt närmre varandra kunde jag klart och tydligt se vem det var.
- Taylor, snälla vi vänder om nu.
- Va? Varför?
- Logan, kommer mot oss ..
- Jaha, det är din pojkvän, varför ska ni inte hälsa. Han tittade oroligt på mig, men jag ignorerade det totalt.
- Det är invecklat ..
Vi hann aldrig vända om, för bara inom några sekunder var Logan bara någon meter framför oss.
- Leah, hej.
Jag stod bara helt tyst bredvid Taylor.
- Vi behöver nog prata.. Fortsatte Logan.
- Jag har ingenting att säga till dig.
- Men jag har saker att säga till dig!
- Nej.
- Vadå nej? Du bestämmer inte det!
- Emh, jag borde nog gå.. Avbröt Taylor och började backa.
- Nej stanna! Jag vände mig om mot Taylor och mimade "snälla". Han tog då ett steg tillbaka mot mig.
Logan tittade arg på Taylor och det kändes som att Logan kunde ge honom en rak höger vilken sekund som helst.
- Ja, Taylor, du borde nog gå. Du har ingenting med Leah att göra.
- Men för i helvete Logan! Du ska fan inte bry dig om vilka jag umgås med. Hejdå.
Jag gjorde armkrok med Taylor och vi började snabbt gå där ifrån, men plötsligt tog Logan tag i min arm och drog mig försiktigt mot sig och viskade;
- Du och jag ska ta ett snack om detta sen. Han kollade ilsket på mig och sedan gick han där ifrån..
Wooh, Logan = Happyface. Eller?
Det är allt ni får idag, imorgon kommer meeer. :)
KOMMENTERA!
Förlåt förlåt förlåt
Förlåt för jättedålig och seg uppdatering, men det är så mycket nu när det är nationella prov och så, men imorgon ska jag försöka skriva ett kapitel! :)
Remember Me - Kapitel 45
Han höjde ögonbrynen och vände bort ansiktet.
- Fegis. Kunde jag höra honom säga.
- Fegis? Kallar du mig fegis? Hur vågar du?
- Japp, du är en fegis. Sa han igen och kollade på mig.
- Du, jag ska allt visa dig vem som är fegis!
Jag ställde mig upp från stolen och försökte ta mig fram till scenen. Jag gick upp och skakade hand med Graydon. Och sedan ställde jag mig framför mikrofonen. Jag kollade ut över publiken som satt helt knäppt tyst. Jag kunde inte ens höra en viskning. Jag kollade ner på Taylor, han gjorde tummen upp åt mig, och jag kunde inte låta bli att le.
Plötsligt började Firework med Katy Perry spela. Och man kunde höra Katy ropa "Woho", så det ekade i hela arenan. Det vart tyst igen. Jag tog ett djupt andetag och började sjunga..
"Do you ever feel, like a plastic bag, drifting through the wind .. " Sjöng jag och det flöt på hur bra som helst. Fram tills refrängen kom, det var nu jag skulle ta de högsta tonerna. Och jag var så otroligt nervös eftersom jag inte klarat av att ta dem förrut.
Jag tog ett djupt andetag och jag satte refrängen perfekt. Jag sjöng klart resten av låten och när jag var klar ställde sig alla i hela arenan upp och applåderade. Jag stod kvar ett tag och kunde inte sluta le. Sedan gick jag sakta ner för scenen fram till Taylor som stod med armarna utsträckta. Jag nästan slängde mig in i hans famn och han kramade om mig. Han var så varm.
- Du var jätteduktig. Viskade han i mitt öra och hela jag blev varm.
Vi släppte taget och satte oss ner på våra platser igen. Galan avslutades och vi fick börja bege oss hemåt. Men innan vi gick ut från byggnaden hälsade Taylor på några fans och tog foton tillsammans med dem. Vi fortsatte sedan ut mot garaget, men vi vart plötsligt avbrutna av att någon ropade på mig. Jag vände mig om och där stod Bruno Mars. Han kom fram till mig och skakade min hand.
- Bruno Mars. Sa han och log.
- Hehe.. Jag vet.. Sa jag generat.
- Haha, juste .. Iallafall, jag håller på att skriva en ny singel. MEN, det fattas en kvinnoröst, så ja. Det skulle vara en ära om du ville sjunga den delen?
Min mage vreds om och hela jag ville bara skrika. Utan att jag märkte det stod jag nu och tittade på Bruno med stora ögon.
- Leah? Sa han och viftade handen framför mitt ansikte.
Jag kom på mig och skrattade generat, sedan tittade jag på Taylor. Han nickade och log till mig.
- Ja, gärna. Sa jag till Bruno och log till honom.
- Awesome! Ge mig ditt nummer så ringer jag dig senare!
Jag gav Bruno mitt nummer och sedan gick jag och Taylor till hans bil.
- OH MY GOD!! SÅG DU VAD SOM JUST HÄNDE?! Nästan skrek jag till honom. Sedan började jag hoppa och klappa händerna. - Oh my god. Oh my god. Oh my god. Sa jag tyst för mig själv.
- Okejokej, ja jag såg. Grattis!!
Taylor gick sakta fram till mig som fortfarande hoppade och satte händerna på mina axlar. Han tryckte ner på mig marken så jag stannade upp.
- Ta det lugnt. Nu måste vi åka.
Vi satte oss i bilen och Taylor startade motorn. Sakta körde han ut från garaget och fortsatte hem till vår gata.
- Jag kan inte fatta det.. Viskade jag för mig själv flera gånger på vägen hem. Jag måste låtit som ett pshyko.
Vi kom allt närmre mitt hus och Taylor stannade sedan framför det.
- Jag hade verkligen jättekul ikväll. Sa jag när jag äntligen lugnat ner mig.
- Ja, du är inte den enda.
Vi satt ett tag och tittade varandra i ögonen, plötsligt lutade sig Taylor fram mot mig. Jag förstod snabbt vad som skulle hända, och fort satte jag handen på hans bröst och puttade försiktigt bort honom.
- Jag har fortfarande pojkvän, Taylor. Sa jag allvarligt.
Han tittade bort istället för att svara.
- Tack så mycket för att jag fick följa med dig. Vi hörs.
Jag öppnade bildörren och klev ur bilen. Han gasade snabbt iväg där ifrån innan jag ens hann ta en sista blick på honom. Blev han arg? Tänkte jag och gick in i huset.
OmgOmg, vad händer nuu ?
Kort inlägg jag vet, men det är allt jag hinner, nu måste jag fortsätta plugga NO som jag gjort hela kvällen.
KOMMENTERA! :D
Remember Me - Kapitel 44
Jag drog försiktigt på mig klänningen, kollade mig snabbt i spegeln för att se att den satt perfekt, vilket den gjorde. Jag letade sedan fram ett par beiga pumps som skulle passa till min outfit jättebra. Plötsligt plingde det på dörren, jag plockade upp min kuvertväska och satte på mig mina armband. Försiktigt gick jag ner för trappan, jag ville inte ramla liksom. Och därefter öppnade jag dörren. Där stod Taylor, han var riktigt fin i sin svarta kostym och svarta slips.
- Wow. Vad fin du är! Sa Taylor och kollade på mig från topp till tå.
- Ska du säga! Fnittrade jag. - Känns nästan som att vi ska på bal, haha.
Taylor höll med och sedan följde han med mig ut till sin svarta BMW. Han öppnade passagerardörren och lät mig kliva in i bilen innan han själv hoppade in.
- Du får du faktiskt berätta vart vi ska! Sa jag otåligt till honom.
- Haha vänta. Du får se när vi kommer fram!
Taylor körde i en evighet, kändes det som. Innan vi kom fram till en stor byggnad.
- Omg. Du kan inte mena allvar! Ska vi in där?!
- Kanske. Sa Taylor och blinkade till mig.
Han körde in bilen i ett garage bredvid byggnaden och sedan gick vi från garaget till den första byggnaden. Utanför hördes skrik efter massa olika namn och jag kunde höra Taylor's lite då och då. Genom den stora byggnaden låg en lång röd matta utrullad. Och vid väggarna stod det stora plakat, över hela plakaten stod det Vanity Fair.
- Du ska få gå röda mattan med mig, och sedan ska du få kolla på galan med mig. Han log mystiskt till mig och jag kunde se att han hade något på gång.
- Du döljer nått..
Han ryckte med sina ögonbryn och sedan log han likadant igen. Då kände jag att det inte fanns någon mening med att börja tjata på honom. Det fick väl bli som det blev. Taylor tog min hand och visade runt mig i byggnaden, vart vi skulle sitta bland annat. Jag blev även presenterad för bland annat Katy Perry, Selena Gomez, Justin Bieber och Robert Pattinson. Till min förvåning var alla faktiskt riktigt trevliga.
Plötsligt kom det fram en kille till oss.
- Taylor, du ska ut om 2 minuter. Så du kan ju ta en extra check framför spegeln om du.. Han stannade upp och kollade förtjust på mig. - Jaså, hej på dig. Alvin. Sa han och räckte ut handen.
- Leah. Jag tog handen och skakade den.
- Ah, som sagt. Var beredd! Sa han igen och kollade på Taylor.
- Är du redo? Taylor kollade varmt på mig, och även om jag inte alls kände mig redo fick jag väl bli det. - Det är bara att le och posa. Väldigt lätt och grymt roligt!
De 2 minuterna gick och det var vår tur att gå ut på röda mattan. Det var fullt med fans och fotografer som stod och skrek på Taylor. Men såfort vi kom ut vart nästan hälften av dem tysta, alla kollade nämligen väldigt underligt på mig och undrade säkert vem jag var.
- Taylor, Taylor! Vem är tjejen?! Hörde man plötsligt en paparazzi ropa.
- Ignorera allt bara. Viskade Taylor till mig.
Vi ställde oss framför en av plakaten och jag log det bredaste leende jag kunde tillsammans med Taylor. Och han hade rätt, det var faktiskt väldigt kul.
Efter en liten stund fick vi fortsätta in i byggnaden igen, som förövrigt var lite lik globen invändigt. Taylor tog min hand och visade vägen till våra platser, jag kom nämligen inte ihåg vart vi skulle sitta. Det var så stort. Inne i arenan var det redan fullproppat med både kändisar och okända människor som var där för att titta på galan.
- Juste Taylor, vad är detta för gala haha?
- Det är lite blandat, dom delar ut priser för tillexempel "Bästa nykomling inom musik" och "Bästa nykomling inom film", ja du fattar?
Jag nickade förståeligt till Taylor och han log till svars.
Vi hade platser nästan närmast scenen, för jag antog att Taylor var nominerad till något, så det var väl bra att sitta så pass nära som möjligt ifall han skulle vinna något pris. Plötsligt släcktes hela arenan ner och folket tystnade. Det kom ut en gråhårig och lite knubbig man. Han ställde sig framför micken som var riktad ut mot publiken.
- Hej allihopa! För er som inte känner igen mig, så är jag Graydon Carter och jobbar som redaktör på Vanity Fair ..
Han fortsatte prata om varför vi var på galan och blablabla. Egentligen massa ointressant. När allting tillslut började vart det bara roligare. Massa olika kändisar sjöng, komiker var uppe och la ett skämt och massa olika kändisar fick priser. Efter ett tag gick plötsligt Bruno Mars upp på scen, han höll i ett pris och började prata i mikrofonen.
- Då var det dags för "Bäst klädda mannen" priset. Domarna har fattat ett beslut .. Sa han mystiskt.
Han höll även i ett kuvert som han försökte öppna med bara en hand, men det såg inte ut att gå bra. Men efter ett tags väntan fick han till slut upp det.
- Och priset för "Bästa klädda mannen" går tiiiiiiill...
Det vart tyst i hela arenan och man kunde höra hur Bruno andades i mikrofonen.
- TAYLOR LAUTNER!!!!!
Jag tittade chockat på Taylor som tittade lika chockat tillbaka på mig. Sedan ställde han sig upp och försökte ta sig fram till scenen. Han kom upp och fick en snabb kram av Bruno, och han fick ta öven mikrofonen.
- Well. Jag vet inte riktigt vem jag ska tacka, haha. Det får väl bli min skräddare.. Sa Taylor och gick lite smått generat av scenen.
- Haha din skräddare? Kom du inte på nått bättre? Sa jag till honom skrattandes.
Jag såg på hans kinder hur dom hettade till och han vart mer och mer generad.
Galan gick och den började lida mot sitt slut när Taylor plötsligt petade försiktigt på min arm.
- Jag har en överraskning till Leah!
- Jaha, vadå? Frågade jag spänt.
- Lyssna bara.
Graydon kom ut på scen igen, och man kunde nästan höra sucket från publiken när han vandrade in.
- Vi har en extra överraskning, som jag hoppas ni kommer gilla! Sa han och jag kände hur han gav mig flera blickar. - Vi har en gäst här som gärna vill visa oss vad hon går för. Så, Leah Anderson. Upp på scen!
Va?! Var det mig han pratade om? Skulle jag upp på scen? Och göra vadå? Tänkte jag. Jag kunde knappt röra mig ur stolen jag satt på.
- Leah, kom igen. Upp, det är ingen fara.
- Vadå upp? Vad ska jag göra? Ska jag bara stå där så folk kan titta på mig?
- Nej. Du ska sjunga! Kommer du ihåg när du sjöng singstar för mig? Det var det finaste jag hört! Kom igen, jag vet att du vill släppa ut det och visa världen!
- Nej! Jag kan inte!
- Leah, du klarar det!
Jag skakade på huvudet och satt nästan som fast klistrad i stolen.
- Jag kan inte.. Sa jag igen och tittade allvarligt på Taylor.
Han höjde ögonbrynen och vände bort ansiktet.
- Fegis. Kunde jag höra honom säga.
- Fegis? Kallar du mig fegis? Hur vågar du?
- Japp, du är en fegis. Sa han igen och kollade på mig.
- Du, jag ska allt visa dig vem som är fegis!
Jag ställde mig upp från stolen och försökte ta mig fram till scenen. Jag gick upp och skakade hand med Graydon. Och sedan ställde jag mig framför mikrofonen. Jag kollade ut över publiken som satt helt knäppt tyst. Jag kunde inte ens höra en viskning. Jag kollade ner på Taylor, han gjorde tummen upp åt mig, och jag kunde inte låta bli att le.
Plötsligt började Firework med Katy Perry spela. Och man kunde höra Katy ropa "Woho", så det ekade i hela arenan. Det vart tyst igen. Jag tog ett djupt andetag och började sjunga..
Ojojojdå. Hur tror ni det går för henne? Failar hon eller blir det helt awesome? Och håller det på att bildas en liten flört mellan Taylor och Leah?
Vad tycker ni? Är det bra med långa inlägg, haha? KOMMENTERA! :)
Hej Anonym
Haha nu har du missuppfattat allt totalt.
Tänk dig att du har en blogg, du har x-antal läsare, och du sitter och skriver kapitel åt dem som ibland kan ta upp till en timme att skriva. Skulle du då tycka det är kul om ingen kommenterar? Nä, skulle inte tro det.
Detta har verkligen ingenting med självförtroende att göra, hade jag tyckt jag skrev som en utter skulle jag lägga ner bloggen direkt, då är det inte kul att ha. Jag vill ha kommentarer för jag vill att folk ska uppskatta att jag sitter och skriver kapitel åt den, precis som jag skrev ovan.
Och det är självklart jag tycker det är kul att skriva, det är ju därför jag skriver, så tro inget annat. När jag säger att jag vill ha ett antal kommentarer är det på skoj, jag vill bara se ifall läsarna klarar av att lägga en kommentar som tar typ 2 sekunder att göra. Sen om de inte vill det är det upp till dem, jag skriver ju ändå. Och hur ofta är det jag skriver att jag vill uppnå ett antal kommentarer? Ytterst oofta.
Det är gulligt också att du inte vågar nämna ditt namn. :)
Hoppas detta besvarar din kommentar. Ha det bra ! :)
Remember Me - Kapitel 43
Logan sa fortfarande inget, istället ställde han sig upp och gick fram till mig, han la sina händer på mina kinder och torkade bort tårarna. Men jag slog snabbt bort dom och tog ett snabbt steg bakåt.
- Var det därför du hela tiden sa att det var ett missförstånd? Jag väntade på ett svar, men ingenting kom ut ur Logan's mun. - Men säg nått! Säg bara sanningen, jag står inte ut längre!
- OKEJ! Ja, det var jag. Jag ville spela dig ett spratt, jag ville skrämma dig lite. Men jag insåg sen att det vart för mycket, så jag ville inte säga något. Förlåt ..
- Nej. Jag går hem nu.
Jag började snabbt gå ut ur huset med Logan bakom mig. Och när jag stod precis utanför dörren vände jag på mig och kollade allvarligt på Logan.
- Låt mig vara, jag vill inte ha med dig att göra mer. Hejdå.
Jag gick med snabba steg och jackan i handen hem till mig. När jag stod utanför huset såg jag att pappas bil nu stod på uppfarten, äntligen var dom hemma. Istället för att gå in stod jag länge och beundrade det fina huset pappa köpt till oss för 7 år sen. Det var creamvitt med stora fönster runt hela huset. Det var det största fönstret längst till höger på ovanvåningen som var mitt rum. Mamma som var väldigt intresserad av trädgårdsarbete hade - när vi flyttat in - gjort rabatter på framsidan och satt ner olika buskar och blommor som lyste blått.
Jag gick sakta fram till ytterdörren och lyfte på dörrmattan, sedan la jag tillbaka nyckeln. Jag ställde mig upp igen och knackade på dörren. Jag hörde steg i trappan och bara några sekunder senare stod mamma i dörr öppningen. Med ett ryck hoppade hon på mig med en kram.
- Leah! Där är du! Herregud, var har du varit?! Jag och pappa har varit så oroliga!
- Jag var hos Logan ..
- Är något fel? Frågade mamma omtänksamt.
Jag skakade bara på huvudet och sedan försökte jag trycka mig förbi mamma in i huset. Jag slängde jackan på en pall som stod precis innan för dörren, jag drog av mig mina skor och sedan sprang jag in på mitt rum. Jag var fortfarande rädd för att någon var där inne, så jag tänkte taklampan, tog tag i första hårda föremålet jag kunde hitta och höll det högt i luften. Sedan gick jag in i min walk-in-closet, ingen där. Jag gick vidare till mitt badrum, ingen där.
- Skönt. Sa jag för mig själv och pustade ut.
Jag satte ner det jag höll i handen och sedan sprang jag ner till hallen igen för att hämta upp min väska. När jag väl var inne på mitt rum igen slängde jag väskan på min säng. Jag plockade upp min iPhone, precis då kom jag på att någon faktiskt ringt till den när jag stod utanför dörren och hmm, Logan, svarade. Jag gick in på telefon och vidare till senaste. Taylor .. Det var Taylor som ringde .. Snabbt klickade jag på hans namn och det ringde upp.
*Hallå?* Hördes på andra sidan linjen.
- Hej Tay, det är Leah ..
*Ja, jag vet ..*
- Du ringde innan, tror jag.
*Ah jo, det var dock inte du som svarade.*
- Jag vet, det var Logan, tror jag, än en gång haha. Iallafall, vad ville du när du ringde?
*Sa han inte det? Jag bad honom göra det.*
- Nope, ingenting ..
*Vilken jävel* Sa Taylor och skrattade.
- Haha, ja det kan man kalla honom..
Jag kände på min röst hur den blev allt svagare, och nu började tårarna rinna igen. Och ett snyftande hördes.
*Gråter du?!* Frågade Taylor allvarligt.
- Nä. Sa jag och försökte dölja min svaga röst och mitt snörvlande.
*Sluta, det gör du visst! Vad har hänt?*
- Inget, berätta bara vad du ville säga innan, okej?
Jag orkade verkligen inte sitta och förklara allt som hänt. Då skulle jag bara tappa allt och börja gråta ännu mer.
*Är du säker? För om det är nått, ja du vet.*
- Det är okej ..
*Iallafall, jag tänkte bara säga förlåt för samtalet du fick innan. Det var från min dumma kompis, hoppas du inte blev ledsen eller något.*
- Taylor, du är så gullig. Det är helt okej, jag förstod att det var på skoj, eller nått. Haha.
Jag kunde höra lite små fnitter från Taylor, men sedan vart det tyst en liten stund.
*Leah ..*
- Tay?
*Jag saknar dig, det hoppas jag du förstår.*
- Jag saknar dig. Sa jag och kunde inte låta bli att le.
*Jag ringer dig imorgon, för jag måste gå nu. Puss!*
Jag svarade inte, utan la på och höll mobilen hårt mellan mina två händer. Jag höjde upp dom så dom nu lutade mot min haka, jag slöt ögonen och tänkte på Taylor. Min fina Taylor. Jag förstod verkligen inte hur vi kunde tappa kontakten sådär..
Nästa morgon vaknade jag med ett ryck. Det var mardrömmen jag drömt 3 gånger tidigare samma natt som väckte mig. Jag pustade ut när jag såg på klockan att den redan var 10 på morgonen. Så jag kunde lika gärna gå upp, jag gick in i mitt badrum, ställde mig framför spegeln. Jag stod där länge och bara kollade på mig själv, jag kände mig så ofräsch. Sedan plockade jag upp en borste och borstade ur mitt hår, men det gjorde inte saken bättre, nu såg mitt hår helt jättefettigt ut. Jag la ner borsten igen och började dra av mig mina kläder, sedan hoppade jag in i duschen.
En halvtimme senare steg jag ur duschen och virade en handduk runt mig. Jag ställde mig framför spegeln än en gång och borstade igenom mitt hår igen. Sedan virade jag in håret i en annan handduk. Jag gick ut från badrummet in i min walk-in-closet och började rota bland kläderna. Men även om jag hade hur mycket kläder som helst kunde jag inte hitta någonting att ha på mig. Plötsligt blev jag avbruten av att min iPhone började ringa. Jag gick ut från garderoben och plockade upp telefonen från nattduksbordet. På displayen stod det Taylor.
- Hej!
*Hej Leah. Jag tänkte bara fråga om du vill hitta på något ikväll?*
- Ja, jättegärna. Vad hade du tänk att vi skulle göra? Frågade jag nyfiket.
*Det får du inte veta! Sätt på dig något fint bara, typ en klänning eller något. Jag hämtar dig halv 7!*
- Jaha okej. Vi ses då!
Jag gick tillbaka in i min garderob och letade efter en klänning bland mina kläder. Men jag hittade ingen bra alls, alla var redan använda. Och jag kan inte använda en klänning fler än en gång, det bara går inte. Jag fick snabbt panik och ringde Paige.
*Hallå?*
- Hej! Paige, snälla snälla snälla snälla!
*Ja, vad vill du?*
- Snälla snälla snälla följ med mig och handla klänning, snälla!
*Varför sa du inte det från början! Klart jag följer med! När ska du åka?* Frågade Paige ivrigt.
- Om en timme kanske, jag skickar iväg ett sms.
Än en gång gick jag in i min garderob för att dra fram något jag kunde ha på mig nu under dagen, det fick bli en vit långärmad baströja och en olivgrön högkjol. Det var rätt varmt ute så man behövde inte gå omkring med långbyxor. Jag gick tillbaka in i badrummet och blåste mitt hår, sedan satte jag upp det i en slarvig bulle. Jag sminkade mig även lite lätt.
När jag var klar smsade jag Paige, vi bestämde när och var vi skulle ses och sedan bar det av intill centrum.
Vi möttes vid ingången till gallerian, vi kramade varandra och sa hej. Hastigt gick vi in och kollade runt efter affärer, vi hittade massor av affärer, dock inte lika mycket bra klänningar.
Klockan närmade sig halv 4 och jag var rädd att jag inte skulle hitta någon bra klänning. Men vi bestämde oss för att kolla in i en sista affär. Jag kollade runt bland galgarna och plockade på mig några klänningar som jag tyckte såg fina ut. Paige gjorde det samma, vi hängde in dom i ett av båsen och jag följde efter in. Jag provade först en purpurfärgad klänning, den var rätt lång, slutade ungefär vid anklarna, hade axelband och detaljer vid bröstet. Jag gick ut och snurrade runt framför Paige, men jag kunde direkt se på henne att hon inte gillade den. Nästa klänning var mer åt det blåa hållet, den var rätt kort, hade en stor kjol, såg nästan ut som en ballerina kjol. Den hade inga axelband och var nästan rygglös. Än en gång gick jag ut och ställde mig framför Paige, hon snurrade med fingret och jag förstod att hon ville att jag skulle snurra framför henne.
- Jag gillar ryggen.. Men inte resten, hehe. Sa Paige och gjorde tummen ner.
Jag suckade och gick in i båset igen. Den här gången provade jag en klänning som var mer åt det röd-bruna hållet, nästan lite orange till och med. Den var slank och smal, hade inga axelband, hela var täckt med orange-bruna paljetter, högst upp och längst ner satt det små vita stenar. Riktigt fin var den. Jag gick ut till Paige igen, och jag hela hon sken upp. Den här gillade hon, det såg man direkt.
- Wow. Den är helt. Wow.. Sa Paige och ställde sig upp. - Snurra!
Jag snurrade nästan så jag blev snurrig, och Paige tog tag i min arm, hon kollade allvarligt på mig.
- Den här klänningen är p-e-r-f-e-k-t. Seriöst. Ta den!
Jag ställde mig framför spegeln och kollade in klänningen, den var verkligen perfekt. Jag gick in i båset igen och bytte om till mina andra kläder, sedan gick jag ut och betalade klänningen på direkten. Jag köpte även ett par armband och en kuvert väska.
När jag kom hem igen var klockan redan halv 5. Jag kände mig rätt stressad, det var ju faktiskt bara 2 timmar kvar tills Taylor skulle hämta mig. Jag skyndade mig upp på mitt rum, slängde påsen med klänningen på sängen och sedan gick jag in i mitt badrum. Jag släppte snabbt ut mitt hår och tog bort mitt smink. Jag sminkade om mig, det fick bli en fin sotning, inte för mycket och inte för lite. Efter det gjorde jag en fin uppsättning i mitt hår. När jag var klar med det var klockan redan 6.
- Herregud, hur kunde det ta så lång tid? Sa jag till mig själv när jag kollade på klockan.
Jag drog försiktigt på mig klänningen, kollade mig snabbt i spegeln för att se att den satt perfekt, vilket den gjorde. Jag letade sedan fram ett par beiga pumps som skulle passa till min outfit jättebra. Plötsligt plingde det på dörren, jag plockade upp min kuvertväska och satte på mig mina armband. Försiktigt gick jag ner för trappan, jag ville inte ramla liksom. Och därefter öppnade jag dörren. Där stod Taylor, han var riktigt fin i sin svarta kostym och svarta slips.
- Wow. Vad fin du är! Sa Taylor och kollade på mig från topp till tå.
- Ska du säga! Fnittrade jag. - Känns nästan som att vi ska på bal, haha.
Taylor höll med och sedan följde han med mig ut till sin svarta BMW. Han öppnade passagerardörren och lät mig kliva in i bilen innan han själv hoppade in.
- Du får du faktiskt berätta vart vi ska! Sa jag otåligt till honom.
- Haha vänta. Du får se när vi kommer fram!
Taylor körde i en evighet, kändes det som. Innan vi kom fram till en stor byggnad.
- Omg. Du kan inte mena allvar! Ska vi in där?!
GO TAYLOR! Vart har Taylor tagit Leah tror ni? :)
Långt inlägg, är inte det awesome? ;)
KOMMENTERA! Minst 20 för nästan, haha flåt om jag pressar er, hihi!
PS: Glöm inte att ni kan gilla bloggen på facebook. :)
Remember Me - Kapitel 42
- Jag kanske inte har berättat men, min pappa har lagt in sig..
- Oj. Men det är ju bra!
- Ah jo, men han är aldrig hemma.. Fast, det är ju klart han inte är det.. Men ändå..
- Bor du här ensam?
- Typ .. Eller alltså nä, det kommer hit en tant varje dag efter skolan, hon städar och fixar här hemma. Det är därför det är så fint nu. Men hon går sen runt middagstid. Då är jag ensam.
Jag satt tyst och såg på Logan hur hans ögon var helt glansiga.
- Varför har du inte berättat detta innan? Frågade jag.
- Jag vet inte. Jag visste inte om du skulle förstå liksom..
- Logan .. Du kan alltid berätta för mig. Sa jag och tog hans hand.
- Jag älskar dig. Sa han och lutade sig mot mig och gav mig en kyss.
Jag svarade inte utan besvarade bara kyssen.
Han avslutade kyssen mjukt och kollade djupt in i mina ögon, vi var fortfarande väldigt nära varandra, nästan så våra näsor snuddade.
- Jag vill fortfarande veta vem som var inne i mitt hus .. Viskade jag till honom.
Han himlade med ögonen och lutade sig mer och mer ifrån mig. Nu var det nästan en hel meter mellan våra ansikten.
- Jaha, men förlåt .. Sa jag kaxigt till honom och vände blicken åt andra hållet.
- Jag som tänkte att vi skulle ha det lite mysigt, så nämner du det där!
- Men gud. Jag sa det bara, varför bli du så otroligt upprörd?
Logan svarade inte på frågan, istället ställde han sig upp och började gå in mot köket. Jag satt fortfarande kvar i soffan och väntade på att han skulle komma tillbaka, men det gjorde han aldrig. Kvickt lyfte jag mig ur soffan och gick med snabba steg in till köket. Där jag hittade Logan, han satt uppe på diskbänken med sin iPhone i handen och smsade för fullt. Jag ställde mig lutandes mot kylskåpet och tittade på Logan, han var verkligen inne i telefonen.
- Vem smsar du med? Frågade jag.
Han grymtade bara åt mig och släppte inte blicken från telefonen.
- Logan? Hoho?
Den här gången skakade han bara på huvudet.
- Jorden till Logan? Jorden till Logan? Jag kände hur mitt tålamod blev allt sämre och ilskan växte.
- Men ja?! Vad vill du?! Fräste han åt mig.
Jag backade bak två steg och kollade frågandes på honom.
- Oj, humöret på topp ser jag!
Han svarade inte, utan han var inne i sin telefon igen, som vibrerade hit och dit varje gång han fick ett nytt sms.
- Logan seriöst? Vad är det med dig? DU bjöd in MIG. Är det inte meningen att du ska ägna din tid åt MIG då? Inte sitta och smsa med någon, som jag antar är någon random tjej..
- Vadå det var ju du som började!
- Jag som började? Du är ju så jävla konfliktsökande, jag drar här ifrån nu. Sa jag och vände hastigt om, och gick ut från köket.
Jag grabbade tag i min jacka och drog snabbt på mig mina skor, sedan öppnade jag dörren. Men precis innan jag tog steget ut från huset gav jag en snabb blick åt byrån som stod uppställd mot väggen, och jag fastnade med blicken på en nyckel med ett litet hjärta hängandes på nyckelringen. Jag gick försiktigt mot byrån och plockade upp nyckeln.
- För i helvete .. Viskade jag för mig själv.
Med raska steg gick jag in till köket där Logan satt och smsade, fortfarande.
- Logan?! Vad fan är detta?! Halvskrek jag till honom och höll upp nyckeln mitt framför ansiktet på honom.
- Shit.. Sa han tyst för sig själv.
Tårarna tryckte sig fram i tårkanalerna och mina ögon dränktes med vatten.
- Hur kunde du?! Hur fan kunde du?! Han satt tyst och bara stirrade på mig och nyckeln. - Vad fan gjorde du inne i mitt hus?! Skulle det vara något slags skämt eller vadå?! Och varför i helvete ljög du?! Är det inte meningen att man ska vara ärlig mot varandra i ett förhållande?!
Jag slutade skrika på honom, för jag ville ha ett svar. Men det fick jag inte, han satt fortfarande och tittade chockat på mig.
- Säg att det var du, säg det bara .. Viskade jag och jag kände hur mina tårar nu rann ner för mina kinder.
Logan sa fortfarande inget, istället ställde han sig upp och gick fram till mig, han la sina händer på mina kinder och torkade bort tårarna. Men jag slog snabbt bort dom och tog ett snabbt steg bakåt.
- Var det därför du hela tiden sa att det var ett missförstånd? Jag väntade på ett svar, men ingenting kom ut ur Logan's mun. - Men säg nått! Säg bara sanningen, jag står inte ut längre!
- OKEJ! Ja, det var jag. Jag ville spela dig ett spratt, jag ville skrämma dig lite. Men jag insåg sen att det vart för mycket, så jag ville inte säga något. Förlåt ..
- Nej. Jag går hem nu.
Jag började snabbt gå ut ur huset med Logan bakom mig. Och när jag stod precis utanför dörren vände jag på mig och kollade allvarligt på Logan.
- Låt mig vara, jag vill inte ha med dig att göra mer. Hejdå.
Amagad! Är detta slutet för Logan och Leah? Går Leah över till Taylor nu? Och vart håller Taylor hus btw?
KOMMENTERA KOMMENTERA KOMMENTERA! Jag vill ha minst 15 för nästa! :)
Uppdate; Kapitel 43 är redan klart, så ge mig några fler kommentarer, så får ni det :)
Remember Me - Kapitel 41
Det vart tyst igen och Logan la armen om mina axlar och tryckte in mig mot hans bröst.
- Du missuppfattade säkert bara allt. Sa han och pussade mig på huvudet.
Vadå missuppfattade? Skulle jag bara hört rösterna i mitt huvud och trott de var äkta? Skulle jag bara sett i syne och drömt allt jag såg? Nej, skulle inte tro det. Jag drog mig snabbt ur Logan's famn och kollade allvarligt på honom.
- Du tror mig inte? Hur fan kan du inte tro mig? Det var någon i mitt hus. Det var verkligen det! Nästan skrek jag till honom.
- Jo, jag tror dig. Det låter bara jätteorealistiskt.
- Nej. Den måste väl använt en nyckel för att komma in .. Men det är bara en som vet vart den ligge..
Jag sa ingenting mer, för jag kom precis på vem den personen var, som visste vart vår "extranyckel" låg. Självklart var det killen som satt bredvid mig, precis den här sekunden.
Jag skakade av mig tanken. Det kunde inte vara Logan, eller? Jag tittade på Logan igen. Men han tittade inte tillbaka. Hans blick var åt ett helt annat håll, kändes nästan som att han försökte undvika min blick.
- Logan?
Han kollade snabbt på mig igen med chockad min.
- Oj ja, vad sa du? Log han.
- Äsch nä, det var inget. Kan inte du följa mig hem? Jag vågar inte gå in i huset själv nu ..
- Klart jag kan älskling. Sa han och kysste mig på munnen.
Han ställde sig upp och tog sedan min hand för att hjälpa mig upp ur sanden. Hand i hand gick vi hela vägen hem till mig. När vi sedan stod på gatan utanför mitt hus tvärstannade jag och vägrade ta ett steg till.
- Kom, det är ingen där inne. Jag lovar. Sa Logan och försökte dra med mig in på uppfarten.
- Hur kan du vara så säker?
- Jag vet det bara, okej?
Jag antog att jag fick lita på Logan, så jag följde honom in på uppfarten och vidare mot ytterdörren.
- Okej, ska du eller jag öppna dörren? Frågade han och log varmt till mig.
- Du ..
Han nickade och sedan satte han handen på dörrhandtaget. Han tryckte sedan ner och försökte öppna dörren. Men det var låst.
- Juste .. Sa han väldigt tyst för sig själv. Knappt så man hörde.
- Va?
Logan skakade på huvudet och tittade sedan på dörren.
- Den är låst, är du säker på att du inte låste innan du gick till stranden?
- Skulle jag låst? Jag hade panik, jag rörde knappt dörren!
- Okej okej, förlåt mig .. Sa han och blängde ilsket på mig.
- Vänta får jag bara kolla en sak?
- Ja..
Jag puttade försiktigt bort Logan från den lilla mattan vi båda stod på, jag hukade mig ner bredvid den och lyfte upp den lite lätt för att kolla ifall vår extranyckel låg kvar. Vilket den inte gjorde. Alltså måste någon vetat om att vi hade en nyckel liggandes där. Och som sagt, det var bara Logan och min familj som visste om det.
Jag tittade allvarligt upp på Logan som tittade osäkert ner på mig.
- Det är bara du som vet att det finns en extranyckel här ..
Han rynkade pannan och kollade chockat på mig med halvöppen mun.
- Wha?
- Ja. Nyckeln är borta. Du är den ENDA som vet att den fanns här!!
- Det kan väl ändå inte BARA varit jag? Tror du seriöst jag skulle gå in oinbjuden i ert hus och rota igenom dina saker och skrämma livet ur dig bara för skoj skull?! Dessutom, hur fasen skulle jag kunnat komma hit innan dig? Du tog ju fan en buss tidigare än mig!
- Hur fan ska jag veta det? Jag säger bara att du är den enda som vet att nyckeln ligger här..
Jag sjönk ner mot dörren så jag nu satt på dörrmattan. Logan stod fortfarande upp och kollade chockat på mig, samtidigt som han såg väldigt upprörd ut. Det kanske var fel av mig att anklaga honom..
- Btw så kommer vi inte komma in i huset nu. För min nyckel ligger innanför och extra nyckeln är borta.
- Följ med mig hem?
Jag nickade och ställde mig upp igen. Sakta lämnade vi huset bakom oss och fortsatte mot Logan's hus. Vi kom närmre och närmre och plötsligt stod vi utanför hans dörr.
- Min pappa är inte hemma, så vi är ensamma ikväll, sa han och blinkade.
Jag log och kunde nästan förstå vad han menade. Han stoppade ner handen i fickan och plockade upp en nyckel som han sedan tryckte in i låset och låste upp, sedan öppnade han dörren och vi gick in tillsammans. Och så fort jag kom in såg jag en förändring. (Jag hade nämligen inte varit hemma hos honom sen "olyckan")
- Wow. Vad det enda jag fick fram.
Logan tittade stolt på mig och sedan log han.
- Ja, lite ändring är det allt.
- Wow.. Sa jag igen.
Han tände alla lampor så man nu såg allt klart och tydligt. Det var städat, nymöblerat, kanske till och med nyrenoverat. Underbart fint var det iallafall. Vi gick in i vardagsrummet och satte oss ner i soffan.
- Jag kanske inte har berättat men, min pappa har lagt in sig..
- Oj. Men det är ju bra!
- Ah jo, men han är aldrig hemma.. Fast, det är ju klart han inte är det.. Men ändå..
- Bor du här ensam?
- Typ .. Eller alltså nä, det kommer hit en tant varje dag efter skolan, hon städar och fixar här hemma. Det är därför det är så fint nu. Men hon går sen runt middagstid. Då är jag ensam.
Jag satt tyst och såg på Logan hur hans ögon var helt glansiga.
- Varför har du inte berättat detta innan? Frågade jag.
- Jag vet inte. Jag visste inte om du skulle förstå liksom..
- Logan .. Du kan alltid berätta för mig. Sa jag och tog hans hand.
- Jag älskar dig. Sa han och lutade sig mot mig och gav mig en kyss.
Jag svarade inte utan besvarade bara kyssen.
Vad tror ni är det Logan eller någon annan? Jag tycker det mesta verkar rikta på Logan, men ja. Who knows?
Och förlåt för tråkigt kapitel, men jag ville inte skriva ett FÖR långt eftersom att jag måste plugga NO nu ..
En till sak! Ni var rätt kassa på att kommentera förra inlägget. Så nu tycker jag att ni tar i och kommenterar massor, för då blir jag mer taggad! Ja ni vet! :)
FAN-SIDA
Hej alla coola kids! Jag fick precis en kommentar från en läsare som sa att hon precis skapat en fan-site till iheartlautner på facebook. Så ja, det hade ju varit kul om ni ville dra dit och gilla sidan. Hihi!
Ha det asbraa!!
PS: Det kommer ett nytt kapitel ikväll! :)
Remember Me - Kapitel 40
Jag vände mig försiktigt om igen och satte ner min ena fot i golvet, sedan den andra. Jag tassade tyst ut till vardagsrummet. Nu kunde jag se hela köket. Men det var ingenting där, det var heller ingenting som låg på golvet. Jag hörde säkert bara fel.. Tänkte jag och vände riktning mot trappan igen. Halvvägs upp i trappan hörde jag ännu en duns, men den här gången från ovanvåningen. Mina ögon spärrades upp, snabbt som attan tog jag ett språng ner för trappan, ut till hallen och ut genom dörren. Med en smäll åkte dörren igen och jag sprang ut på gatan. Jag tittade upp på övervåningen av huset och plötsligt ser jag hur lampan i mitt rum tänds.
- Oh my god. Sa jag tyst för mig själv.
Lampan släcktes igen, jag stod fortfarande blickstilla och kollade upp på fönstret till mitt rum. Jag hoppade till när plötsligt en kudde landade på mitt fönster och flög ner igen. Precis när jag skulle plocka upp min iPhone för att ringa till pappa och be dem komma hem kom jag på att jag lämnat väskan med iPhonen inne i huset.
- Fan.
Med tunga steg tog jag mig fram till ytterdörren igen. Skulle jag verkligen våga mig in i huset? Tänk om det är någon där som faktiskt vill mig något ont? Framme vid ytterdörren la jag handen på handtaget, men jag drog bort den lika snabbt. Plötsligt hörde jag min ringsignal men bara några sekunder efter slutade den och jag hörde en svag röst.
*Hallå?* *Nej, hon är inte här* Okej, det ska jag hälsa henne* *Hejdå!*
Hördes precis innanför dörren. Det betydde alltså att den här personen stod bara några centimeter ifrån mig. Jag fick panik och vände mig snabbt om och sprang allt jag hade där ifrån. Snart kom jag på mig själv med att ha sprungit ner till stranden. Jag stannade upp och kollade ut över det svarta vattnet, jag kunde svagt se månens spegelbild. Helt sjukt vackert var det. Jag tog tysta steg ut på sanden och ner till strandens slut. Jag tog av mig mina skor och vek upp mina byxor sedan gick jag ut i vattnet. Det var inte för kallt, och inte för varmt, temperaturen var helt perfekt. Jag skulle nästan kunnat doppa hela mig.
Jag gick en lite längre bit sedan gick jag upp och satte mig ner på sanden. Jag kollade fortfarande ut på vattnet och plötsligt hör jag någon bakom mig.
- Leah?
Med ett ryck ställde jag mig upp och vände mig om. Där i mörkret stod Logan, vad gör han ute nu?
- Skräms inte så! Fräste jag åt honom.
- Gud, förlåt ..
- Vad gör du ute nu egentligen?
Han vart tyst ett tag, verkade som att han tänkte igenom vad han skulle säga.
- Jo alltså. Jag kunde inte sova ..
- Tjena .. Sa jag och tittade bort från honom. Det var nämligen den sämsta bortförklaring jag någonsin hört. - Seriöst, varför är du ute nu?
- Ja, jag kunde inte sova. Jag sa ju det?
- Ok .. Sa jag lite tyst..
- Är du sur eller något?
- Äsch nä, jag orkar inte berätta.
Jag satte mig ner i sanden igen och la mina skor bredvid mig. Logan la sin hand på min axel och sedan satte han sig ner bredvid mig.
- Du vet att du kan berätta allt för mig.. Har det hänt något?
Jag skakade på huvudet och funderade på om jag verkligen skulle berätta om händelsen för 15 minuter sen. Antagligen skulle han jaga upp sig, så skulle han vilja att vi gick hem till mig och kollade upp hela grejen. Men jag bestämde mig för att ändå berätta.
- Jag åkte ju direkt hem efter att vi varit på bio. Och när jag var hemma hörde jag massa obehagliga ljud, precis som att någon var där inne, i huset alltså. Så jag vart så rädd att jag sprang ut på gatan, när jag stod där ute var det någon som tände lampan i mitt rum och kastade en kudde på mitt fönster. Jag vart ju såklart rädd så jag försökte ringa pappa men kom då på att jag glömt min iPhone inne i huset, och precis innan jag skulle öppna dörren och gå in hörde jag en röst. Då sprang jag hit för jag vart rädd.
Jag var fortfarande rädd efter händelsen så jag kände hur jag fick tårar i ögonen, men jag försökte snabbt dölja dom. Jag kollade upp på Logan igen och han hade ett konstigt uttryck på sitt ansikte, det hade jag aldrig sett förrut.
- Vad är det? Frågade jag.
- Jag funderar.
Det vart tyst igen och Logan la armen om mina axlar och tryckte in mig mot hans bröst.
- Du missuppfattade säkert bara allt. Sa han och pussade mig på huvudet.
Vadå missuppfattade? Skulle jag bara hört rösterna i mitt huvud och trott de var äkta? Skulle jag bara sett i syne och drömt allt jag såg? Nej, skulle inte tro det. Jag drog mig snabbt ur Logan's famn och kollade allvarligt på honom.
- Du tror mig inte? Hur fan kan du inte tro mig? Det var någon i mitt hus. Det var verkligen det! Nästan skrek jag till honom.
- Jo, jag tror dig. Det låter bara jätteorealistiskt.
- Nej. Den måste väl använt en nyckel för att komma in .. Men det är bara en som vet vart den ligge..
Jag sa ingenting mer, för jag kom precis på vem den personen var, som visste vart vår "extranyckel" låg. Självklart var det killen som satt bredvid mig, precis den här sekunden.
Hmm. Är det Logan som var i huset? Vad tror ni? Och om inte, vem tror ni det var då? :D
Kommentera extra mycket på den här kapitlet, det förtjänar det tycker jag! :D
Remember Me - Kapitel 39
- Kan inte jag få smaka lite på din glass? Frågade plötsligt Logan.
Jag nickade och sträckte mig försiktigt över bordet så jag skulle kunna nå honom. Och när han inte var beredd tryckte jag upp glassen i hans ansikte så hela han blev kladdig med glass. Jag kunde inte låta bli att börja skratta av att han såg så rolig ut.
- Men vad gör du?! Sa han rätt högt vilket slutade med att alla kollade på oss.
Plötsligt ställde sig Logan upp och gick med tunga steg mot mig. Jag fattade redan då att han skulle göra samma sak mot mig, så jag ställde mig upp och sprang snabbt som attan ut från glassbaren. Och efter mig kom Logan. Efter ett tag orkade jag inte springa längre, så jag slängde mig ner på närmaste gräsmatta. Dock skulle jag inte gjort det eftersom att Logan kom med sin glass och tryckte upp den i mitt ansikte så jag blev lika kladdig, nästan kladdigare.
- Där fick du allt!! Sa Logan när han satt sig på min mage så jag nästan inte kunde andas.
- Okejokej! Flytta på dig nu snälla!
Men innan jag visste ordet av kysste han mig. Jag besvarade den snabbt och alla tankar försvann, det vara bara han och jag nu.
Dagarna gick, jag och Logan hade det grymt tillsammans. Dock kändes det nästan som att Logan gjorde att jag glömde bort mina andra vänner. Paige pratade jag bara med i skolan och Taylor, ja, jag vet inte vart han har tagit vägen. Jag har inte hört något från honom sen vi gick av planet från Sverige. Ska jag vara ärlig saknade jag honom oerhört. Ändå gjorde jag ingenting åt det?
Det var nu 20 april. Jag och Logan har varit tillsammans i ungefär 3 veckor. Jag fyller 18 år om två veckor, det vill säga den 4 maj. Och om ungefär 2 månader får vi sommarlov. Tagga! Tänkte jag när jag satt på bussen hem från centrum. Jag och Logan hade som vanligt varit och ätit glass på den vanliga glassbaren och sedan gick vi på bio. En vanlig fredag helt enkelt. Plötsligt avbröts mina tankar av att min iPhone ringde, det var Taylor. Hm, konstigt.
- Ah, det är Leah. Svarade jag oroligt, klockan var ju ändå redan halv 12 på kvällen.
- Tjena sexyy. Är du sugen? Hörde jag en främmande röst säga.
- Eh ne..
- Sluta, jag vet att du vill. Kom hem till mig nu på direkten. Jag klarar inte av det längre.
- Taylor? Frågade jag, eftersom att jag antog att det var ett fyllesamtal. Ska jag vara ärlig hade jag fått många sådana genom mina dagar. Dock inte från Taylor.
Det enda jag hörde var ett klick och sedan gick det fram signaler.
*Tuut.. Tuut .. Tuut..*
Lät det på andra sidan luren.
- Jaha.. Sa jag tyst för mig själv och la ner telefonen i väskan igen.
5 minuter senare kom jag fram till min hållplats, jag gick snabbt av bussen och gick de sista 5 minuterna hem till mig. Jag ryckte i handtaget, det var låst. Så jag antog att mamma och pappa var ute. Sakta letade jag upp hemnyckeln i min väska, plockade upp den och tryckte in i låset, vred om, drog ur nyckeln och gick in i huset. Hela huset var nersläckt, så jag vart faktiskt rätt rädd. Jag är nämligen mörkrädd på hög nivå, och det är inte det bästa som finns. Så fort jag kom in tände jag i hallen, jag tog av mig mina skinnjacka och mina skor. Sedan smög jag försiktigt in i köket och tände taklampan där. Sakta fortsatte jag in i vardagsrummet, tände lampan och vände mig försiktigt om och började gå mot trappan. Detta var det värsta jag visste, att gå upp i trappan för att tända på ovanvåningen. Helst skulle jag slippa det, men det skulle inte gå. Då skulle jag bara bli allt mer rädd. Men när jag satte min första fot på det första trappsteget hörde jag en duns inifrån köket. Paniken bröt ut och hela jag började skaka.
- Fan, fan, fan. Sa jag tyst och stod nästan lika stilla som en staty.
Jag vände mig försiktigt om igen och satte ner min ena fot i golvet, sedan den andra. Jag tassade tyst ut till vardagsrummet. Nu kunde jag se hela köket. Men det var ingenting där, det var heller ingenting som låg på golvet. Jag hörde säkert bara fel.. Tänkte jag och vände riktning mot trappan igen. Halvvägs upp i trappan hörde jag ännu en duns, men den här gången från ovanvåningen. Mina ögon spärrades upp, snabbt som attan tog jag ett språng ner för trappan, ut till hallen och ut genom dörren. Med en smäll åkte dörren igen och jag sprang ut på gatan. Jag tittade upp på övervåningen av huset och plötsligt ser jag hur lampan i mitt rum tänds.
- Oh my god. Sa jag tyst för mig själv.
Lampan släcktes igen, jag stod fortfarande blickstilla och kollade upp på fönstret till mitt rum. Jag hoppade till när plötsligt en kudde landade på mitt fönster och flög ner igen. Precis när jag skulle plocka upp min iPhone för att ringa till pappa och be dem komma hem kom jag på att jag lämnat väskan med iPhonen inne i huset.
- Fan.
Ojojojdå. Vem är inne i huset? Kommer Leah våga sig in i huset igen? Och vad händer?!?!?!
Jag måste bara tacka för alla idéer ni gav mig i förra inlägget. Nu vet jag på ett ungefär vad som ska hända och jag tror det blir awesome! :D
KOMMENTERA!
Uppdate; Jag måste bara fråga, tycker ni det är för lite om Taylor? Ska han vara med mer i storyn just nu eller ska han komma senare? Och tycker ni det är bra att Leah har en annan kille? Eller borde hon blivit tillsammans med Taylor från början?
Hade varit kul om ni ville svara på några frågor så jag får se vad ni tycker, hihi! :)
Ha det bra!! :D
Remember Me - Kapitel 38
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv när han sa så. Men jag ville ändå ha allt bekräftat så jag frågade;
- Hur tittar du på mig?
- Alltså, nä .. Men släpp det ..
Jaha, vadå släpp det? Tänkte jag, men sa inget mer efteråt. Vi började snabbt röra på oss och gick längre och längre ner för stranden. När vi kommit så pass långt att vi inte orkade gå mer, satte vi oss ner och kollade ut mot vattnet. Det hade redan börjat skymma och solnedgången var så vacker.
Medan vi satt där tog Logan min hand och flätade in den i sin och sedan tog han ett djupt andetag.
- Leah ..
- Mh?
Han vart tyst igen och tog ännu ett djupt andetag.
- Vill du typ .. Bli min flickvän?
Omg, omg, omg, omg. Frågade han just det där? Omg. Hela min mage vreds och jag blev helt varm i kroppen. Det kändes verkligen som att jag väntat hela mitt liv på att han skulle fråga just den här frågan, även fast det verkligen inte var så. Jag satt ett tag och tänkte, jag ville inte att han skulle tro att det var helt självklart att jag ville bli hans flickvän. Till slut tittade jag djupt in i hans ögon och log. Logan rörde inte en min, men kollade nästan djupare in i mina ögon. Jag la min ena hand runt hans nacke och sedan närmade jag mitt ansikte hans, slöt mina ögon och kysste honom. Han besvara kyssen och sedan log vi mot varandra.
- Hoppas det besvarade din fråga. Sa jag och log.
Logan svarade inte utan gav mig ännu en kyss.
- Då är det du och jag. Sa Logan och ställde sig upp.
Han tog min hand och drog upp mig, sedan började vi röra oss hemåt. En halvtimme senare stod vi utanför min dörr och sa hejdå till varandra. Sedan gick jag in och stängde dörren långsamt bakom mig. Jag slängde av mig mina rosa ballerinaskor och bytte till ett par mysiga tofflor och så smög jag försiktigt in på mitt rum. Jag slog en snabb blick på klockan, den var redan 10 på kvällen. Det var ändå inte så sent, ska sova först om en timme eftersom att det är skola imorgon.
Med min Macbook Pro i knät satte jag mig i sängen och loggade snabbt in på Facebook. Jag kollade händelserna, sa grattis till de som fyllde år och scrollade igenom första sidan. Plötsligt ser jag att jag fått en förhållande förfrågan av Logan. Han var allt snabb! Tänkte jag innan jag accepterade den och gjorde vårt förhållande officiellt. Bara några sekunder senare hade jag redan fått över 10 kommentarer och gillningar.
Jag stängde snabbt ner Facebook och även datorn när jag bestämde mig för att ta bort mitt smink, borsta tänderna och förbereda mig för morgondagen. När jag var klar somnade jag snabbt och vaknade sedan nästa morgon av att min iPhone ringde. Jag kollade på displayen, Logan.
- Hallå? Svarade jag nyvaket.
- Oj, väckte jag dig?
- Dah, ja?
- Det var nog rätt bra eftersom att vi började skolan för 1 timme sen..
Paniken ryckte ut och jag kollade snabbt på klockan. Den var redan halv 10. Fasen! Jag la på luren innan Logan hann säga något mer och slängde iPhonen hastigt på sängen. Med ett ryck sprang jag in i badrummet och satte upp mitt blonda hår i en tofs och sminkade mig lite lätt. Jag drog på mig mina kläder jag lagt fram igår och sedan sprang jag ut till hallen, jag satte på mig mina svarta Converse precis när jag kom på att jag glömt frukosten. Snabbt sprang jag in i köket och tog tag i ett grönt äpple. Sedan bar det av till skolan. Varför ska detta ALLTID hända mig?! Tänkte jag när jag hoppade på min cykel och cyklade iväg till skolan.
Cirka 10 minuter senare möttes jag av Paige och Logan utanför skolan. De båda stod och fnissade och pekade på mig när jag kom cyklandes.
- Men vad är det?! Frågade jag surt och de båda slutade skratta.
Paige och Logan kollade på varandra och sedan började de fnissa lika hysteriskt igen.
- Hahaha. Din tröja är ut och in! Sa Paige och började skratta på riktigt nu.
- Va nej? Sa jag och kollade ner på min tröja när jag insåg att den faktiskt var ut och in.
Jag tog tag i Paige arm och drog in henne på en av toaletterna så jag kunde fixa tröjan. När vi kom ut stod Logan där och log.
- Du var fin med tröjan ut och in också. Sa han och log.
SENARE SAMMA DAG (Skolans slut) -
Jag satt nu på min sista lektion, vilket var matte. Som tur var, var det bara 15 minuter kvar av denna tråkiga lektion. Till vänster om mig satt Paige och kladdade i hennes mattebok och till höger om mig satt Logan. Han verkade vara rätt inne i sin mattebok och plugga flitigt. Jag själv var väl ungefär lika inne i matteboken som Paige, vilket betyder att det gick riktigt dåligt. Matte är inte riktigt mitt ämne om man säger så. Plötsligt petade Logan på min arm. Jag kollade upp på honom och såg att höll fram en liten lapp, jag tog tag i den och vecklade ut den.
Stod det på lappen. Jag tittade upp på honom igen, nickade och log till honom. Logan tittade ner i matteboken igen och jag kunde se på honom att han log stort för sig själv. Jättegullig var han.
Klockan ringde och alla i salen ställde sig upp och rusade ut till sina skåp för att sedan ta sig hemåt. Även jag, Paige och Logan gjorde det. Jag plockade ur mina saker från skåpet och la det i min väska, sedan gick jag vidare till Logan som redan var ute ur skolan. Jag hittade honom tillsammans med Tyler på en bänk. Logan ställde sig upp såfort han såg mig och kom fram och gav mig en varm kram.
- Så, vad ska vi göra? Frågade jag när vi släppt taget om varandra.
- Hmm. Är du sugen på glass?
- Du verkar kunna läsa mina tankar! Sa jag och gav honom en snabb kyss.
Vi gick till våra cyklar och hoppade snabbt upp, sedan cyklade vi ner till centrum. Vi gick in på närmaste glassbar och satte oss där med varsin glass.
- Kan inte jag få smaka lite på din glass? Frågade plötsligt Logan.
Jag nickade och sträckte mig försiktigt över bordet så jag skulle kunna nå honom. Och när han inte var beredd tryckte jag upp glassen i hans ansikte så hela han blev kladdig med glass. Jag kunde inte låta bli att börja skratta av att han såg så rolig ut.
- Men vad gör du?! Sa han rätt högt vilket slutade med att alla kollade på oss.
Plötsligt ställde sig Logan upp och gick med tunga steg mot mig. Jag fattade redan då att han skulle göra samma sak mot mig, så jag ställde mig upp och sprang snabbt som attan ut från glassbaren. Och efter mig kom Logan. Efter ett tag orkade jag inte springa längre, så jag slängde mig ner på närmaste gräsmatta. Dock skulle jag inte gjort det eftersom att Logan kom med sin glass och tryckte upp den i mitt ansikte så jag blev lika kladdig, nästan kladdigare.
- Där fick du allt!! Sa Logan när han satt sig på min mage så jag nästan inte kunde andas.
- Okejokej! Flytta på dig nu snälla!
Men innan jag visste ordet av kysste han mig. Jag besvarade den snabbt och alla tankar försvann, det vara bara han och jag nu.
Naw. Det var ju för gulligt. Hihi!
Hm vad ska hände nu då? GE MIG FÖRSLAG! :D
Remember Me - Kapitel 37
Jag öppnade dörren bakom mig och vi gick in tillsammans. Jag möttes av mamma som kom springandes och gav mig världens största bamsekram. Och sedan kom pappa, även han kramade mig och pussade mig lätt på pannan. Jag berättade lite om hur resan varit och vad som hände i Sverige och lite sådant, sedan gick jag och Logan upp på mitt rum. Han satte sig på min säng medan jag packade upp mina väskor. Jag som fortfarande hade på mig långbyxor och tjocktröja kände att det började bli lite småvarmt, så jag bestämde mig för att byta om.
- Jag ska bara byta kläder, det börjar bli varmt. Sa jag och gick in i min klädkammare och stängde dörren efter mig.
Jag började dra av mig mina byxor och tröja så jag nu endast stod i underkläder, plötsligt såg jag hur dörrhandtaget drogs ner dörren öppnades..
Och in kom Logan som stannade förstenat kollandes på mig.
- Vad gör du?! Sa jag chockerat och höll min tröja framför min halvnakna kropp.
- Oj shit, förlåt. Jag skulle knackat först..
Jag stod blickstilla och väntade på att han skulle gå, men han stod fortfarande kvar och kollade på mig.
- Men ska du gå eller? Sa jag rätt otrevligt.
- Okej okej, förlåt då!!
Logan vände sig sakta om och sedan gick han ut från klädkammaren och stängde dörren efter sig. Jag fortsatte nu att byta om till lite luftigare kläder. Idag fick det bli ett par brun/gråa shorts, en blommig magtröja, rosa ballerinaskor och armband i rosa och guld.
Jag öppnade dörren och gick sedan ut till Logan som satt snällt på min säng och väntade. Jag log snabbt till honom för att visa att jag inte var sur. Och sedan tog jag hans hand och drog upp honom ur sängen. Vi sprang snabbt ut ur mitt rum och ut till hallen.
- Oj vänta! Sa jag och sedan sprang jag in till köket för att hämta min kamera.
- Vad ska du ha kameran till? Frågade Logan när jag kom tillbaka.
- Vad brukar man ha en kamera till? Sa jag och blinkade till honom.
Vi båda började skratta och sedan gick vi ut på gatan. Efter att vi gått i ungefär en kvart var vi framme vid stranden och alla kioskar. Då började jag fota, dock ville inte Logan vara med på en enda bild, han höll bara för sitt ansikte. Så rolig var han.
- Vad är det med dig? Du brukar ju alltid vilja vara med på bild!
- Jag har mina dagar.. Sa Logan och log flörtigt till mig. Precis som han brukar. - Jag tycker vi går ner till stranden! Tillade han.
Han tog min hand i sin och sedan gick vi hand i hand ner till stranden. När vi gått ett tag stannade jag upp och tittade på Logan.
- Vad är det? Frågade Logan snabbt.
- Varför blir du alltid helt konstig när Taylor är i närheten ..
Logan vart tyst och tittade djupt in i mina ögon. Sedan började han;
- Jag ser hur han tittar på dig.
- Hur tittar han då?
- Precis som jag ..
Jag kunde inte låta bli att le för mig själv när han sa så. Men jag ville ändå ha allt bekräftat så jag frågade;
- Hur tittar du på mig?
- Alltså, nä .. Men släpp det ..
Jaha, vadå släpp det? Tänkte jag, men sa inget mer efteråt. Vi började snabbt röra på oss och gick längre och längre ner för stranden. När vi kommit så pass långt att vi inte orkade gå mer, satte vi oss ner och kollade ut mot vattnet. Det hade redan börjat skymma och solnedgången var så vacker.
Medan vi satt där tog Logan min hand och flätade in den i sin och sedan tog han ett djupt andetag.
- Leah ..
- Mh?
Han vart tyst igen och tog ännu ett djupt andetag.
- Vill du typ .. Bli min flickvän?
Amagad! Vad tror ni Leah svarar?!
Kommentera allt vad ni har nuuu! :)
Remember Me - Kapitel 36
Det var något där mellan mig och Taylor men det som var mellan mig och Logan är mycket starkare.
När jag kysste Logan så kändes det som om min mage skulle explodera utav alla fjärilar
där inne. Det är Logan jag vill ha och det är honom jag ska satsa på!
Imorgon så ska jag och Taylor åka hem igen och jag kommer vara tvungen att sitta
i ett plan med honom i flera timmar då ska jag prata allvar med honom!
Efter filmen bestämde vi oss för att sova klockan var ändå rätt så mycket.
Malin sov över och Taylor gick och la sig på luftmadrassen på golvet.
Jag kunde inte sova utan satt nästan uppe halva kvällen och tänkte bara på en person..
Logan.
Jag saknade honom enormt och tänkte på vad han skulle säga när han fick reda på
att Taylor följt med till Sverige.
Tillslut blev jag för trött och somnade...
- Hejdå Leah kom snart tillbaka! Ellen gav mig en stor kram innan jag skulle gå på planet hem.
- Hejdå syrran sa Sam om gav mig en slö kram och log mot mig. Sam hade aldrig varit hejdå typen.
Jag log tillbaka och gick fram till Malin som stod och hade tårar i ögonen. Jag log mot henne och gav henne
en bamsekram. Jag skulle verkligen sakna henne hon var helt underbar.
- Vi ses sa jag och pussade henne på kinden.
- Vi ses sa hon och log stort mot mig innan jag gick in till planetet. Jag vände mig om och vinkade glatt och
fortsatte sen in till planet där Taylor satt och väntade på mig.
När jag hittade Taylor vid våra platser såg jag hur han log stort och förväntans fullt mot mig.
Det här måste ta slut innan vi var framme då måste jag ha gjort det klart för honom!
Damdamdam! Jätteospännande, men jaa.
När jag kysste Logan så kändes det som om min mage skulle explodera utav alla fjärilar
där inne. Det är Logan jag vill ha och det är honom jag ska satsa på!
Imorgon så ska jag och Taylor åka hem igen och jag kommer vara tvungen att sitta
i ett plan med honom i flera timmar då ska jag prata allvar med honom!
Efter filmen bestämde vi oss för att sova klockan var ändå rätt så mycket.
Malin sov över och Taylor gick och la sig på luftmadrassen på golvet.
Jag kunde inte sova utan satt nästan uppe halva kvällen och tänkte bara på en person..
Logan.
Jag saknade honom enormt och tänkte på vad han skulle säga när han fick reda på
att Taylor följt med till Sverige.
Tillslut blev jag för trött och somnade...
- Hejdå Leah kom snart tillbaka! Ellen gav mig en stor kram innan jag skulle gå på planet hem.
- Hejdå syrran sa Sam om gav mig en slö kram och log mot mig. Sam hade aldrig varit hejdå typen.
Jag log tillbaka och gick fram till Malin som stod och hade tårar i ögonen. Jag log mot henne och gav henne
en bamsekram. Jag skulle verkligen sakna henne hon var helt underbar.
- Vi ses sa jag och pussade henne på kinden.
- Vi ses sa hon och log stort mot mig innan jag gick in till planetet. Jag vände mig om och vinkade glatt och
fortsatte sen in till planet där Taylor satt och väntade på mig.
När jag hittade Taylor vid våra platser såg jag hur han log stort och förväntans fullt mot mig.
Det här måste ta slut innan vi var framme då måste jag ha gjort det klart för honom!
Jag satte mig ner bredvid Taylor och gav honom ett osäkert leende. Försiktigt flyttade han närmre mig, även om det var svårt pga armstödet som satt mellan våra stolar, lyckades han rätt bra. Istället för att sitta kvar flyttade jag ifrån honom. Jag klarade inte av att han skulle vara så otroligt på hela tiden. Jag kollade allvarligt på honom för att få honom att förstå att jag inte trivdes. Men han kollade bara svart på mig och rörde inte en muskel.
- Men gud Taylor. Vad är det du inte förstår? Frågade jag honom.
Han hoppade till av rädsla, han var nog inte beredd på att jag skulle säga något. Taylor rynkade pannan och sedan flyttade han mer ifrån mig och tittade ut genom fönstret.
- Okej! Sa han allvarligt efter ett par sekunder.
Vi sa egentligen inget mer under resten av resan. Jag tror även att jag somnade, för jag tyckte att jag bara blinkade, och plötsligt var vi framme vid LAX. Det kändes rätt skumt. Det var iallafall dags för oss att kliva av planet och gå ut till gaten. Det var mycket folk som skulle av, så man fick försöka tränga sig ut ur planet.
När jag kom ut till gaten såg jag plötsligt Logan komma springande. Jag vart så glad att jag kastade mig in i hans famn och han lyfte upp mig och snurrade runt. Kändes precis som i film, haha. Han satte ner mig på golvet igen och sedan log han till mig.
- Hej. Sa jag och log.
- Hej på dig. Hur var resan?
- Jorå, jättebra! Fast vänta, vänta.. Hur visste du att jag skulle komma nu?
- Jag har mina kontakter. Sa Logan och blinkade flörtigt till mig.
Plötsligt ser jag ut Logans ansiktsuttryck ändras till det sämre. Han rynkade även pannan och kollade allvarligt på mig. Och strax därefter kände jag hur en hand landade på min axel. Taylor ..
- Tjafan! Hörde jag Taylor säga bakom mig.
- He .. He .. Sa jag och försökte gömma mig.
- Och vad gör du här Taylor? Frågade Logan med en röst jag inte hört förut.
- Vadå vad gör jag här? Har inte Leah berättat?
- Oh my god .. Viskade jag lite tyst för mig själv.
- Leah, vi ska nog prata lite sen. Sa Logan som tog min hand och drog mig där ifrån.
Jag vände på huvudet medan Logan förde bort mig, och jag kunde se Taylor stå kvar på samma plats. Han log ondskefullt och sedan vinkade han till mig. Kunde han inte bara stannat på planet lite extra.. Tänkte jag.
Vi kom fram till rullbandet där väskorna skulle komma rullande. Jag ställde mig strax bakom Logan, men han vände sig hastigt om och kollade allvarligt på mig igen.
- Men chilla, varför är du så arg? Frågade jag honom.
- Vem har sagt att jag är arg?
- Haha, skojar du med mig eller? Sa jag, tog min väska och gick därifrån.
Jag orkade verkligen inte med att Logan skulle hålla på sådär. Det var ju inte direkt mitt fel att Taylor kommit till Sverige. Skulle jag säga till honom att dra där ifrån eller vadå?
- Leah .. Stanna .. Ropade Logan.
Jag stannade och vände mig om. Han kom fram till mig och satte sina händer på mina kinder.
- Förlåt .. Jag överreagerade, jag vet inte vad som flög i mig. Förlåt. Sa han och jag kände hur hans ansikte närmade sig mitt, men jag tog snabbt bort hans händer och vände mig hastigt om igen.
Dock stannade jag och vände mig om. Logan stod fortfarande kvar och log mot mig när jag vände mig om.
- Är det du som ska köra hem mig? Frågade jag osäkert.
- Japp, tyvärr får du dras med mig hela vägen hem. Sa han och skrattade.
- Kom då.. Sa jag och himlade med ögonen.
Logan började gå och när han kom fram till mig la han armen om mina axlar och så gick vi ut till bilen tillsammans. Han öppnade bakluckan och lyfte in mina väskor medan jag hoppade in i framsätet, även han kom ett tag senare och så startade han bilen och körde iväg.
- Så, vad vill du veta? Frågade jag när vi kommit halvvägs.
- Varför satt Taylor på planet?
- Han kom oinbjuden till Stockholm, vad skulle jag göra liksom?!
- Okej, ta det lugnt. Gjorde han nått då?
Jag tystnade ett tag. Han gjorde ju faktiskt något, han kysste mig. Två gånger ..
- Vad menar du? Frågade jag, jag ville ju faktiskt inte berätta.
- Alltså .. Du vet .. Puss .. Sa han och kollade osäkert på mig.
- Nej .. Sa jag och skakade på huvudet. Även om det var en lögn. Men hur ledsen skulle Logan inte bli om han fick veta?
- Okej bra, för om han skulle .. Eller nej .. Det var inget ..
Det vart tyst igen. Och efter ett tag körde Logan in på min uppfart. Vi gick ur bilen och Logan hjälpte mig med väskorna. Och när vi stod utanför dörren och skulle skiljas åt tänkte jag; Hm, det är nog nu jag borde fråga om han vill följa med in. Fast, ska jag verkligen göra det? Ja, jag kanske borde det, eller?
- Jaa. Sa Logan och kollade in i mina ögon.
- Hmm, tack för skjutsen .. Vill du komma in?
Logan lös upp och gav mig sitt underbara varma leende.
- Ja, absolut!
Jag öppnade dörren bakom mig och vi gick in tillsammans. Jag möttes av mamma som kom springandes och gav mig världens största bamsekram. Och sedan kom pappa, även han kramade mig och pussade mig lätt på pannan. Jag berättade lite om hur resan varit och vad som hände i Sverige och lite sådant, sedan gick jag och Logan upp på mitt rum. Han satte sig på min säng medan jag packade upp mina väskor. Jag som fortfarande hade på mig långbyxor och tjocktröja kände att det började bli lite småvarmt, så jag bestämde mig för att byta om.
- Jag ska bara byta kläder, det börjar bli varmt. Sa jag och gick in i min klädkammare och stängde dörren efter mig.
Jag började dra av mig mina byxor och tröja så jag nu endast stod i underkläder, plötsligt såg jag hur dörrhandtaget drogs ner dörren öppnades..
Damdamdam! Jätteospännande, men jaa.
Nu är iallafall jag (Linnea) tillbaka och skriver som vanligt nu. Och det är awesome! Och eftersom att jag är tillbaka fick ni ett långt inlägg nu, eller ja ganska långt haha.
KOMMENTTEARRA :D
Remember Me - Kapitel 35
Efter ungefär 5 min så såg vi 2 polisbilar köra in och 4 poliser kom ut.
Malin sprang fram till de och förklarade vad händelsen var.
Jag stod bara helt still och såg på medans poliserna försökte få bort alla människor från Taylor.
Ingen brydde sig om poliserna utan fortsatte dra i Taylor som helt enkelt fått panik.
Då hördes ett skott...
Allt stod helt still i någon sekund alla fans blev tysta och stod helt still.
Poliserna knuffade undan massa fans och sprang fram till Taylor. Jag stod fortfarande helt
still och bara såg på. Jag kunde inte tänka inte göra något alls, jag vågade inte gå fram.
Tänk om Taylor låg där helt orörlig, död och blodig?
Malin tog tag i min arm och sprang fram in i folksamlingen med mig. Malin stannade framför mig och jag vågade
inte titta efter om han låg där. Jag tittade över Malins axel och såg Taylors bleka chockade ansikte på asfalten
Poliserna var samlade runt honom och fortsatte knuffa undan fansen som fortfarande var på honom.
Jag trängde mig förbi Malin och satte mig ner på huk bredvid honom. Jag såg på honom och pustade ut, han hade inte blivit träffad.
- Hej Leah sa han och log ett osäkert leende mot mig. Jag svarade inte utan satt och blängde på honom medans han ställde sig upp igen. Jag ställde mig också upp och såg på Malin som stod och pratade med
en polis om någonting lite längre bort.. När hon fick syn på mig kom hon fram och förklarade vad polisen sagt;
- En polis sköt upp i luften för att få tyst på alla förklarade hon och log lite snett mot mig. Sen vände hon
sig mot Taylor och Blängde på honom.
- Bäst för dig att du har en jäkligt bra förklaring ! Röt hon och jag kunde inte låta bli att le.
-Förlåt mamma Sa han och skrattade lite.
- However, vi får åka hem i polisbilen kom sa hon och vi gick mot bilen.
Ingen utav oss sa något under hela bilresa utan satt bara helt tysta ända tills vi var framme.
Det var inte förrän vi kom in genom dörren som jag märkte att Taylor inte hade på sig
någon jacka.
- Varför har du inte på dig någon jacka? Sa jag utan att möta hans blick.
- Några fans drog av den det var därför jag inte hade på mig min mobil det har hänt ganska ofta sa han och log.
Innan jag hann svara hörde jag Sam ropa på oss från vardagsrummet;
- TAYLOR DU ÄR MED PÅ DE SVENSKA NYHETERENA! Ropade han och vi alla gick in i vardagsrummet.
- Vaa? Jag såg på Tv:n och såg hela folkmassan och poliserna. Sen såg jag mig och Malin springa
in i folkmassan. Nyhetskvinnan sa massa saker på svenska som jag inte förstod men så märkte jag
att Sam och Malin satt och skrattade åt det hon sa.
- Vad säger hon? Frågade Taylor och log.
- Att massa flickor springer överallt och gråter och försökt bryta sig in i massa hotell för att leta hitta dig. Sa Malin
och försökte hålla sig för skratt.
- Om jag var du skulle jag ta för mig varje tjej gråter ju efter dig! Sa Sam och kollade på Taylor med
en allvarlig blick.
- Ursäkta? Jag såg Emily komma in i vardagsrummet och blänga på Sam.
- Om jag så klart inte var tillsammans med dig! sa han och log ett stort leende mot henne.
- Men allvarligt syrran han kommer inte vara singel länge till det är bäst att du tar honom nu.
Sam log mot mig och blinkade med ena ögat.
Varför skulle varenda människa göra saken värre tänkte jag och log lite snett. Jag såg åt Taylors
håll och märkte att han log stort mot mig men jag vände mig bara mot Malin.
- Ska vi se på film? Sa jag och log mot Malin.
TAYLOR'S PERSPEKTIV
- Vi tar en skräckfilm , sa jag och log mot Leah. Om filmen var tillräckligt läskig skulle kanske Leah bli
så rädd att hon skulle krypa sig närmre mig.
- Ja det gör vi kom vi går in till Sams samling sa Leah och log mot mig för första gången på dagen.
Asså det va sjukt hur mycket hon påverkade mig jag blir knäsvag utav hennes leende.
Vi gick in till ett rum som Sam kallade filmparadiset och direkt när jag kom in
i rummet kunde jag inte göra mer än att hålla med namnet. Det fanns massa filmer överallt.
Det var säkert över 1000 tals filmer där inne och alla var prydligt uppsatta på hyllor som täckte alla väggar.
- Vart ligger skräckfilmerna? Frågade jag och såg mig omkring.
- Här ! Malin gick fram till en hylla med massa svarta DVD:er och tog fram en film,
- The Grudge! Sa hon och kollade hoppfullt på mig och Leah.
- Visst , jag har hört att den är skit läskig sa Leah och gick fram till Malin.
- Då tar vi den Sa jag och gick fram och la armarna runt båda.
- Men bara så ni vet så ska jag sitta i mitten jag blir skit rädd utav skräckfilmer sa jag och log.
Det var definitivt en stor lögn jag blev absolut inte rädd för såna filmer dessutom hade jag redan sett
den filmen.
- Hahah visst sa Malin och skrattade. Leah sa inget utan bara kollade rakt fram.
När vi gick in i Leah rum för att sätta på filmen började Malin fråga varför jag igentligen gick ut;
- Varför gick du ut idag utan att säga något? Sa Hon och höjde sina ögonbryn.
- Jag ville träffa mina fans make their day you know sa jag och log...
Hon såg på mig och sa inget mer för det lät rätt rimligt. Fast igentligen gick jag ut för att jag ville
att Leah skulle se hur många tjejer jag har på mig varje dag. Få henne att
förstå att jag kunde välja vem som helst men att jag bara vill ha henne! Fast istället blev
hon bara sur..
Halvvägs in i filmen då det läskiga började på riktigt märkte jag att Leah kröp sig lite närmre mig.
Jag log och låtsades också bli rädd så jag tog tag i hennes hand.
Mitt hjärta började slå snabbare och jag såg inte på filmen längre utan på henne. Hon tryckte till min
hand varje gång något läskigt hände och mitt hjärta slog bara hårdare och hårdare..
Helt plötsligt såg hon upp mot mitt ansikte och våra blickar möttes vi såg på varann
ett tag. Det pirrade till i magen och jag böjde mig ner mot hennes ansikte hon backade inte undan
den här gången. Jag kysste henne och hon besvarade kyssen...
LEAH'S PERSPEKTIV
Jag såg på Taylors ansikte och kunde inte låta bli att än en gång undra hur han blev så snygg.
Mitt i filmen hade han tagit ett grepp om min hand och helt ärligt kändes det bra.
Jag märkte hur han försiktigt böjde fram sitt huvud och hur nära våra läppar var. Jag backade inte undan utan
satt helt still. Våra läppar mötter och han kysste mig. Till min förvåning kände jag att det
pirrade till lite långt nere i magen och jag besvarade kyssen.
Han avslutade kyssen och såg på mig med ett leende, jag log inte tillbaka utan vände mig mot tv:n igen.
Jag kände hur han la sin arm runt mina axlar och det kändes bra, fast det var helt fel...
Det var något där mellan mig och Taylor men det som var mellan mig och Logan är mycket starkare.
När jag kysste Logan så kändes det som om min mage skulle explodera utav alla fjärilar
där inne. Det är Logan jag vill ha och det är honom jag ska satsa på!
Imorgon så ska jag och Taylor åka hem igen och jag kommer vara tvungen att sitta
i ett plan med honom i flera timmar då ska jag prata allvar med honom!
Efter filmen bestämde vi oss för att sova klockan var ändå rätt så mycket.
Malin sov över och Taylor gick och la sig på luftmadrassen på golvet.
Jag kunde inte sova utan satt nästan uppe halva kvällen och tänkte bara på en person..
Logan.
Jag saknade honom enormt och tänkte på vad han skulle säga när han fick reda på
att Taylor följt med till Sverige.
Tillslut blev jag för trött och somnade...
Har Leah fått känslor för Taytay? Vad kommer Logan göra när han får reda på att Taylor följ med till Stockholm,
kommer han fortfarande vilja ha henne? Vad mer tänker Taylor göra?
Hoppas ni gillade detta inlägget också! :D
Kom med gärna med idéer om ni vill ;)
Malin sprang fram till de och förklarade vad händelsen var.
Jag stod bara helt still och såg på medans poliserna försökte få bort alla människor från Taylor.
Ingen brydde sig om poliserna utan fortsatte dra i Taylor som helt enkelt fått panik.
Då hördes ett skott...
Allt stod helt still i någon sekund alla fans blev tysta och stod helt still.
Poliserna knuffade undan massa fans och sprang fram till Taylor. Jag stod fortfarande helt
still och bara såg på. Jag kunde inte tänka inte göra något alls, jag vågade inte gå fram.
Tänk om Taylor låg där helt orörlig, död och blodig?
Malin tog tag i min arm och sprang fram in i folksamlingen med mig. Malin stannade framför mig och jag vågade
inte titta efter om han låg där. Jag tittade över Malins axel och såg Taylors bleka chockade ansikte på asfalten
Poliserna var samlade runt honom och fortsatte knuffa undan fansen som fortfarande var på honom.
Jag trängde mig förbi Malin och satte mig ner på huk bredvid honom. Jag såg på honom och pustade ut, han hade inte blivit träffad.
- Hej Leah sa han och log ett osäkert leende mot mig. Jag svarade inte utan satt och blängde på honom medans han ställde sig upp igen. Jag ställde mig också upp och såg på Malin som stod och pratade med
en polis om någonting lite längre bort.. När hon fick syn på mig kom hon fram och förklarade vad polisen sagt;
- En polis sköt upp i luften för att få tyst på alla förklarade hon och log lite snett mot mig. Sen vände hon
sig mot Taylor och Blängde på honom.
- Bäst för dig att du har en jäkligt bra förklaring ! Röt hon och jag kunde inte låta bli att le.
-Förlåt mamma Sa han och skrattade lite.
- However, vi får åka hem i polisbilen kom sa hon och vi gick mot bilen.
Ingen utav oss sa något under hela bilresa utan satt bara helt tysta ända tills vi var framme.
Det var inte förrän vi kom in genom dörren som jag märkte att Taylor inte hade på sig
någon jacka.
- Varför har du inte på dig någon jacka? Sa jag utan att möta hans blick.
- Några fans drog av den det var därför jag inte hade på mig min mobil det har hänt ganska ofta sa han och log.
Innan jag hann svara hörde jag Sam ropa på oss från vardagsrummet;
- TAYLOR DU ÄR MED PÅ DE SVENSKA NYHETERENA! Ropade han och vi alla gick in i vardagsrummet.
- Vaa? Jag såg på Tv:n och såg hela folkmassan och poliserna. Sen såg jag mig och Malin springa
in i folkmassan. Nyhetskvinnan sa massa saker på svenska som jag inte förstod men så märkte jag
att Sam och Malin satt och skrattade åt det hon sa.
- Vad säger hon? Frågade Taylor och log.
- Att massa flickor springer överallt och gråter och försökt bryta sig in i massa hotell för att leta hitta dig. Sa Malin
och försökte hålla sig för skratt.
- Om jag var du skulle jag ta för mig varje tjej gråter ju efter dig! Sa Sam och kollade på Taylor med
en allvarlig blick.
- Ursäkta? Jag såg Emily komma in i vardagsrummet och blänga på Sam.
- Om jag så klart inte var tillsammans med dig! sa han och log ett stort leende mot henne.
- Men allvarligt syrran han kommer inte vara singel länge till det är bäst att du tar honom nu.
Sam log mot mig och blinkade med ena ögat.
Varför skulle varenda människa göra saken värre tänkte jag och log lite snett. Jag såg åt Taylors
håll och märkte att han log stort mot mig men jag vände mig bara mot Malin.
- Ska vi se på film? Sa jag och log mot Malin.
TAYLOR'S PERSPEKTIV
- Vi tar en skräckfilm , sa jag och log mot Leah. Om filmen var tillräckligt läskig skulle kanske Leah bli
så rädd att hon skulle krypa sig närmre mig.
- Ja det gör vi kom vi går in till Sams samling sa Leah och log mot mig för första gången på dagen.
Asså det va sjukt hur mycket hon påverkade mig jag blir knäsvag utav hennes leende.
Vi gick in till ett rum som Sam kallade filmparadiset och direkt när jag kom in
i rummet kunde jag inte göra mer än att hålla med namnet. Det fanns massa filmer överallt.
Det var säkert över 1000 tals filmer där inne och alla var prydligt uppsatta på hyllor som täckte alla väggar.
- Vart ligger skräckfilmerna? Frågade jag och såg mig omkring.
- Här ! Malin gick fram till en hylla med massa svarta DVD:er och tog fram en film,
- The Grudge! Sa hon och kollade hoppfullt på mig och Leah.
- Visst , jag har hört att den är skit läskig sa Leah och gick fram till Malin.
- Då tar vi den Sa jag och gick fram och la armarna runt båda.
- Men bara så ni vet så ska jag sitta i mitten jag blir skit rädd utav skräckfilmer sa jag och log.
Det var definitivt en stor lögn jag blev absolut inte rädd för såna filmer dessutom hade jag redan sett
den filmen.
- Hahah visst sa Malin och skrattade. Leah sa inget utan bara kollade rakt fram.
När vi gick in i Leah rum för att sätta på filmen började Malin fråga varför jag igentligen gick ut;
- Varför gick du ut idag utan att säga något? Sa Hon och höjde sina ögonbryn.
- Jag ville träffa mina fans make their day you know sa jag och log...
Hon såg på mig och sa inget mer för det lät rätt rimligt. Fast igentligen gick jag ut för att jag ville
att Leah skulle se hur många tjejer jag har på mig varje dag. Få henne att
förstå att jag kunde välja vem som helst men att jag bara vill ha henne! Fast istället blev
hon bara sur..
Halvvägs in i filmen då det läskiga började på riktigt märkte jag att Leah kröp sig lite närmre mig.
Jag log och låtsades också bli rädd så jag tog tag i hennes hand.
Mitt hjärta började slå snabbare och jag såg inte på filmen längre utan på henne. Hon tryckte till min
hand varje gång något läskigt hände och mitt hjärta slog bara hårdare och hårdare..
Helt plötsligt såg hon upp mot mitt ansikte och våra blickar möttes vi såg på varann
ett tag. Det pirrade till i magen och jag böjde mig ner mot hennes ansikte hon backade inte undan
den här gången. Jag kysste henne och hon besvarade kyssen...
LEAH'S PERSPEKTIV
Jag såg på Taylors ansikte och kunde inte låta bli att än en gång undra hur han blev så snygg.
Mitt i filmen hade han tagit ett grepp om min hand och helt ärligt kändes det bra.
Jag märkte hur han försiktigt böjde fram sitt huvud och hur nära våra läppar var. Jag backade inte undan utan
satt helt still. Våra läppar mötter och han kysste mig. Till min förvåning kände jag att det
pirrade till lite långt nere i magen och jag besvarade kyssen.
Han avslutade kyssen och såg på mig med ett leende, jag log inte tillbaka utan vände mig mot tv:n igen.
Jag kände hur han la sin arm runt mina axlar och det kändes bra, fast det var helt fel...
Det var något där mellan mig och Taylor men det som var mellan mig och Logan är mycket starkare.
När jag kysste Logan så kändes det som om min mage skulle explodera utav alla fjärilar
där inne. Det är Logan jag vill ha och det är honom jag ska satsa på!
Imorgon så ska jag och Taylor åka hem igen och jag kommer vara tvungen att sitta
i ett plan med honom i flera timmar då ska jag prata allvar med honom!
Efter filmen bestämde vi oss för att sova klockan var ändå rätt så mycket.
Malin sov över och Taylor gick och la sig på luftmadrassen på golvet.
Jag kunde inte sova utan satt nästan uppe halva kvällen och tänkte bara på en person..
Logan.
Jag saknade honom enormt och tänkte på vad han skulle säga när han fick reda på
att Taylor följt med till Sverige.
Tillslut blev jag för trött och somnade...
Har Leah fått känslor för Taytay? Vad kommer Logan göra när han får reda på att Taylor följ med till Stockholm,
kommer han fortfarande vilja ha henne? Vad mer tänker Taylor göra?
Hoppas ni gillade detta inlägget också! :D
Kom med gärna med idéer om ni vill ;)
