Taylor Lautner Novellblogg

( Tii här fortfarande, jag har så mycket att göra på dagarna att jag helt enkelt får skriva på kvällarna, men jag försöker att hålla i tempot! :) )

Jag trampade fram till dörren men just som jag skulle vrida om i nyckelhålet hindrar någon mig genom att ta tag om min axel, jag vänder mig hastigt om och får upp ett enda ord i mitt huvud, NEJ!

Framför mig står Logan, nu fanns det ingen återvändo längre, nu är det tiden att få reda på allting. På sanningen. Jag stirrade skräckslaget in i hans ögon.
- Vi måste prata. Sa han och stirrade en aning sorgset in i mina ögon, det var obehagligt på något sätt.
- Vad har du att förklara Logan? Fräste jag åt honom irriterat.




Regnet hade börjat regna kraftigt nu, jag hade förflyttat mig ute på gatan och framför mig stod en pojke som heter Logan. Hans hår hade lagt sig som om det varit klibbigt längst hans panna, det var genomblött och hans ögon var fulla med sorg. Jag hade redan skrikit till han en gång för bara några minuter sedan, han hade ryggat undan och låtit mig göra det. Men nu stod han där läskigt tyst och tittade på mig, som om han skulle krypa ihop på asfalten och börja gråta närsomhelst. Jag suckade högt och höjde armarna för att sedan sänka dem igen.
- Visst, berätta för mig vad i helvete du gjorde i mitt hus? Fräste jag åt honom och lade armarna i kors.
- Jag...
Jag avbröt han i min frustation.
- Nej vet du vad, man går inte in i någons hus! Och vet du att jag och min familj litade på dig när vi berättat för dig var nyckeln låg någonstans? Tror du inte att det här kommer att bryta allt det förtroende?! Jag började skrika åt honom och gick ifrån honom längst med vägen, han följde efter mig.
- Om du bara låter mig förklara...Sa han och försökte få någon som helst kontakt med mig. Jag snurrade runt och gick baklänges.
- Vad finns det för ursäkt för att bryta sig in i någons hus?! Förstår du inte hur allvarligt det egentligen är? Vem vet vad du hade kunnat göra därinne? Har du tagit något? Jag vet inte, har du gjort någonting? Jag vet inte, har du förstört någonting kanske? Jag vet inte. Man vet ingenting, för när du går in i ett hus utan tillåtelse som du INTE bor i och i ett som någon inte ens är hemma i så gör du fel Logan! Du gör fel! Skrek jag allt vad jag hade och viftade reflexmässigt med mina armar.
Mitt hår hade blivit så blött det kunde nu i spöregnet, det var ändå ljummet ute och om det skulle bli en aning varmare kanske det skulle bli åska och blixt. Jag hade kommit långt nere på vägen nu som gick som i en nedförsbacke i en rund cirkel. Vi hade säkert gått runt flera varv nu runt samma cirkel där jag bodde.
- Jag vet att jag gjorde fel Leah! Skrek han tillbaka men hade ingen ilska i rösten, mer skam.
Jag vände på ryggen och fortsatte gå i snabb takt.
- Du kan inte rätta till sådana fel i alla fall, det är försent för att rätta till saker man gör, och det borde verkligen DU veta! Fräste jag åt honom och syftade på olyckan då han hamnat på sjukhuset.
Nu hade vi passerat mitt hus för femte gången.
- Jag vet det! Leah...! Skrek han åt mig, men någonting avbröt honom, han stannade tvärt eftersom stegen bakom mig tystnade. Jag fortsatte att gå, jag orkade inte vända mig om eller stanna. Mina ben ville inte lyda mig längre.
- Vad håller ni på med här ute i spöregnet? Skrek en bekant röst, det var Taylor.
Hans varma röst fick mig att stanna upp, jag började gråta helt plötsligt och stirrade upp i molnen. Alla dem underbara minnena med Logan, var skulle vi gå härifrån? Hur skulle jag kunna lita på honom igen? Namnet repeterades flera gånger i mitt huvud. Logan, Logan, Logan.
Jag hör inte vad dem pratar om men plötsligt hör jag en mening som får mig att vakna till och vända mig om. Logan står några millimeter ifrån Taylor och har tagit tag om hans krage och nästan lyft upp han från marken.
- Du har förstört allt! Detta är ditt jävla fel Taylor! Skrek han argsint åt Taylor, men Taylor försvarade sig.
- Blanda inte in mig i era problem! Det är väll för fan inte mitt fel! Fräste han lugnt tillbaka.
Plötsligt ser jag hur Logan smäller till Taylor precis under hakan, sedan ännu ett slag mot revbenens mitt där diafragman sitter, Taylor kvider efter luft och jag ser hur han sätter sig ner på knä. Mina ben ville inte lyda, dem ville inte röra på sig. Någon hade satte fast dem i någon slags osynlig betong, jag kunde inte röra på mig.
- Vad i helvete håller du på med Logan!? Det är inte Taylors fel! Skrek jag åt honom, men han tittade inte tillbaka på mig, ännu ett slag mot Taylors mage som låg hjälplöst på marken. Varför kunde inte hans föräldrar vara hemma? Eller mina? Någons? Jag tror jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, det blev för mycket för mig. Det var som ett vattenfall uppenbarat sig inne i mina ögon, jag grät floder. Allting blandades med det vackra regnet och jag tror jag aldrig skrikit så mycket heller. Min hals var alldeles tjock och ville snart inte skrika mer, det gjorde för ont. Vad kunde jag göra? Vad skulle jag göra? Vad var det rätta? Orden "sluta" och "snälla Logan" repeterades om och om igen från mina läppar. Kunde han inte bara sluta slå på honom? Vad hade han gjort? Ingenting! Han hade tagit hand om mig, det var det han hade gjort.

Jag skulle aldrig få veta varför Logan varit inne i mitt hus, jag skulle aldrig få ett svar på det. Jag tog i från tårna och fyllde mina lungor med luft. Sedan skrek jag ut det, allt vad jag hade.
- Det är slut mellan oss Logan! Skrek jag rakt ut i luften.
Äntligen, äntligen tänkte jag i mitt huvud att jag hade fått han att stanna upp. Han stirrade på mig som om han ljust vaknat från en dvalaperiod. Jag tror han inte ens varit medveten om vad han just hade gjort. Han stirrade förskräckt på mig och sedan på Taylor. Han skulle just ta ett steg mot mig men jag drog fram handen framför mig som i en gest att han skulle stanna.
- Kom inte närmare, jag vill inte se dig igen. Sa jag så lugnt jag kunde, men jag kände ändå hur osäker min röst var. Jag älskade honom.
- Leah, snälla. Kved han och tittade på mig, hans ansikte var fylld med tårar. Tror jag, jag kunde inte se om det var från regnet eller hans ögon.
- Gå hem. Sa jag.
- Leah, jag ber dig.
- Gå hem Logan.
- Sötnos, snälla lyssna på mig jag är så leds...
- Gå hem och lämna mig ifred Logan.
- Om det är det du vill...
- Ja, gå hem nu.
Han svalde sina snyftningar och nickade snabbt till, han vände en snabb blick mot Taylor och sedan försvann han åt motsatt håll där jag stod. Jag pustade ut när jag inte längre såg synen av honom.
- Taylor! Skrek jag och äntligen ville mina ben lyda, jag sprang fram till honom och kollade om han var vid medvetandet.

TAYLOR'S PERSPEKTIV

Jag försökte öppna mina ögon men dem var alldeles för tunga. Jag hörde knastrandet på ett fönster från regnet utanför. Jag måste vara inomhus, såklart. Jag kände en kall handduk som lades på min panna, jag grymtade till. Det kändes som om det ilade, fast i pannan på något sätt. Det var en annorlunda känsla. Jag minnst att Logan hade gått på mig efter att jag frågat hur han mådde, han hade frågat mig om jag tyckte om Leah. Sedan hade jag svarat och han hade fått något ryck och börjat skrika ut massa saker. Jag kom ihåg hur Leah stod en längre bit bort och grät i sina händer, jag såg det på hennes axlar som skakade. Jag hade sett henne gråta häromdagen, men nog hade jag nog aldrig sett henne gråta och skrika sådär mycket. Men sedan började Logan att slåss och mer kunde jag inte minnas. Jag kände att en tyngd lades på sidan om mig i sängen, någon satte sig ner på sängkanten. Jag öppnade mina ögon sakta och tittade upp med halvöppna ögon. Där satt en Leah i dyngblött hår som hon satt upp i en slarvig knut därbak. Hon såg helt förstörd ut. Som om hon gått igenom eld och lågor. Jag gav henne ett leende och stönade till när jag försökte röra på mig, min högra axel gjorde ont och jag hade en hemsk huvudvärk. Annars var det inte så farligt.
- Hur mår du? Viskade hon och försökte att besvara mitt leende, men jag såg att hon inte lyckades.
- Helt okej, men hur mår du själv? Harklade jag fram.
- Jag överlever. Skrattade hon sorgset för sig själv.
Jag log ännu en gång, jag stirrade på väggklockan bakom hennes huvud. Den var bara två på eftermiddagen. Alltså hade det gått tre timmar sedan det hände.
- Behöver du hjälp upp? Frågade hon plötsligt och jag nickade snabbt till svar.
Hon lade sina armar under mina och tog i så mycket hon kunde och satte mig upp mot väggen, sedan lade hon mammas filt som hon fått tag på över mig ordentligt igen.
- Ska jag ringa någon? Jag försökte hitta dina föräldrars nummer men jag hittade ingen lapp någonstans. Sa hon och tog bort handduken från min panna.
- Nej, jag behöver bara vila lite. Svarade jag och tog försiktigt tag om hennes kalla hand som låg på sängen. Hon besvarade med ett svagt leende.
Jag vände en aning på huvudet och lade märke till en mörkbrun bekant skål som stod på nattduksbordet bredvid min säng, jag reste på huvudet en aning och såg på soppan som liknade en variant av gujássoppa. Leah märkte mitt förvånande ansiktsuttryck och räckte mig soppan.
- Jag lagade den för en kvart sedan ungefär, du behöver inte äta den om du inte vill. Sa hon med låg ton.
Det doftade underbart.
- Tack, jag ska äta den. Sa jag och tog tag om den varma skålen försiktigt med händerna.
Plötsligt tog hon en tekopp som jag inte sett som stått bredvid skålen, sedan gick hon fram till mitt fönster där en pall stod. Hon ställde koppen på fönsterkanten och lutade sorgset sitt huvud i handen på fönsterkanten och tittade ut på det regniga vädret. Jag syftade på att hon inte längre tillhörde någon. Jag ställde tillbaka skålen tyst på bordet och tittade ett bra tag på den ledsna flickan vid fönstret. Det skulle inte förvåna mig om hon skulle bli sjuk, hon hade varken duschat efter att varit ute i regnet och hennes kläder hade torkat av sig själva. Håret var fortfarande blött. Sängen knakade till när jag försökte resa mig upp från sängen, en jobbig smärta kändes i ena smalbenet, men jag kunde stå. Det var ju någonting positivt. Jag hade inte tänkt ringa polisen, det var ju trots allt någon som Leah hade i sitt hjärta.

När jag äntligen kommit på fötter märkte hon mig och skulle just ställa sig upp för att hjälpa mig.
- Nej stanna där du är, jag klarar mig. Flinade jag. Hon svarade genom ett svagt nickande och fortsatte sedan sitt stirrande ut genom fönstret.
Jag tog tag om den andra pallen som stod strax utanför dörröppningen, jag böjde mig långsamt upp igen och gick med korta steg fram till där hon satt, sedan lade jag tyst ner pallen framför hennes och satte mig ner stelt på stolen. Hon såg så borta ut, som om hon var långt borta, i en helt annan dimension. Jag lade min hand uppepå hennes som låg mot den kalla fönsterkanten.
- Leah. Grymtade jag som om jag hade ont. Hon vaknade till och tittade oroligt på mig.
- Mår du inte br....?
Jag avbröt henne genom att luta mig fram trots att det gjorde ont att lägga tyngd på smalbenet, jag slöt snabbt mina ögon och kysste hennes kalla läppar en lång stund, det var nästan uppenbart att hon skulle besvara den. För det gjorde hon efter en stund. En bubblande känsla fyllde min mage.

----

Kommentera vad ni tyckte om detta inlägg! :3

Skriv gärna era åsikter!

// Tii