Taylor Lautner Novellblogg

- Taylor! Snälla vakna! jag hörde än en gång en röst i bakgrunden.

Jag öppnade ögonen sakta. Och vände på huvudet, där satt mamma.

- Taylor, vad händer? frågade hon och lutade sig över mig.

- Jag vet inte..

Jag kände mig fortfarande svimfärdig, även fast jag låg ner. Mamma la handen på min kind och tittade mig allvarligt i ögonen. Sedan släppte hon taget och satte sig ner på stolen bredvid min säng igen.

- Leah.. började jag.

- Leah ligger i rummet bredvid.

- Jag vet..

Det vart tyst mellan mig och mamma. Hon plockade upp min hand och höll den hårt mellan sina två händer, precis så som jag brukar hålla Leah's hand. Jag drog bort min hand från hennes och sträckte lite försiktigt på mig, sedan satte jag mig upp i sängen.

- Hur mår hon? frågade jag tyst.

- Jag vet inte, jag får inte veta något.

- Inte jag heller.

Strax därefter öppnades dörren och in kom den blonda läkaren. Hon tittade glatt på mig och andades in.

- Bra, du är vaken! Du kan gå här ifrån nu.

- Vadå här ifrån? Får jag inte stanna på sjukhuset? frågade jag häpet.

- Nej dummer, du kan gå ut från detta rum!

Hon började skratta, och tittade sedan ner i ditt block. Hon skrev något och tittade upp på mig igen. Jag satte mig försiktigt upp i sängen och när jag skulle ställa mig upp kände jag hur det snurrade till i hela huvudet. Jag la ena handen snabbt på mammas axel och den andra på min panna.

- Går det bra gubben? frågade mamma när hon märkte att jag höll på att svimma igen.

- Mmh. var det enda jag fick fram.

Mamma fick hjälpa mig ut från rummet och när vi kom ut till korridoren satte jag mig ner på en av stolarna utanför Leah's rum. Logan var inte där, vilket gjorde mig väldigt lättad. Mamma satte sig ner bredvid mig och tittade än en gång allvarligt på mig.

- Vem var det som gjorde det? frågade hon.

- Logan.

- Vilken Logan? Känner jag honom?

- Nej, det gör du inte, men glöm det bara.

- Hur skulle jag kunna glömma det?

- Det är ingen stor grej, okej? Glöm det! sa jag ilsket till henne.

Mamma fick nästan en chock av att jag blev så sur, men hon slutade genast fråga.

Tiden gick och efter några timmar var den redan 7 på kvällen. Jag hade somnat på mammas axel många gånger under tiden och vi hade inte fått någon information om Leah.

- Det började bli sent, ska vi inte ta och åka hem? Du kan åka hit imorgon igen.

Jag nickade, och sedan ställde vi oss båda upp och började gå genom korridoren. Vi kom ut till våra bilar och mamma la armen om mina axlar när vi stod framför dem.

- Är det inte bäst om jag kör hem dig idag? Så kan jag köra in dig imorgon, för det är nog inte så bra om du kör ikväll.

Jag höll med henne och sedan hoppade vi in i bilen. Det tog ungefär 20 minuter att köra hem och när vi väl kom hem gick jag raka vägen till mitt rum. Jag satte mig i min säng och plockade upp min iPhone som varit avstängd hela dagen. Det plingade till på direkten. Det var ett sms från Paige.

"Förlåt för att jag inte har gjort dig sällskap hos Leah idag, men hur mår hon?" stod det.

"Inte så bra, tror jag. Det hände massor idag."

Jag fick svar snabbt.

"Vill du prata?"

Jag ringde snabbt upp henne och hon svarade på direkten.

- Hej Paige. sa jag med låg röst.

- Vill du berätta om vad som har hänt?

- Yes.

Jag började berätta om Leah's kramper, om slaget mot näsan och om min andra svimning. Vi pratade länge, närmare 1 timme skulle jag tro. När vi sagt hejdå la jag ifrån mig telefonen och sjönk ner i sängen. Den var betydligt mjukare än sjukhus sängen. Jag slumrade såklart till men vaknade ett tag senare av att min telefon ringde igen..

---

Hmm, vem är det som ringer? Kanske är det från sjukhuset?