Remember Me - Kapitel 61
- Jag måste fråga dig en sak. hörde jag Shelley säga lite svagt.
Han nickade och tittade osäkert på Shelley. Plötsligt började han le igen och gav Shelley ännu en kram. Shelley tog sig ur Casey's grepp efter ett tag och vände sig mot mig, i nästa sekund satt hon bredvid mig.
- Han sa ja! Han sa ja till att gå ut med mig! Han sa ja, kan du fatta det?!
- Jag sa ju att du skulle fixa det!
- Han hade tydligen väntat på att jag skulle fråga.. Kunde han inte bara fråga själv? sa Shelley otåligt.
- Du frågade honom nu, och han sa ja. Var glad!
Plötsligt började killen med gitarren spela igen, men det var nu en ganska lugn låt. Jag såg hur Casey gick fram till Shelley och räckte fram sin hand. Hon tog snabbt tag i den och de gick ut på sanden och dansade med varandra. Jag kände hur någon petade försiktigt på min axel och när jag vände mig om satt Taylor där och log.
- Vill du dansa? frågade han och väntade på ett ja.
Jag nickade och sedan gick vi upp och dansade tryckare, genom hela låten.
Kvällen började lida mot sitt slut och det försvann fler och fler folk från den lilla grillplatsen. Till slut var det bara jag och Taylor som satt kvar vid elden, som för övrigt höll på att brinna ut. Det var kolsvart ute, så man såg nästan ingenting runt omkring elden. Taylor tog min hand och tittade djupt in i mina ögon. Hans ansikte närmade sig mitt sakta och jag slöt ögonen. Men plötsligt släppte han taget om min hand och började kittla mig.
- Ne.. nej.. nej.. sl.. sluuu.. sluta! stammade jag fram samtidigt som jag skrattade hysteriskt.
Jag hade nu ramlat baklänges och låg i den fuktiga sanden. Jag försökte desperat ta mig ut Taylor's grepp, men han var alldeles för stark. Han slutade efter en liten stund och la sig ner bredvid mig.
- Att du gick på den! skrattade han fram.
- Hehe, ja. jag kände hur mina kinder hettade till och ändrade färg till röd. Tur att det var mörkt så man inte kunde se.
Vi fortsatte skratta ett tag men Taylor tystande efter ett tag och tittade allvarligt på mig. Även jag tystnade då och tittade förundrat tillbaka på honom.
- Jag har verkligen saknat dig Leah.
- Jag har saknat dig, även fast jag kanske inte har velat erkänna..
- Jag fattar inte Leah.
- Inte jag heller, allt blev bara så konstig med Logan och så. Kände väl att det var mot reglerna att skaffa ny pojkvän så tidigt.
- Vilka regler?! sa han irriterat och satte sig upp meddetsamma.
- Ingen aning..
Det vart tyst, men ingen sådan där pinsam tystnad, vilket var skönt.
- Så du vill ha en ny pojkvän?
- Jag vet inte vad jag vill ..
- Jag vet i alla fall vad jag vill. sa han och böjde sig fram, han tryckte försiktigt sina läppar mot mina.
Jag slöt mina ögon och besvarade kyssen. Den pågick inte länge, för plötsligt kunde vi höra fnitter inifrån skogen intill oss. Kyssen avbröts och jag kunde inte sluta le. Taylor suckade och vände sig sakta om så han kunde se om det var någon i skogen.
- Kom fram istället för att stå där och fnittra.. sa Taylor irriterat, och strax därefter kom Shelley och Casey ut från skogen.
- Roligt, superroligt. Hur länge har ni stått där? frågade jag.
- Tillräckligt länge. sa Casey och skrattade lite för sig själv.
Taylor tittade på mig, log och skakade på huvudet. Jag kunde själv inte låta bli att småskratta lite för mig själv då.
- Är det någon som är sugen på ett nattdopp? frågade Shelley medan hon drog av sig sina byxor som inte riktigt ville lossa från hennes fötter.
- Absolut! sa jag och ställde mig upp.
Jag började dra av mig kläderna tills jag bara stod i underkläder. Sedan sprang jag och Shelley ikapp ner till vattnet. Vi båda tog sats och dök ner i det svarta vattnet.
- Hörni! Det är jätteskönt, kom! ropade Shelley till killarna som fortfarande satt vi den släckta brasan med kläderna på.
- Jag har ingen lust.. kved Taylor tillbaka. Och Casey höll med.
- Roliga klubben. suckade jag tyst till Shelley. - Jag går upp och hämtar dem.
Jag pulsade genom det tunga vattnet och kom tillslut fram till sanden. Det droppade vatten från hela mitt kropp, och speciellt från mitt hår. Jag gick upp till killarna och ställde mig framför dem.
- Någon som vill ha en kram? frågade jag dem båda.
- Nejnejnej. Våga inte komma hit. sa Taylor och blinka.
Jag gick sakta fram till Taylor och jag ser på honom hur han börjar skaka på huvudet sakta. Jag öppnade mina armar när jag kom allt nämre. Och när jag bara var någon meter ifrån honom ställde han sig upp och försökte backa, men det var en stock i vägen så kan kom ingen vart. Med ett skutt hoppade jag på honom och kramade om honom så han vart helt blöt och kall.
- Leah. Nej! Sluta! Jag vill inte! halv skrek han till mig och försökte ta sig ur mitt grepp, vilket han lyckades med.
En timme senare satt vi hemma hos Shelley ute på altanen, vi hade alla filtar runt om oss och det var tända ljus på bordet som vi försökte grilla Marshmallows med. Vi pratade länge och hade det super trevligt.
- Kom och sätt dig här. sa Taylor till mig samtidigt som han klappade lite i sitt knä för att visa vart han menade.
Jag ryckte på axlarna och ställde mig upp för att gå och sätta mig i Taylor's knä. Han la armarna runt min mage och lutade sin kind mot min axel. Vi satt så länge, och till slut kunde jag se hur Shelley och Casey försökte hålla sitt skratt inne.
- Vad är det? frågade jag.
- Taylor verkar ha somnat!
Jag vände på huvudet och såg precis det de just sagt, Taylor hade somnat. Även då såg han otroligt bra ut.
Här är det efterlängtade kapitlet, förlåt för att ni fick vänta så länge, hehe.
Tror ni Taylor och Leah blir tillsammans nu? Eller är det något annat som kommer i vägen?
KOMMENTERA
Remember Me - Kapitel 60
Jag drog på mig mina höga vita Converse och min jeansjacka, sedan bar vi av till den lilla sjön. Det tog ungefär 5 minuter att gå dit från Shelley's hus. När vi kom dit var det fullt med ungdomar, de satt alla runt en liten brasa, en av killarna hade en gitarr i knät och spelade på den. Vissa var till och med i vattnet och badade, riktigt skönt såg det ut att vara.
Vi gick fram till den lilla folksamlingen och satte oss ner. Alla hejade på oss och sedan började killen med gitarren spela. Alla sjöng med när han spelade The Lazy Song med Bruno Mars. Plötsligt blir jag avbruten av att någon knackade mig på axeln.
Jag vände mig sakta om och där stod han, Taylor.
- Vad gör du här?! frågade jag av ren reflex.
- Överraskning! Hehe..
Jag hoppade på honom med en kram och släppte honom inte på ett tag.
- Jag har saknat dig massor! halv skrek jag i hans öra under kramen.
- Jag har saknat dig också. viskade han och kramade mig hårdare.
Vi släppte varandra och jag vände mig om mot Shelley.
- Här är Taylor. sa jag och pekade på Taylor.
- Jag vet. sa Shelley och log nöjt.
Jag tittade undrande på henne och sedan började hon skratta.
- Jag visste faktiskt att han skulle komma, hehe.
- Va? frågade jag och hade min mun lite på glänt.
- Ja, din mamma ringde här om dagen och sa att Taylor skulle komma, så jag hämtade upp honom på flygplatsen i morse och sedan fick han gömma sig resten av dagen. Låter jättekomplicerat, men that's the way it is.
- Shit. var det enda jag fick fram.
Plötsligt hörde jag att folk började viska bakom mig. Jag vände mig om och såg att alla tittade på mig och Taylor. "Det är Taylor Lautner.." kunde jag höra vissa säga. "Är du helt säker?" hörde jag andra säga.
- Okej, detta är Taylor allihopa. ropade Shelley ut till folket runt brasan.
De var fortfarande tysta och tittade chockat på Taylor och mig. "Jag sa ju det!" kunde jag höra någon säga. Kvällen fortsatte på som vanligt efter det och vi hade det hur trevligt som helst.
- Ska jag göra det? frågade Shelley mig under kvällen när hon såg Casey komma gående mot brasan.
- Hell yeah! sa jag lite halv högt till henne.
Hon ställde sig upp och gick sakta fram till Casey. Han log stort när han såg henne komma gående och de gav varandra en kram. Jag vet inte hur länge de stod i varandras famnar, men ett tag var det iallafall.
- Jag måste fråga dig en sak. hörde jag Shelley säga lite svagt.
Han nickade och tittade osäkert på Shelley. Plötsligt började han le igen och gav Shelley ännu en kram. Shelley tog sig ur Casey's grepp efter ett tag och vände sig mot mig, i nästa sekund satt hon bredvid mig.
- Han sa ja! Han sa ja till att gå ut med mig! Han sa ja, kan du fatta det?!
- Jag sa ju att du skulle fixa det!
- Han hade tydligen väntat på att jag skulle fråga.. Kunde han inte bara fråga själv? sa Shelley otåligt.
- Du frågade honom nu, och han sa ja. Var glad!
Plötsligt började killen med gitarren spela igen, men det var nu en ganska lugn låt. Jag såg hur Casey gick fram till Shelley och räckte fram sin hand. Hon tog snabbt tag i den och de gick ut på sanden och dansade med varandra. Jag kände hur någon petade försiktigt på min axel och när jag vände mig om satt Taylor där och log.
- Vill du dansa? frågade han och väntade på ett ja.
Jag nickade och sedan gick vi upp och dansade tryckare, genom hela låten.
Detta är allt jag hinner nu. Och förlåt för att jag uppdaterade lite sent, men jag haft mycket för mig idag och igår. Imorgon åker jag iallafall till sälen, jag kommer vara där till nästa måndag. Och eftersom att jag inte kan ta med mig min dator och ingen kände för att vara gästbloggare så blir det ingen uppdatering från och med imorgon till på måndag. Så tyvärr, men det får ni leva med. :)
Ha ett asbra lov allesammans. SEE YA
Remember Me - Kapitel 59
"Thanks for waking me up.. Kom hem, du är saknad. Snart hämtar jag dig."
Jag svarade inte den här gången eftersom att klockan redan ringde in. Vi hade nämligen bara rast i 5 minuter i den här skolan, om man inte räknar med lunchen där vi hade 45 minuter. Vi skyndade oss in till nästa sal, vi skulle nu ha engelska. Det var det enda ämnet jag egentligen var bra på. Läraren stod framme vi katedern och väntade in alla elever. Jag, Shelley och Casey kom in sist av alla.
- Tur att ni passar tiden i alla fall. sa Mrs. Garbor när vi kom in i klassrummet.
Vi smålog till henne och satte oss på våra platser. Lektionen gick snabbt, den var faktiskt rätt kul.
Med varsin kram sa jag och Shelley hejdå till Casey. Det var nu dags att vandra den långa biten hem igen.
Det var mitt i Maj och man kunde verkligen känna att sommaren var påväg. Jag svettades nästan hela vägen hem från skolan, dels på grund av att jag hade så mycket kläder på mig.
- Har ni ingen strand här eller något? frågade jag Shelley.
- Hm, nej ingen strand. Men vi har en sjö några minuter från mig där man kan grilla och bada och så.
- Snälla, snälla, snälla kan inte vi dra dit? Det är så attans varmt, jag behöver verkligen svalka av mig.
- Jo absolut, vi kan väl dra med lite annat folk också?
Jag nickade och stannade ett tag för att fånga upp andan igen. Sedan fortsatte vi gå vägen hem. Ett par minuter stod vi inne i hallen och drog av oss våra skor. Vi sprang båda upp till Shelley's rum och bytte om till svalare kläder.
- Skönt att slippa den där skithög till kläder ett tag.
- Haha, du ska INTE klaga, jag har fått ha på mig den där hela mitt liv nästan. DU behöver bara ha den i tre veckor! sa Shelley och gav mig mördarblicken, sedan började hon skratta.
Vi gick ner igen och satte oss mittemot varandra vid köksbordet. Jag la ner matteboken på bordet och den landade med en duns.
- Försiktigt! Sophie blir arg! viskade Shelley till mig.
Jag halvlog lite till henne, öppnade boken och slog upp sida 105. Det var algebra.
- Jag orkar inte, kan vi inte göra något annat? frågade jag klagande.
- Nej. Du ska göra detta. Klart slut.
Jag suckade och tittade ner i matteboken igen. Jag fastnade direkt på första talet. Typiskt.
- Är du taggad på grillfest ikväll eller? frågade Shelley mig när vi stod och gjorde oss i ordning på fredags eftermiddagen.
- Taggad till 100!
Vi stod båda i badrummet och sminkade oss, det var trångt, men det funkade helt okej. Jag fixade en liten mörksotning och lockade håret.
- Du vet, Casey kommer ju ikväll .. började Shelley. - Och jag funderar på att kanske, liksom, lägga in en liten stöt.
Jag spärrade upp ögonen och tittade förvånat på Shelley.
- Gillar du Casey?! nästan halv skrek jag.
- Shh. Ja. Hehe.
- Och du har inte sagt nått?! Hur länge då?!
- Kanske ett halv år eller något .. sa hon försiktigt.
Jag log brett och tittade på henne hela tiden. Hon såg väldigt obekväm ut och verkade vilja att jag skulle sluta. Men det gjorde jag inte.
- Varför har du inte sagt nått?
- Till vem?
- Casey !
Hon tittade osäkert på mig och puffade till håret lite med händerna.
- Jag har inte vågat, det är ju på grund av det jag aldrig får någon kille.. sa Shelley sorgset.
- Jag ska hjälpa dig, det lovar jag!
Jag tittade på klockan och såg att det var dags att gå.
- Vi borde nog gå nu om vi ska komma i tid!
Jag drog på mig mina höga vita Converse och min jeansjacka, sedan bar vi av till den lilla sjön. Det tog ungefär 5 minuter att gå dit från Shelley's hus. När vi kom dit var det fullt med ungdomar, de satt alla runt en liten brasa, en av killarna hade en gitarr i knät och spelade på den. Vissa var till och med i vattnet och badade, riktigt skönt såg det ut att vara.
Vi gick fram till den lilla folksamlingen och satte oss ner. Alla hejade på oss och sedan började killen med gitarren spela. Alla sjöng med när han spelade The Lazy Song med Bruno Mars. Plötsligt blir jag avbruten av att någon knackade mig på axeln.
Ojojojdå, vem är det som knackar Leah på axeln då?
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 58
- Hallå? svarade jag.
*Hej, det är Tim!*
- Hejsan. Du kunde inte vara en sekund utan mig eller hur? frågade jag lite på skoj.
*Sådana stora problem jag har.. Nä men, jag ville bara se så du kommit hem oskadd. Hehe*
- Haha aw. Ja, jag ligger i sängen nu. Helt oskadd! Du mår bra också eller?
*Helt prima!*
Vi avslutade samtalet och Shelley kom in.
- Jaså, vem pratade du med då? frågade hon.
- Emh .. Tim, kanske ..
- Ojojoj då, nu får du faktiskt berätta!
Hon satte sig i sin säng och tittade förväntansfullt på mig. Jag berättade allt och hon satt bara där med stora ögon.
- Varför händer sånt aldrig mig? sa hon sorgset.
- Det är klart det gör.
Vi pratade ett tag till, och sedan släckte vi lampan. Jag somnade fort den natten.
Två härliga veckor på landet gick och det var nu bara två korta veckor kvar innan jag skulle åka hem till USA igen. Jag kände mig så otroligt hemma här nu, så jag var verkligen inte sugen på att åka tillbaka. Tim har jag inte hört från sen min födelsedag. Jag kände verkligen på mig att det där bara var en engångsföreteelse, även om han faktiskt sa att han skulle höra av sig igen.
*7 AM, waking up in the morning. Gotta be fresh, gotta go downstairs*
Lät väckarklockan på mobilen när det ringde klockan 7 på morgonen. Jag sjöng med lite innan jag stängde av den och sedan satte jag mig upp i sängen. Shelley var redan uppe, hon kom precis ut ur duschen när jag vaknade.
- Godmorgon! sa hon när hon precis satt sin ena fot innanför dörren till hennes rum.
- Godmorgon!
Jag satte ner mina fötter i golvet och ställde mig upp. Slappt gick jag ner för trappan in till köket. Frukosten var redan framdukad så jag satte mig ner vid bordet och började äta.
Klockan blev 8 och det var dags för mig att gå till skolan. Med Shelley i hälarna gick vi ut genom ytterdörren och ner för den smala grusvägen. Ibland blev vi passerade av cyklar och bilar, men det var ytterst få. Vi gick i ungefär en halvtimme innan vi kom fram till skolan. Det var en stor folkmassa utanför skolan, alla hade på sig likadana kläder, det vill säga uniformerna. Även jag fick dra på mig denna förbaskade uniform varje dag. Jag trivdes inte alls.
- Hej! sa Casey när vi kom in på skolgården.
- Tjena!
- Hej! sa Shelley.
Casey var en av Shelley's klasskompisar. Han var en av de få jag lärt känna här i skolan bara de 4 dagarna jag gått här. Klockan ringde in och det vart snabbt tomt på skolgården. Jag, Shelley och Casey gick lugnt in till klassrummet. Läraren hälsade på oss en och en när vi kom in i klassrummet. Sedan började lektionen, det var matte. Jag som hatade matte hängde inte riktigt med på lektionen, jag satt mest och kladdade i min mattebok. Jag blev dock tillsagd flera gånger av läraren på grund av det.
- Du måste verkligen skärpa dig om du vill ha något betyg alls. sa Shelley när lektionen slutat.
- Jag ska vara här i två veckor till, vem bryr sig? ja, jag brydde mig så klart om mitt betyg. Men jag orkade inte verkligen ha någon som tjatade på mig.
- Jag tror nog dina föräldrar bryr sig, och din skola hemma bryr sig. Sa inte din mamma att betygen här kommer skickas till din andra skola?
- Faaaan.. Jag orkar inte.
Jag satte mig ner på golvet och lutade mig mot mitt skåp. Jag lutade mitt ansikte i mina händer. Jag orkade verkligen inte, den här skolan var så mycket svårare än min skola hemma i LA. Jag plockade snabbt upp min iPhone ur fickan och bläddrade fram Taylor bland kontakterna och öppnade sedan ett nytt sms till honom.
"Jag klarar mig inte här längre, skolan tar kol på mig."
Skrev jag och klickade på skicka. Klockan var säkert mitt i natten hemma nu, men jag behövde ha någon att prata med. Det vibrerade snabbt till i min hand och jag tittade på mobilen, Taylor hade tydligen redan svarat.
"Thanks for waking me up.. Kom hem, du är saknad. Snart hämtar jag dig."
Jag svarade inte den här gången eftersom att klockan redan ringde in. Vi hade nämligen bara rast i 5 minuter i den här skolan, om man inte räknar med lunchen där vi hade 45 minuter. Vi skyndade oss in till nästa sal, vi skulle nu ha engelska. Det var det enda ämnet jag egentligen var bra på. Läraren stod framme vi katedern och väntade in alla elever. Jag, Shelley och Casey kom in sist av alla.
- Tur att ni passar tiden i alla fall. sa Mrs. Garbor när vi kom in i klassrummet.
Vi smålog till henne och satte oss på våra platser. Lektionen gick snabbt, den var faktiskt rätt kul.
Med varsin kram sa jag och Shelley hejdå till Casey. Det var nu dags att vandra den långa biten hem igen.
Tråkigt kapitel, jag vet. Men det kommer hända mer saker senare.
Och förlåt om jag suger på att uppdatera, men ja, så blir det ibland.
KOMMENTERA (:
No update.
Tyvärr blir det inget kapitel idag. Det har hänt en sak och det gör mig tänka på annat. Ni som vet vad det är, jag känner med er.
Vi tänker på dig grabben. Vila i frid Micke. ♥
Remember Me - Kapitel 57
Det försvann allt mer och mer folk från festen desto senare det vart. Och till slut var det bara jag och Tim som satt kvar i trädgården. Jag hade en filt runt om mina axlar och vi satt nu bredvid varandra istället för mittemot varandra.
- Jag går upp på mitt rum, stanna så länge ni vill. ropade Shelley från dörren och sedan försvann hon in i huset.
- Kan inte du följa mig en bit på vägen sen när jag ska gå? frågade Tim och tittade menande på mig.
- Klart jag kan. jag log till svars.
Han tog min hand och höll den helt lagom hårt.
- Du verkar vara en fin tjej, Leah.
Jag svarade inte, istället tittade jag in i hans ögon och log. Han böjde sig fram och tryckte sina läppar mot mina. Allt omkring försvann ett tag och jag hade bara Tim i mina tankar..
Tim avslutade kyssen och log till mig. Det kittlade fortfarande i magen efter kyssen och jag kunde inte sluta le.
- Jag borde nog gå nu. Det börjar bli sent. sa Tim och plockade upp sin iPhone ur fickan för att kolla klockan. Den var redan halv två på natten.
Jag nickade och släppte hans hand, sedan ställde jag mig upp och vek ihop filten.
- Jag ska bara lägga in filten, och byta till byxor, det börjar bli kallt.
Jag gick snabbt in till huset och smög upp för den knarrande trappan. Shelley satt inne på sitt rum och läste en bok när jag kom in. Jag började le stort och klappade händerna lite smått. Hon tittade på mig med en blick som jag antog betydde "berätta!".
- Jag berättar senare jag ska bara följa Tim en bit på vägen.
Shelley nickade och återgick till boken. Jag plockade fram ett par blåa jeans från min resväska och kilade in till badrummet. Jag drog av mig min kjol och på med byxorna, sedan snyggade jag till mig lite i spegeln. När jag var klar grabbade jag tag i mina svarta Converse som låg utanför Shelley's rum och sedan smög jag ner till Tim som fortfarande satt ute i trädgården. Han ställde sig upp när han såg mig och sträckte ut armarna, jag gjorde samma sak och gick fram till honom. Han tryckte in mig i hans famn och där stod vi ett tag.
- Jag hör av mig senare. sa Tim när vi stod vi busshållplatsen och skulle precis skiljas åt.
- Perfekt!
Han gav mig ännu en kram.
- Jag hade väldigt kul ikväll. Grattis igen. viskade han i mitt öra under kramen.
- Tack. Jag hade också väldigt kul.
Jag vände på klacken och gick grusvägen tillbaka till Shelley. Det var bäcksvart ute och jag kunde knappt se någonting. Mitt mörker seende var inte det bästa. Det knastrade under fötterna när jag halvsprang. Efter ett tag såg jag äntligen Shelley's hus. Det lyste inifrån köket och Shelley's rum. Resten av huset var svart, Karl och Sophie måste redan ha gått och lagt sig. Tänkte jag. Jag kom fram till ytterdörren och öppnade den försiktigt, jag smög än en gång upp för trappan in till Shelley's rum. Hon satt fortfarande i sin lilla fåtölj vid fönstret. Hon hade somnat med boken i knät. Jag log för mig själv och tog upp min pyjamas från golvet och gick in till badrummet. Där bytte jag om, tog bort mitt smink, och förberedde mig inför natten.
Jag gick in i rummet igen och skrattade tyst för mig själv åt Shelley som hade dreglat ner hela sin kind. Försiktigt tog jag mig fram till fåtöljen och skakade om Shelley lite. Hon öppnade sakta ögonen och tittade på mig. Sedan sträckte hon på sig.
- Oj, jag somna. sa hon nyvaket och sedan ställde hon sig upp.
Hon gick in till badrummet och låste dörren om mig. Jag satte mig ner på sängkanten och sedan sjönk jag ner under täcket. Plötsligt började min mobil surra nere på golvet, jag lutade mig ner och plockade upp mobilen. Det var ett nummer som ringde som jag inte kände igen.
- Hallå? svarade jag.
*Hej, det är Tim!*
- Hejsan. Du kunde inte vara en sekund utan mig eller hur? frågade jag lite på skoj.
*Sådana stora problem jag har.. Nä men, jag ville bara se så du kommit hem oskadd. Hehe*
- Haha aw. Ja, jag ligger i sängen nu. Helt oskadd! Du mår bra också eller?
*Helt prima!*
Vi avslutade samtalet och Shelley kom in.
- Jaså, vem pratade du med då? frågade hon.
- Emh .. Tim, kanske ..
- Ojojoj då, nu får du faktiskt berätta!
Hon satte sig i sin säng och tittade förväntansfullt på mig. Jag berättade allt och hon satt bara där med stora ögon.
- Varför händer sånt aldrig mig? sa hon sorgset.
- Det är klart det gör.
Vi pratade ett tag till, och sedan släckte vi lampan. Jag somnade fort den natten.
That's all for tonight! Nu ska jag sova, för imorgon har jag nationella prov i Engelska. Så ah, WISH ME LUCK!
Och btw, jag fick en fråga om hur många kapitel det är kvar och ifall det blir Taylor och Leah snart. Och ja självklart blir det Taylor och Leah snart, har redan tänk ut hur det ska bli! Men hur många kapitel det är kvar, det vet jag inte riktigt. Det blir väl ett par till. :)
KOMMENTERA!
Riktigt mycket "neej usch"
För det första, detta är min blogg. Jag skriver vad jag vill och försöker utgå från vad läsarna vill läsa. Hade du varit härlig nog hade du ju kunnat lämna en kommentar om vad DU ville skulle hända i storyn.
Vem har sagt att hon är på g med 3 killar samtidigt? Taylor är hon inte ens på g med. Logan har hon ju gjort slut med och den där random grabben Tim, vem har sagt att han kommer fortsätta hänga med i storyn? Ingen.
Och om du nu inte känner igen dig i huvudpersonen, är det då mitt fel? Nej. För alla är olika, jag kan inte anpassa huvudpersonen till varenda en som läser novellen, då hade hon ju blivit helt all over the place.
Visst, om du nu väljer att sluta läsa. Fine, go ahead. Det är synd, men det är ditt val att inte gilla storyn.
Så, tänk igenom lite innan du kommenterar. :)
Remember Me - Kapitel 56
Klampande steg hördes från trappan och upp kom hon igen, hon rusade in i badrummet och fixade klart sig. Sedan kom hon in i sovrummet igen och hämtade sina kläder. Det var en svart tubklänning och ett par svarta klackar som hon fått låna av mig.
- Och du kallar mig snygg? frågade jag henne när hon kom in och visade upp sig.
- Pssh..
Shelley gick försiktigt ner för trappan och öppnade dörren för en sista gång. Plötsligt kunde jag höra henne ropa utifrån, jag antog att hon ville att jag skulle gå ner nu. Så jag lyfte mig från sängen och gick spänt ner för trappan.
- I'm so excited, and I just can't hide it.. sjöng jag hör mig själv medan jag gick ner.
Jag tog sista steget ner för trappan och gick igenom den lilla korridoren som ledde ut till trädgården. Jag gick igenom den sista kröken och stod nu i dörren ut till baksidan.
- Hörrni, hon kommer nu! hörde jag någon ropa till de andra.
Alla gästerna vände sig om och stod nu mot mig.
- GRATTIS! ropade det och sedan sprang Shelley fram till mig, hon la armen om mina axlar och ledde ut mig i trädgården.
Hon presenterade mig för gästerna, men endast ett namn fastnade på mitt huvud. Tim. Det var en underbart söt kille med ljusbrunt hår. Han hade ett blått linne på sig och ett par jeans shorts. Det syntes verkligen att han hade snygg kropp också.
Jag tog Shelley åt sidan för att prata lite med henne.
- Du, den där Tim .. Har han .. emh ..
- Nej, han har ingen flickvän haha. sa Shelley och blinkade till mig.
Jag andades ut och gav Shelley tummen upp. Hon svarade mig med en egen tumme upp och sedan puttade hon till mig lite. Jag gick sakta fram till Tim som stod och pratade med två andra killar.
- Hej. sa jag när jag stod framför alla tre.
- Tja! sa dem i kör.
- Grattis igen. sa Tim och log. Det var nästan det finaste leende jag sett.
- Ja, Matt. Vi ska nog gå. sa den ena killen och drog med sig Matt där ifrån.
- Ska vi gå och sätta oss någonstans? frågade Tim.
Jag nickade och följde efter honom till ett litet bord som stod ensamt längre ner i trädgården. Det stod fyra stolar runt bordet och vi satte oss mittemot varandra på två av dem. Vi satt tysta ett tag, verkade inte som att någon av oss hade något att säga, rätt pinsamt faktiskt.
- Så, hur länge har du känt Shelley då? frågade jag efter en stunds tystnad.
- Vi har gått i samma klass i 5 år tror jag, så ja. 5 år.
- Okej.
Det vart tyst igen. Pinsamt tyst. Varför skulle detta alltid hända mig? Varför kunde jag inte vara en sån person som bara pratade på nonstop? Fast, det hade kanske också varit jobbigt? Plötsligt slog sig Shelley ner på stolen bredvid mig.
- När man talar om trollen .. sa jag och log retligt till Shelley.
Efter bara några minuter var vi mitt uppe i en diskussion som Shelley startade. Hon kunde verkligen bryta isen när det behövdes. Vi nämnde allt mellan himmel och jord, hur det var att bo i USA, hur det var att bo ute på landet, hur det var att inte kunna använda sig av internet m.m.
- På tal om mobiltelefoner, Leah. sa Tim och plockade upp sin sprillans nya iPhone 4. - Det här en den senaste modellen, den har ALLT .. Förutom ditt nummer .. han tittade på mig med hundögon och väntade på att jag skulle ta mobilen och lägga in mitt nummer.
- Haha! Det var den fulaste replik jag har hört. Men här ge mig!
Jag knappade in mitt nummer och nämnde mig själv till "Sötaste tjejen du någonsin träffat". Jättecheesy, men sån är jag. Jag gav tillbaka mobilen till Tim och log lite för mig själv.
- Så sant .. sa han tyst för sig själv.
- Vad sa du? frågade jag och tittade förundrande på honom.
- Sötaste tjejen jag någonsin träffat, sant!
Jag kände hur mina kinder hettade till och jag blev generad. Jag tittade ner på bordet för att dölja min rodnad, men jag tror inte jag riktigt lyckades.
- Aw, blev du generad? sa Tim med förträngd röst.
- Sluta .. jag viftade med handen och tittade fortfarande ner i bordet.
Det försvann allt mer och mer folk från festen desto senare det vart. Och till slut var det bara jag och Tim som satt kvar i trädgården. Jag hade en filt runt om mina axlar och vi satt nu bredvid varandra istället för mittemot varandra.
- Jag går upp på mitt rum, stanna så länge ni vill. ropade Shelley från dörren och sedan försvann hon in i huset.
- Kan inte du följa mig en bit på vägen sen när jag ska gå? frågade Tim och tittade menande på mig.
- Klart jag kan. jag log till svars.
Han tog min hand och höll den helt lagom hårt.
- Du verkar vara en fin tjej, Leah.
Jag svarade inte, istället tittade jag in i hans ögon och log. Han böjde sig fram och tryckte sina läppar mot mina. Allt omkring försvann ett tag och jag hade bara Tim i mina tankar..
Nejmen, nejmen, ser man på.
Jag känner mig lite fast, ge mig massa idéer på vad jag kan skriva! :)
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 55
Jag tvekade först på om jag skulle säga att det var Taylor Lautner, men hon var ju trots allt min kusin.
- Taylor Lautner.
- Okej, jag har ingen aning om vem det är. Haha.
- Va? Ofta?! sa jag chockerat.
- Ja, vadå skulle han vara känd eller något?
- Alltså, faktiskt, ja..
Shelley sänkte ögonbrynen och tittade underligt på mig. Jag spände ihop mina läppar och nickade.
Vi var inne i affären rätt länge, jag ville hitta den perfekta outfiten till festen. Och till slut gjorde jag verkligen det, jag hittade en blommig bustier och en svart hög kjol. Visst, det var inte så mycket. Men jag gillade det. Vi tog oss ur butiken när vi båda var klara.
- Är det något mer vi ska göra? frågade jag Shelley när vi stod mitt i så kallade centrum.
- Hmm nä, något du saknar?
Jag stod och tänkte en kort stund, och kom på att jag gärna ville göra något med mitt hår. Jag kände mig så otroligt trött på mitt blonda slitna hår som jag levt med hela livet.
- Finns det någon frisör här?
- Ja, där borta! sa Shelley och pekade mot ett litet hus, det hängde en stor skyllt ovanför dörren som liknade en stor sax, i saxen stod det Barney's.
- De är bra där va?
Shelley nickade och gjorde armkrok med mig, sedan gick vi tillsammans mot den lilla frisörsalongen. Vi stod nu utanför och Shelley öppnade dörren åt mig.
- Hej Shelley! hördes en röst inifrån säga.
- Tja Barney! svarade Shelley. - Det här är Leah, hon vill gärna fixa till sitt hår.
- Hej Leah, Barney heter jag. sa Barney och skakade hand med mig.
- Hejsan.
- Sätt dig här så ska jag bara hämta verktygen.
Jag satte mig ner i stolen Barney sa åt mig att göra. Sedan kom han ut med saxar, borstar och andra tillbehör som möjligtvis behövde användas.
- Vad har du för önskemål då? frågade Barney och klippte med saxen i luften.
- Jag vet inte riktigt, jag vill ha en förändring. Överraska mig!
Barney log med ena mungipan och nickade sedan mystiskt mot mig. Jag ryckte på axlarna och sedan vände han bort stolen från spegeln så jag inte kunde se något. Han började klippa hastigt och det föll massa hår på golvet. Det enda jag hoppades på nu var att han inte klippte av ALLT mitt långa hår.
En timme senare vände Barney på min stol igen, men jag satt nu med en tidning framför mig, så jag fortfarande inte skulle kunna se mig själv i spegeln.
- Voila! sa han och jag sänkte ner tidningen.
- Wow.. mina ögon öppnades allt mer och jag kunde inte sluta kolla på mitt hår.
Det var nu mörkbrunt och 10 centimeter kortare. Otroligt nog passade jag oerhört bra i det.
- Wow.. Tack så mycket!
- Gillar du det? frågade Barney och tittade undrande på mig.
- Om jag gillar det? JAG ÄLSKAR DET!
- Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva ut i hundrade år ..
Jag vaknade av att Shelley och hennes gammelföräldrar sjöng för mig tidigt på morgonen den 4 maj. Jag satte mig sakta upp i sängen och sträckte på mig. De fick sjunga klart medan jag log stort mot dem.
- Åh, tack! sa jag medan jag satt i sängen.
- Grattis på 18 års dagen. sa Shelley och gav mig ett litet paket.
- Du behöver inte .. sa jag och log menande till henne.
- Du är min kusin, klart jag behöver!
Jag tog artigt emot paketet och öppnade det ivrigt. Det var en vit liten ask med en rosa rosett, jag skakade den lite försiktigt och det skramlade inuti. Jag öppnade sedan asken och träffades av ett vackert armband med berlocker.
- Det är vittguld. sa Shelley och log sedan till mig.
Jag hoppade upp ur sängen och kramade hårt om Shelley.
- Tack, tack, tack. Det är superfint! sa jag i hennes famn.
- Hehe, jag trodde väl att du skulle gilla det!
Klockan slog 4 på eftermiddagen och gästerna skulle komma om ungefär tre timmar.
- Du kan gå och fixa dig, så fixar vi resten. sa Shelley. - Det är ju trots allt din fördelsedag, så du ska inte behöva fixa allt.
Jag tackade och sprang upp för trappan in till Shelley's rum. Jag plockade fram kjolen och bustiern jag köpte och hängde upp det på en galge. Sedan rotade jag i resväskan och hittade en grå kavaj/kofta, även ett par svarta klackar och en kuvertväska. Med necessären i handen gick jag in i badrummet och började sminka mig. Det fick bli en enkel svart sotning. Jag lockade även håret och satte upp det i en hög hästsvans där bak. Plötsligt hörde jag min mobil plinga till inifrån Shelley's rum. Som en blixt slängde jag mig in i hennes rum och plockade upp mobilen. Det var ett sms från Logan.
"Grattis på födelsedagen! Ha en grym dag! Jag älskar dig vad som än händer."
Jag suckade för mig själv, stängde smset och la ner mobilen bredvid min säng igen. Jag kände hur tankarna på Logan kom upp i huvudet, var mitt beslut om att dumpa honom verkligen rätt? En tår rann ner för min kind men jag torkade bort den snabbt och gick in i badrummet igen. Den här gången hade jag med mig kläderna. Jag bytte snabbt om och tittade på mig själv i spegeln. För en gång skull kände jag mig faktiskt snygg.
Jag hörde steg i trappan och i nästa sekund stod Shelley vid dörren in till badrummet.
- Ojojoj, någon är snygg? sa hon och gjorde tummen upp.
- Man tackar, man tackar!
- Btw, du får inte gå ner förens alla har kommit okej?
- Okej!
Än en gång plingade min mobil till och jag gick in i Shelley's rum, jag hoppades att det inte var Logan igen. Jag satte mig ner i sängen och plockade upp mobilen, det var från Taylor den här gången.
"Grattis! Nu är du 18, dock lär jag alltid vara äldre än dig, mohaha! Önskar du var här nu iallafall. <3"
"Tack! Inte mitt fel att du föddes ett år tidigare än jag.. Yeah, but I'm not.." Svarade jag.
Plötsligt ringde det på dörren.
- Fan! Jag är ju inte klar än. Och du kan inte springa ner ju, fan! ropade Shelley inifrån badrummet.
Hon sprang iallafall ner halv klar och öppnade dörren.
- Ni kan gå ut i trädgården så kommer vi sen. kunde jag höra Shelley säga.
Klampande steg hördes från trappan och upp kom hon igen, hon rusade in i badrummet och fixade klart sig. Sedan kom hon in i sovrummet igen och hämtade sina kläder. Det var en svart tubklänning och ett par svarta klackar som hon fått låna av mig.
- Och du kallar mig snygg? frågade jag henne när hon kom in och visade upp sig.
- Pssh..
Shelley gick försiktigt ner för trappan och öppnade dörren för en sista gång. Plötsligt kunde jag höra henne ropa utifrån, jag antog att hon ville att jag skulle gå ner nu. Så jag lyfte mig från sängen och gick spänt ner för trappan.
- I'm so excited, and I just can't hide it.. sjöng jag hör mig själv medan jag gick ner.
Yesyesyes, vad tycker ni om novellen hittills? Ni får gärna komma mer idéer hela tiden. Det för storyn bara bättre! :)
KOMMENTERA!
Remember Me - Kapitel 54
Jag vaknade upp tidigt den 2 maj. Jag tittade mig omkring i rummet och kunde inte riktigt komma ihåg var jag var någonstans. Plötsligt såg jag Shelly ligga i sängen bredvid mig. Då kom jag på att jag flög ner till England igår. Jag plockade upp min iPhone som låg bredvid mig för att se vad klockan var. Halv nio på morgonen. Dags att gå upp? Ja.
Jag satte mig försiktigt upp i sängen och sedan satte jag ner min ena fot på golvet, sedan den andra. Det knarrade till högt i golvet när jag ställde mig upp och jag kunde höra ett stön från Shelly. Hon vände sig o
m och vaknade inte som tur var. Jag smög sedan ut ur rummet ner till köket för att ta mig någonting att dricka. Framme vid kylskåpet öppnade jag dörren och tog fram juicepaketet, när jag började skruva av locket hörde jag steg. Plötsligt riktade någon ett gevär mot mitt ansikte..
Jag tappade korken på golvet och den gav i från sig ett litet dunsljud. Geväret sänktes och jag kunde då se Karl.
- Leah, förlåt! Jag trodde det var någon här som inte skulle vara här. Förlåt!
- Hehe, du skrämde mig rejält där.
- Jag går och lägger mig igen, det är väldigt tidigt! sa Karl innan han försvann iväg.
Jag böjde mig ner och plockade upp korken. Jag kände mig inte törstig längre så jag skruvade på korken och ställde in juicepaketet i kylen igen, sedan smög jag tillbaka till Shelley's rum. Det knarrade högt i dörren när jag öppnade den och Shelley vaknade med ett ryck.
- Jag är vaken! sa hon stressat, nästan som om jag vore hennes mamma som tvingade henne upp ur sängen.
- Ta det lugnt, det är bara jag.
Hon vände huvudet mot mig och gav mig en menande blick, sedan sjönk hon ner under täcket igen.
- Varför är du uppe så tidigt? frågade hon mig.
- Det är väl tidsskillnaden, hemma hade jag varit uppe för länge sen.
- Aha.
Jag satte mig ner på sängen igen och plockade upp min MacBook. Jag öppnade den och skrev in mitt lösenord. När jag sedan öppnade internet harklade sig Shelley, jag tittade undrande på henne;
- Vi har inget internet, sorry.
- Oh, jaha ..
Jag stängde datorn igen och la ner den i väskan som stod bredvid min säng. Sedan sjönk även jag ner i sängen och stirrade upp i det vita, lite halv spruckna taket.
- Leah, du fyller väl år om två dagar?
- Yepp.
- Jag tänkte att vi kanske kunde ordna ett litet party. jag satte mig upp i sängen och tittade ivrigt på Shelley - Jag bjuder in ett par kompisar till mig, så har vi det trevligt. Vad sägs om det?
- Det hade varit jätteroligt! Åh, jag taggar redan!
- Ja! Vi måste nog åka in till centrum för att skaffa lite grejer till i övermorgon.
- Bra, ska vi åka snart då?
- Vi kan åka nu! sa Shelley som slängde sig ur sängen.
Jag tog fram en lite varmare tröja och ett par jeans, och sedan gick jag in till badrummet där jag sminkade mig lite snabbt och borstade igenom mitt år för att sätta upp det i en hästsvans.
- Are you ready to go? frågade Shelley när jag kom in i hennes rum igen.
- Jag är så redo som man kan bli!
Jag tog mina saker och följde efter Shelley ut ur huset. Vi gick sedan raka vägen till busshållplatsen, det tog ett tag att gå men det var värt det. Jag skulle ju faktiskt åka in till centrum och shoppa! Men det var inte riktigt som jag förväntade mig. När bussen saktade in på Portsmouth Centrum station fick jag världens chock. Det var litet, knappt några affärer alls. Allt kändes så grått och trist.
- Är det här allt? frågade jag när vi stigit av bussen.
- Vadå allt? Det är rätt stort här!
Jag skakade på huvudet och följde efter Shelley in i centrum. Vi stannade framför en klädaffär som såg ut som en secondhandaffär.
- Här är min favoritaffär. Kläderna här inne är så snygga!
Vi gick in och jag blev träffad av en rätt unken doft. Kändes som att någon hade dött där inne. Detta var definitivt secondhand.
- Är detta typ, ärvda kläder? frågade jag försiktigt Shelley.
- Japp! Billigt och bra.
- Yeah..
Plötsligt burrade det till i min ficka. Jag plockade upp min iPhone och på displayen var det ett sms från Taylor. Jag öppnade det och läste.
"Jag saknar dig redan, hoppas du har det bra. Puss <3"
Jag stod ett tag och kände med fingrarna över texten. Ja, jag saknar Taylor också. Men han var aningens för mycket.
- Vem var det ifrån? frågade Shelley när hon såg mig hålla i telefonen.
- Nä ingen, en kille bara.
Hennes ögon spärrades upp och tog ett skutt fram till mig.
- Jaså en kille? Tell me more!
- Well, han heter Taylor..
- Taylor vadå? Vet jag vem han är?
Jag tvekade först på om jag skulle säga att det var Taylor Lautner, men hon var ju trots allt min kusin.
- Taylor Lautner.
- Okej, jag har ingen aning om vem det är. Haha.
- Va? Ofta?! sa jag chockerat.
- Ja, vadå skulle han vara känd eller något?
- Alltså, faktiskt, ja..
Shelley sänkte ögonbrynen och tittade underligt på mig. Jag spände ihop mina läppar och nickade.
Det är allt jag hinner med idag. Nu måste jag plugga!
KOMMENTERA :D
Remember Me - Kapitel 53
- Hejdå älskling, ta hand om dig! Skrek mamma och pappa i kör på perrongen.
Jag skulle ta ett tåg till flygplatsen. Jag slog upp fönstret på platsen jag satt på och vinkade till dem.
- Det ska jag, jag älskar er. Hej då! Skrek jag tillbaka och tåget började sakta att röra på sig.
En bit bort stod Taylor och Logan. Logan stod längst bort och tittade bara på, som en publik eller en främling. Taylor hade i alla fall omfamnat mig en sista gång och sedan vinkat åt mig innan jag klivit på tåget.
Jag satte mig ner på platsen efter jag rättat till väskan som jag lagt över mig och kollat att min andra dragväska var kvar på den plats jag lämnat den. Nu var det dags för att komma bort i en månad från allting, det skulle bli underbart. En ny miljö, en ny start på mitt liv. Jag visste inte ännu vad som väntade mig.
Ojojojdå..
Jag skulle ta ett tåg till flygplatsen. Jag slog upp fönstret på platsen jag satt på och vinkade till dem.
- Det ska jag, jag älskar er. Hej då! Skrek jag tillbaka och tåget började sakta att röra på sig.
En bit bort stod Taylor och Logan. Logan stod längst bort och tittade bara på, som en publik eller en främling. Taylor hade i alla fall omfamnat mig en sista gång och sedan vinkat åt mig innan jag klivit på tåget.
Jag satte mig ner på platsen efter jag rättat till väskan som jag lagt över mig och kollat att min andra dragväska var kvar på den plats jag lämnat den. Nu var det dags för att komma bort i en månad från allting, det skulle bli underbart. En ny miljö, en ny start på mitt liv. Jag visste inte ännu vad som väntade mig.
Efter en flera timmars lång flygresa stod jag nu äntligen på Portsmouth Airport, som låg några timmar utanför London. Jag stod och väntade på mitt bagage när någon knackade försiktigt mig på axeln. Jag vände mig om med ett ryck, och där stod Shelly som jag inte träffat på 5 år skulle jag tro.
- Hej! sa hon och gav mig en snabb kram. - Kul att ha dig här! Hoppas du inte tycker det är för jobbigt att jag ber dig hjälpa mig med sysslorna..
Jag stod helt tyst ett tag och bara tittade på henne medan jag försökte formulera meningen hon just sa i mitt huvud, hon hade nämligen en väldigt risig dialekt, så jag hade svårt att förstå precis allt hon sa.
- Leah? hon viftade med handen framför mitt ansikte, så jag "vaknade" till.
- Oj, hehe. Det kommer bli jättekul!
Mitt bagage kom åkande på rullbandet och jag tog tag i den enda väskan jag hade med mig, och sedan gick vi ut till den lilla busshållplatsen.
- Varför tar vi bussen? frågade jag när vi satt oss på bänken för att vänta på bussen.
Shelly tittade oroväckande på mig och sedan höjde hon ögonbrynen så hela hennes panna rynkade sig.
- Vi har ingen bil..
- Oh shit .. viskade jag för mig själv, men det var tydligen så pass högt att Shelly kunde höra.
- Vissa har det inte lika bra som du Leah, det ska du veta.
Jag tittade chockat på Shelly och kunde se att hon tog åt sig av min fråga. Men jag svarade dock inte på det hon sa. Bussen kom och vi steg på. Shelly satte rätt långt bak i bussen och jag slank in på sätet bredvid henne. Hon log lite genant till mig och sedan vände hon ansiktet mot fönstret.
- Så hur har ni det här i England då? frågade jag när vi åkt buss i ungefär 15 minuter.
- Jo, det är bra. Ganska mycket slit och släp. Men annars rätt bra.. Men ska jag vara ärlig så trivs jag inte här ute på landet. Jag vill flytta in till stan, in till London. sa hon och suckade rätt tungt.
- Och det vill inte din familj?
- Jo .. började hon och tog ett djupt andetag. - Vi har inte pengarna. Vi har inte ens en bil, kommer du ihåg det?
Fan, nu gjorde jag bort mig igen. Jag visste ju att hennes familj inte hade tillräckligt med pengar, därför skulle jag ju behöva jobba. Varför skulle jag alltid vara så snabb i munnen och inte tänka mig för innan jag öppnade den?
- Hmm. mumlade jag, och det vart tyst igen.
Bussen saktade försiktigt in och Shelly ställde sig snabbt upp.
- Här ska vi av. sa hon snabbt och försökte få mig att ställa mig upp.
Jag tog tag i en av stolparna som satt fast i sätet och ställde mig försiktigt upp sedan gick jag - med Shelly i hälarna - av bussen. Det var grönska överallt och jag kunde se små hus sticka upp bakom buskar och träd lite här och var. Solen lyste högt på himlen och jag kunde känna doften av gräs, mycket gräs. Det var inte alls samma doft som hemma i LA. Plötsligt kunde jag höra en traktormotor. Jag vände mig hastigt om och såg - precis som jag hörde - en traktor. Det satt en gammal man i den som vinkade ivrigt till oss. Shelly vinkade lika ivrigt tillbaka, jag själv lyfte mest på handen och såg chockad ut. Han kom närmre oss och när han var cirka två meter ifrån oss stannade han traktorn och steg skakigt av den.
- Hej flickor! sa han och kom fram till oss.
- Här är min gammelmorfar, ifall du kommer ihåg honom?
Jag skakade på huvudet och sedan sträckte jag fram min hand för att skaka hand med mannen.
- Karl! sa han och log medan han skakade min hand.
- Leah, hehe.
- Jag vet, jag vet. Du är så välkommen hit, ska du veta!
- Tack!
Karl gick sakta tillbaka till traktorn och vände sig sedan om, han tittade på mig och gjorde en gest med handen för att visa att jag skulle komma fram till traktorn.
- Lägg dina saker här i släpet och hoppa sedan upp, så ska jag köra er hem!
Jag gjorde som han sa och i nästa sekund var vi på väg till Shelly's stuga som tydligen skulle vara så fin. Jag hade trots allt aldrig varit här, eller jo, men det var flera, flera år sen.
Ett par minuter senare körde vi in på en grusplan, framför oss stod det ett stort vitt sten hus. Det hade lite sprickor här och där, men det var ingenting man riktigt brydde sig om. Trädgården var inte så stor, det fick plats ett litet garage och en parkeringsplats, det var det mesta. Runt om det lilla utrymme stod det ett rött staket.
Jag vaknade upp tidigt den 2 maj. Jag tittade mig omkring i rummet och kunde inte riktigt komma ihåg var jag var någonstans. Plötsligt såg jag Shelly ligga i sängen bredvid mig. Då kom jag på att jag flög ner till England igår. Jag plockade upp min iPhone som låg bredvid mig för att se vad klockan var. Halv nio på morgonen. Dags att gå upp? Ja.
Jag satte mig försiktigt upp i sängen och sedan satte jag ner min ena fot på golvet, sedan den andra. Det knarrade till högt i golvet när jag ställde mig upp och jag kunde höra ett stön från Shelly. Hon vände sig om och vaknade inte som tur var. Jag smög sedan ut ur rummet ner till köket för att ta mig någonting att dricka. Framme vid kylskåpet öppnade jag dörren och tog fram juicepaketet, när jag började skruva av locket hörde jag steg. Plötsligt riktade någon ett gevär mot mitt ansikte..
Ojojojdå..
Då är Linnea tillbaka! Vad tyckte ni om mitt första inlägg på ett tag haha.
KOMMENTERA :D
Btw, har du twitter? I sånnafall följ mig där, http://twitter.com/linneabravo !! :)
Remember Me - Kapitel 52
( Hej alla fina läsare! Detta är sista inlägget jag kommer att skriva här som gästbloggare! Blir ni sugna på att kolla hur det går för mig är det bara att klicka här. Jag tycker att det varit jätteroligt att göra det här och tack för alla fina kommentarer! )
- Är det du som är Leah? Frågade hon och viftade med en penna i luften och pekade på mig. Jag greppade hårt om väskan.
- Ja, vad vill du? Frågade jag och försökte att låta vänlig.
Hon gav mig plötsligt ett väldigt oroväckande leende åt mig.
- Trevligt att träffas Leah.
- Trevligt att träffa dig också.....? Sa jag och lade huvudet lite osäkert på sne. Försökte förstå vad hennes leende betydde.
- Kathryn. Sa hon glatt och sträckte fram sin hand och vi skakade hand, det där obehagliga leende uppenbarade sig igen.
- Hur känner du mig? Frågade jag osäkert.
Hon skrattade lite mystiskt till.
- Varför skulle jag inte känna Leah? Min bästa rival. Flinade hon och drog sitt pekfinger och tumme längst sin penna.
Ett stort frågetecken prydde min panna.
- Va? Flämtade jag.
Hon flinade ännu en gång och började prata med en ytlig attityd.
- Jag tänker nämligen stjäla Taylor ifrån dig. Log hon elakt.
Jag tappade andan för fjärde gången.
Jag försökte att ge henne ett så obesvärligt leende som möjligt.
- Jag tror att du har missförstått det hela Kathryn. Sa jag och vände en aning på mig. Hon blinkade med ögonen.
- Jaså? Flinade hon och strök med fingrarna över sin penna igen.
Jag nickade till svar.
- Det är ingenting emellan mig och Taylor. Flinade jag och vinkade åt henne innan jag klampade in i mitt eget hus.
Jag la ner väskan med en duns på golvet och hämtade andan. Vem trodde hon att hon var? Plötsligt kikar mammas huvud fram bakom väggen.
- Hej älskling, vad kul att du är hemma, skulle du kunna ta ut soporna lite snabbt? Bad hon oskyldigt och höll i ett par påse sopor. Jag grymtade till.
- Okej då, bara för att jag är snäll. Sa jag och lipade åt henne medan jag trallade ut på tomten. Bilen stod kvar men jag låtsades inte se den. Jag la soppåsarna i soptunnan som stod bredvid vår brevlåda, men precis när jag vänder på klacken fryser jag till is. Jag står fast som en staty. Där stod Kathryn med armarna runt om Taylor som också höll i ett par soppåsar. En bubblande känsla växte inom mig.
- Kathryn kan du gå av mig? Jag ska slänga sopor. Muttrade Taylor med Kathryn fortsatte att klänga på honom , plötsligt fick hon syn på mig och log mot mig.
- Nämen titta där är ju Leah. Sa hon glatt och vinkade till mig, jag kunde inte röra mig. Min arm ville inte lyfta upp sig själv och vinka tillbaka. Jag såg först på henne, sedan på Taylor. Vad höll han på med? Jag såg hans förvirrade ögon när han sett mig. Han började att försöka dra sig ur Kathryns grepp.
- Nu räcker det Kathryn. Sa han till sist och slet sig bort från henne och slängde soporna i tunnan.
- Vad spelar det för roll? Gnällde hon barnsligt och snurrade runt så hon hamnade framför honom igen, hon klängde på han som en klängapa.
- Jag uppskattade att du kom hit och hjälpte mig med min mammas kartonger, men varför allt klängande?
Kathryn skrattade till.
- Ja, vad spelar det för roll Taylor. Det är ju inte så att du har någon som du tycker om, så varför inte Taylor? Fnissade hon och log brett in i Taylors ögon. Jag svalde hårt.
Det tog ett tag men sedan öppnades hans läppar.
- Jag har en. Sa han lågt.
Kathryns blick gick mot mig igen och sedan tillbaka, hon la huvudet ett aning på sne och hennes rödflammiga hår hängde ner över hennes axlar.
- Är det möjligtvis denna unga dam? Sa hon och pekade på mig. Taylors ansiktsuttryck ändrades.
- Jag undrar det ja. Sa hon och tittade på Taylor igen.
Just som när jag fått tillbaka min känsel i fötterna och skulle just gå tillbaka in i huset såg jag hur hennes ansikte närmade sig Taylor. Hon hann kyssa honom innan han slet henne undan. Det var som om jag föll nerför universum, i ett svart hål. Dragningskraften var så enorm att jag inte kunde ta mig upp. Jag stirrade likt förbannat på Taylor. Någon hade börjat att riva upp mitt hjärta ännu en gång, när han puttat undan den irriterade Kathryn tog han två steg mot mig.
- Leah, förlåt det var inte jag! Skrek han åt mig.
Jag gav han ett leende och ryckte på axlarna.
- Vad spelar det för roll Taylor? Du har tusen fans därute, jag är bara Leah. Du kan ju ha vem du vill. Sa jag och hörde inte hur osäker min röst lät.
- Nej det är inte så Leah, du vet att jag uppskattar mina fans Leah. Sa han med en klump i halsen.
- Taylor du ska inte behöva förklara för mig, jag vet det redan. Dina fans är ditt allt, jag är bara en helt vanlig flicka som bor granne med dig som bara "råkade" falla för dig Taylor.
- Säg inte så Leah. Sa han osäkert och tog ännu ett steg mot mig men jag gjorde en gest i att han skulle stanna.
- Den dagen då jag skrapade upp mina händer var en fin dag Taylor, men jag är en i mängden, jag passar inte in i din värld. Jag är en flicka som bara bor granne med dig, det är allt. Jag kan varken sjunga eller bli någonting annat. Sa jag och försökte att låta så obesvärad som möjligt.
- Leah, du är den jag tycker om. Det svär jag på. Sa han.
- Det ser jag verkligen. Svarade jag snabbt.
Han stelnade till.
- Leah, gråt inte. Kved han av skam.
- Va? Sa jag och gnuggade mina ögon, mycket riktigt, dem var fulla med tårar och hade redan blött ner mina kinder. Jag kanske brydde mig?
- Du har redan en rödhårig skitstövel nu istället. Fräste jag sorgligt åt han och gick in i mitt hus och sprang upp på mitt rum.
Jag slängde mig på sängen och stirrade upp i taket till tårarna slutat trilla. Efter ungefär två timmar hade jag tänkt klart. Jag visste vad jag skulle göra, vad som var bäst.
Jag gick ner till nedervåningen och hittade min mamma i soffan med en matlagningsbok i famnen som hon läste nogrannt och tyst för sig själv. Jag satte mig ner bredvid henne i skräddarposition.
- Du mamma. Sa jag lågt.
Hon tittade upp på mig och stirrade nyfiket på mig.
- Ja vad är det hjärtat? Sa hon vänligt.
Jag svalde hårt och satte upp benen intill mig. Hon lade ifrån sig boken på soffbordet och stängde igen den. Sedan fokuserade hon helt på mig.
- Du vet din mosters dotter som bor i England va? Sa jag efter en stund. Mamma lockade några hårstrån av mitt hår.
- Ja, hon bor med sina gammelföräldrar. Dem har en sådan underbar liten stuga norr om England. Hon har alltid velat åka till London, men eftersom dem bor så långt upp så måste hon först hitta ett jobb och så. Pappa och jag hade funderat på att bidra med lite pengar för ett tag sedan. Svarade hon glatt och nickade.
- Vad trevligt. Sa jag tyst och lite nedstämd.
Hon la sina händer på sina knän i en smäll.
- Så vad vill du med Shelley? Frågade hon och tittade in i mina ögon.
Jag tvekade en aning.
- Jag undrar om jag kunde få åka dit ett tag, bo hos henne en stund. Jag behöver komma ifrån allting ett tag, jag hoppas du förstår mamma. Allting är så invecklat. Suckade jag och svalde gråten i halsen.
Hon satt tyst ett tag och funderade.
- Jag vet om det där med Logan. Sa hon sedan. Jag tittade chockat upp på henne.
- Så det var du som tog undan rosorna?
- Ja det var jag, det var väldigt vackert det han hade gjort. Men jag vill att dem val du gör i ditt liv ska också få dig att gå framåt i livet. Stanna aldrig upp Leah. Sa hon och smekte min kind. Jag log mot henne.
- Tack för att du förstår mamma.
- Du vet att du alltid kan lita på mig. Flinade hon och gjorde en töntig tumme upp gest. Jag skrattade till en aning och hon rufsade till min lugg en aning.
- Jag ska se med Shelley, sedan kan säkert få åka för min del. Jag tror att pappa håller med också. Log hon brett.
- Verkligen!? Sken jag upp.
- Ska jag ringa henne nu? Skrattade mamma med en gullig ton.
- Är det inte mitt i natten därborta då?
- Lite mot kvällen skulle jag tro. Sa hon lite fundersamt och ställde sig upp, tog tag om hemtelefonen och började leta i en pärm av telefonnummer.
Pappa satt snett mittemot mig till höger och mamma framför mig vid matsalsbordet. Mamma hade lagat en underbar kycklingsallad som vi nu satt och åt på. Pappa pratade med mamma om någonting som hade hänt på jobbet, någon som hette Isabelle hade snubblat nerför trappan och brutit ett ben, sedan hade papprena hon hållt i försvunnit i en glipa mellan trappan och väggen och gjort att alla deklamartioner och påbud hade blivit försvunna och alla var nu tvungna att försöka hitta upp alla dokument på datorerna igen, eftersom varje dokument låg på olika datorer. Efter en stunds pratande och maten var uppäten klappade mamma ihop händerna.
- Juste. Vi har diskuterat det här med din resa. Sa hon och pappa nickade instämande.
Jag la ifrån mig besticken på tallriken och drack upp det sista i glaset.
- Låt höra. Sa jag högt i rummet.
- Shelley ville gärna ta emot dig, men eftersom hon har lite trubbel just nu med att få in pengar så måste du hjälpa henne med lite enkla sysslor för att betala av det du äter och sådant som kostar pengar medan du är därborta. Hon gick med på vilken dag som helst så när du vill åka är upp till dig älskling, hon sa att hon skulle göra iordning ett rum för dig imorgon vilket blir för oss under inatt, tror jag. Pappa här har tillåtit att du åker iväg i en månad ungefär, vill du det? Sa hon och tittade på pappa och sedan på mig.
Jag hoppade nästan av glädje.
- Ja gud vad glad jag blir! Fnittrade jag och nästan klappade händerna.
- När vill du åka älskling? Sa pappa och drack upp sin öl.
- Går det bra imorgon? Frågade jag osäkert.
- Då är det bäst att du packar din väska genast, iväg med dig! Sa mamma snabbt och viftade mot mig i luften som om jag var en irriterande fluga som störde henne.
- Det ska bli. Sa jag larvigt och skuttade uppför trapporna. Detta var exakt det jag behövde, komma bort från allting. Jag menar, hur kan två personer såra mig samtidigt och få mig att gråta såhär mycket? Var det för att jag var så himla osäker på vem jag egentligen älskade och ville ha? Jag hade börjat glömma Logan och insåg nu att Taylor faktiskt kanske var något för mig men sedan kommer den här Kathryn som jag inte orkar hantera.
Nästa morgon väcker mamma mig och säger att mitt flyg går om tre timmar, vilket ger mig lite tid att göra mig iordning. När jag klätt på mig lite mer ordentligare kläder drar jag ut för att hämta tidningen och slänga en till soppåse som mamma glömt ge mig igår, eftersom den står i tvättstugan. En ung man i kostym låser upp sin bil några hus ifrån och öppnar dörren för att sedan komma på att han glömt något, han springer in i huset och kommer sedan ut med sin gravida fru som vinkar av honom när han åker iväg ut ur kvarteret. Hon vinkar till mig efteråt och jag vinkar tillbaka, sedan stirrar jag ner i posten. Där ligger bara lite reklam och en lokaltidning om någon brand vid stranden i ett strandhus. Det skulle alltså byggas ett nytt och stadens bästa pizzeria skulle flytta dit alldeles bakom den nya byggnaden som skulle vara klar om en månad.
- Så jag hörde att du skulle åka iväg. Hördes en röst framför mig, jag såg chockad upp och mötte Taylors sorgsna och skamfulla ögon.
- Ja, idag. Sa jag lågt för att inte rösten skulle gå sönder.
Han la sina händer mot mina axlar och tittade mig i ögonen.
- Varför just till England Leah? Vill du bli av med mig så gärna? Frågade han osäkert.
Jag suckade djupt och undvek hans blick.
- Det handlar inte om att jag vill undvika dig Taylor, jag behöver tänka. Jag behöver samla mina krafter och gå vidare från det här. Sa jag och lät hans händer vara kvar på mina axlar som smekte dem ömt.
- Leah gör inte såhär.
- Du vet att jag måste göra det här.
- Fine, så du tror att jag kommer att förlora mina känslor för dig under en månad utan att se dig va? Muttrade han surt. Jag ryckte på axlarna.
- Det är ditt val, men jag har redan gjort mitt.
- Glöm inte bort mig Leah.
- Hur skulle jag kunna göra det? Du finns i varje skvallertidning och på flera ställen i centrum. Så det skulle vara mer troligt att jag blev påmind av dig hela tiden. Flinade jag och försökte ge han ett leende.
- Jag kommer och hälsar på, jag lovar dig det Leah. Jag tänker inte ge upp dig, du är speciell för mig. Sa han med låg röst.
- Jag måste gå nu, jag ska iväg snart. Suckade jag och log.
Jag visste redan vad som skulle hända härnäst, vi båda slöt ögonen samtidigt och kysste varandras läppar intensivt och mjukt. Det kändes som om tiden gick alldeles för snabbt, men egentligen hade det säkert gått över 4 minuter innan han avslutade kyssen, han höll kvar sitt perfekta ansikte framför mitt och såg mig djupt i ögonen.
- Jag kommer att sakna dig så mycket Leah. Viskade han och det lät som han skulle börja gråta när som helst.
- Jag kommer att sakna dig också Taylor. Viskade jag tillbaka.
Han försökte att le men lyckades inte, han la sin hand mot min ena kind och smekte den försiktigt.
- Jag måste gå nu Taylor.
- Du vet att du inte behöver gå Leah. Sa han och skakade på huvudet.
- Jo, du vet att jag måste gå. Sa jag och nickade tillbaka.
Han skakade förtvivlat på huvudet och la sin andra arm runt min midja, som om jag blivit tvingad till att stanna här vid min egna brevlåda för alltid.
- Gå inte Leah. Kved han av smärta och vägrade förstå det.
- Taylor lyssna på mig!
Men han vägrade, det var som om han drabbades av panik, som om jag aldrig skulle återvända. Han smekte fortare min kind och höll mig tätt intill sin kropp, hans kropps värme fördes genom till min egna kropp.
- Leah gå inte. Viskade han förtvivlat och panikaktigt, en glimt av en tår syntes till i hans ögon.
- Taylor sluta nu. Protesterade jag och närmade mig hans ansikte.
- Leah lämna mig inte. Fräste han åt mig och kramade hårt om mig.
- Jag kommer inte lämna dig, din jubelidiot! Fräste jag tillbaka.
Han slet upp mig från marken i en snabb rörelse och samtidigt som jag la mina armar runt om hans hals möttes våra läppar och vi kysste varandra i flera omgångar. Emellanåt lät det verkligen som att han grät. Var jag verkligen så viktig för någon som hade så många andra som älskade honom? Var jag så viktig?
- Hejdå älskling, ta hand om dig! Skrek mamma och pappa i kör på perrongen.
Jag skulle ta ett tåg till flygplatsen. Jag slog upp fönstret på platsen jag satt på och vinkade till dem.
- Det ska jag, jag älskar er. Hej då! Skrek jag tillbaka och tåget började sakta att röra på sig.
En bit bort stod Taylor och Logan. Logan stod längst bort och tittade bara på, som en publik eller en främling. Taylor hade i alla fall omfamnat mig en sista gång och sedan vinkat åt mig innan jag klivit på tåget.
Jag satte mig ner på platsen efter jag rättat till väskan som jag lagt över mig och kollat att min andra dragväska var kvar på den plats jag lämnat den. Nu var det dags för att komma bort i en månad från allting, det skulle bli underbart. En ny miljö, en ny start på mitt liv. Jag visste inte ännu vad som väntade mig.
----
Och då säger jag tack för mig! Jag hoppades ni gillade mitt sista inlägg, vi får se vad Linnea skriver härnäst. Kanske under den här månaden som hon är där och Taylor eller någon annan hälsar på kanske? Eller efter en månad gått? Vad tror ni att hon kommer att skriva om? :) Jag är väldigt nyfiken!
Tack så mycket för att jag fick delta i denna fina novell som är skriven av en riktigt begåvad person. Det var en kul upplevelse.
Tack och hej, puss på er. :D ♥
// Tii von Jägermaister ~
- Är det du som är Leah? Frågade hon och viftade med en penna i luften och pekade på mig. Jag greppade hårt om väskan.
- Ja, vad vill du? Frågade jag och försökte att låta vänlig.
Hon gav mig plötsligt ett väldigt oroväckande leende åt mig.
- Trevligt att träffas Leah.
- Trevligt att träffa dig också.....? Sa jag och lade huvudet lite osäkert på sne. Försökte förstå vad hennes leende betydde.
- Kathryn. Sa hon glatt och sträckte fram sin hand och vi skakade hand, det där obehagliga leende uppenbarade sig igen.
- Hur känner du mig? Frågade jag osäkert.
Hon skrattade lite mystiskt till.
- Varför skulle jag inte känna Leah? Min bästa rival. Flinade hon och drog sitt pekfinger och tumme längst sin penna.
Ett stort frågetecken prydde min panna.
- Va? Flämtade jag.
Hon flinade ännu en gång och började prata med en ytlig attityd.
- Jag tänker nämligen stjäla Taylor ifrån dig. Log hon elakt.
Jag tappade andan för fjärde gången.
Jag försökte att ge henne ett så obesvärligt leende som möjligt.
- Jag tror att du har missförstått det hela Kathryn. Sa jag och vände en aning på mig. Hon blinkade med ögonen.
- Jaså? Flinade hon och strök med fingrarna över sin penna igen.
Jag nickade till svar.
- Det är ingenting emellan mig och Taylor. Flinade jag och vinkade åt henne innan jag klampade in i mitt eget hus.
Jag la ner väskan med en duns på golvet och hämtade andan. Vem trodde hon att hon var? Plötsligt kikar mammas huvud fram bakom väggen.
- Hej älskling, vad kul att du är hemma, skulle du kunna ta ut soporna lite snabbt? Bad hon oskyldigt och höll i ett par påse sopor. Jag grymtade till.
- Okej då, bara för att jag är snäll. Sa jag och lipade åt henne medan jag trallade ut på tomten. Bilen stod kvar men jag låtsades inte se den. Jag la soppåsarna i soptunnan som stod bredvid vår brevlåda, men precis när jag vänder på klacken fryser jag till is. Jag står fast som en staty. Där stod Kathryn med armarna runt om Taylor som också höll i ett par soppåsar. En bubblande känsla växte inom mig.
- Kathryn kan du gå av mig? Jag ska slänga sopor. Muttrade Taylor med Kathryn fortsatte att klänga på honom , plötsligt fick hon syn på mig och log mot mig.
- Nämen titta där är ju Leah. Sa hon glatt och vinkade till mig, jag kunde inte röra mig. Min arm ville inte lyfta upp sig själv och vinka tillbaka. Jag såg först på henne, sedan på Taylor. Vad höll han på med? Jag såg hans förvirrade ögon när han sett mig. Han började att försöka dra sig ur Kathryns grepp.
- Nu räcker det Kathryn. Sa han till sist och slet sig bort från henne och slängde soporna i tunnan.
- Vad spelar det för roll? Gnällde hon barnsligt och snurrade runt så hon hamnade framför honom igen, hon klängde på han som en klängapa.
- Jag uppskattade att du kom hit och hjälpte mig med min mammas kartonger, men varför allt klängande?
Kathryn skrattade till.
- Ja, vad spelar det för roll Taylor. Det är ju inte så att du har någon som du tycker om, så varför inte Taylor? Fnissade hon och log brett in i Taylors ögon. Jag svalde hårt.
Det tog ett tag men sedan öppnades hans läppar.
- Jag har en. Sa han lågt.
Kathryns blick gick mot mig igen och sedan tillbaka, hon la huvudet ett aning på sne och hennes rödflammiga hår hängde ner över hennes axlar.
- Är det möjligtvis denna unga dam? Sa hon och pekade på mig. Taylors ansiktsuttryck ändrades.
- Jag undrar det ja. Sa hon och tittade på Taylor igen.
Just som när jag fått tillbaka min känsel i fötterna och skulle just gå tillbaka in i huset såg jag hur hennes ansikte närmade sig Taylor. Hon hann kyssa honom innan han slet henne undan. Det var som om jag föll nerför universum, i ett svart hål. Dragningskraften var så enorm att jag inte kunde ta mig upp. Jag stirrade likt förbannat på Taylor. Någon hade börjat att riva upp mitt hjärta ännu en gång, när han puttat undan den irriterade Kathryn tog han två steg mot mig.
- Leah, förlåt det var inte jag! Skrek han åt mig.
Jag gav han ett leende och ryckte på axlarna.
- Vad spelar det för roll Taylor? Du har tusen fans därute, jag är bara Leah. Du kan ju ha vem du vill. Sa jag och hörde inte hur osäker min röst lät.
- Nej det är inte så Leah, du vet att jag uppskattar mina fans Leah. Sa han med en klump i halsen.
- Taylor du ska inte behöva förklara för mig, jag vet det redan. Dina fans är ditt allt, jag är bara en helt vanlig flicka som bor granne med dig som bara "råkade" falla för dig Taylor.
- Säg inte så Leah. Sa han osäkert och tog ännu ett steg mot mig men jag gjorde en gest i att han skulle stanna.
- Den dagen då jag skrapade upp mina händer var en fin dag Taylor, men jag är en i mängden, jag passar inte in i din värld. Jag är en flicka som bara bor granne med dig, det är allt. Jag kan varken sjunga eller bli någonting annat. Sa jag och försökte att låta så obesvärad som möjligt.
- Leah, du är den jag tycker om. Det svär jag på. Sa han.
- Det ser jag verkligen. Svarade jag snabbt.
Han stelnade till.
- Leah, gråt inte. Kved han av skam.
- Va? Sa jag och gnuggade mina ögon, mycket riktigt, dem var fulla med tårar och hade redan blött ner mina kinder. Jag kanske brydde mig?
- Du har redan en rödhårig skitstövel nu istället. Fräste jag sorgligt åt han och gick in i mitt hus och sprang upp på mitt rum.
Jag slängde mig på sängen och stirrade upp i taket till tårarna slutat trilla. Efter ungefär två timmar hade jag tänkt klart. Jag visste vad jag skulle göra, vad som var bäst.
Jag gick ner till nedervåningen och hittade min mamma i soffan med en matlagningsbok i famnen som hon läste nogrannt och tyst för sig själv. Jag satte mig ner bredvid henne i skräddarposition.
- Du mamma. Sa jag lågt.
Hon tittade upp på mig och stirrade nyfiket på mig.
- Ja vad är det hjärtat? Sa hon vänligt.
Jag svalde hårt och satte upp benen intill mig. Hon lade ifrån sig boken på soffbordet och stängde igen den. Sedan fokuserade hon helt på mig.
- Du vet din mosters dotter som bor i England va? Sa jag efter en stund. Mamma lockade några hårstrån av mitt hår.
- Ja, hon bor med sina gammelföräldrar. Dem har en sådan underbar liten stuga norr om England. Hon har alltid velat åka till London, men eftersom dem bor så långt upp så måste hon först hitta ett jobb och så. Pappa och jag hade funderat på att bidra med lite pengar för ett tag sedan. Svarade hon glatt och nickade.
- Vad trevligt. Sa jag tyst och lite nedstämd.
Hon la sina händer på sina knän i en smäll.
- Så vad vill du med Shelley? Frågade hon och tittade in i mina ögon.
Jag tvekade en aning.
- Jag undrar om jag kunde få åka dit ett tag, bo hos henne en stund. Jag behöver komma ifrån allting ett tag, jag hoppas du förstår mamma. Allting är så invecklat. Suckade jag och svalde gråten i halsen.
Hon satt tyst ett tag och funderade.
- Jag vet om det där med Logan. Sa hon sedan. Jag tittade chockat upp på henne.
- Så det var du som tog undan rosorna?
- Ja det var jag, det var väldigt vackert det han hade gjort. Men jag vill att dem val du gör i ditt liv ska också få dig att gå framåt i livet. Stanna aldrig upp Leah. Sa hon och smekte min kind. Jag log mot henne.
- Tack för att du förstår mamma.
- Du vet att du alltid kan lita på mig. Flinade hon och gjorde en töntig tumme upp gest. Jag skrattade till en aning och hon rufsade till min lugg en aning.
- Jag ska se med Shelley, sedan kan säkert få åka för min del. Jag tror att pappa håller med också. Log hon brett.
- Verkligen!? Sken jag upp.
- Ska jag ringa henne nu? Skrattade mamma med en gullig ton.
- Är det inte mitt i natten därborta då?
- Lite mot kvällen skulle jag tro. Sa hon lite fundersamt och ställde sig upp, tog tag om hemtelefonen och började leta i en pärm av telefonnummer.
Pappa satt snett mittemot mig till höger och mamma framför mig vid matsalsbordet. Mamma hade lagat en underbar kycklingsallad som vi nu satt och åt på. Pappa pratade med mamma om någonting som hade hänt på jobbet, någon som hette Isabelle hade snubblat nerför trappan och brutit ett ben, sedan hade papprena hon hållt i försvunnit i en glipa mellan trappan och väggen och gjort att alla deklamartioner och påbud hade blivit försvunna och alla var nu tvungna att försöka hitta upp alla dokument på datorerna igen, eftersom varje dokument låg på olika datorer. Efter en stunds pratande och maten var uppäten klappade mamma ihop händerna.
- Juste. Vi har diskuterat det här med din resa. Sa hon och pappa nickade instämande.
Jag la ifrån mig besticken på tallriken och drack upp det sista i glaset.
- Låt höra. Sa jag högt i rummet.
- Shelley ville gärna ta emot dig, men eftersom hon har lite trubbel just nu med att få in pengar så måste du hjälpa henne med lite enkla sysslor för att betala av det du äter och sådant som kostar pengar medan du är därborta. Hon gick med på vilken dag som helst så när du vill åka är upp till dig älskling, hon sa att hon skulle göra iordning ett rum för dig imorgon vilket blir för oss under inatt, tror jag. Pappa här har tillåtit att du åker iväg i en månad ungefär, vill du det? Sa hon och tittade på pappa och sedan på mig.
Jag hoppade nästan av glädje.
- Ja gud vad glad jag blir! Fnittrade jag och nästan klappade händerna.
- När vill du åka älskling? Sa pappa och drack upp sin öl.
- Går det bra imorgon? Frågade jag osäkert.
- Då är det bäst att du packar din väska genast, iväg med dig! Sa mamma snabbt och viftade mot mig i luften som om jag var en irriterande fluga som störde henne.
- Det ska bli. Sa jag larvigt och skuttade uppför trapporna. Detta var exakt det jag behövde, komma bort från allting. Jag menar, hur kan två personer såra mig samtidigt och få mig att gråta såhär mycket? Var det för att jag var så himla osäker på vem jag egentligen älskade och ville ha? Jag hade börjat glömma Logan och insåg nu att Taylor faktiskt kanske var något för mig men sedan kommer den här Kathryn som jag inte orkar hantera.
Nästa morgon väcker mamma mig och säger att mitt flyg går om tre timmar, vilket ger mig lite tid att göra mig iordning. När jag klätt på mig lite mer ordentligare kläder drar jag ut för att hämta tidningen och slänga en till soppåse som mamma glömt ge mig igår, eftersom den står i tvättstugan. En ung man i kostym låser upp sin bil några hus ifrån och öppnar dörren för att sedan komma på att han glömt något, han springer in i huset och kommer sedan ut med sin gravida fru som vinkar av honom när han åker iväg ut ur kvarteret. Hon vinkar till mig efteråt och jag vinkar tillbaka, sedan stirrar jag ner i posten. Där ligger bara lite reklam och en lokaltidning om någon brand vid stranden i ett strandhus. Det skulle alltså byggas ett nytt och stadens bästa pizzeria skulle flytta dit alldeles bakom den nya byggnaden som skulle vara klar om en månad.
- Så jag hörde att du skulle åka iväg. Hördes en röst framför mig, jag såg chockad upp och mötte Taylors sorgsna och skamfulla ögon.
- Ja, idag. Sa jag lågt för att inte rösten skulle gå sönder.
Han la sina händer mot mina axlar och tittade mig i ögonen.
- Varför just till England Leah? Vill du bli av med mig så gärna? Frågade han osäkert.
Jag suckade djupt och undvek hans blick.
- Det handlar inte om att jag vill undvika dig Taylor, jag behöver tänka. Jag behöver samla mina krafter och gå vidare från det här. Sa jag och lät hans händer vara kvar på mina axlar som smekte dem ömt.
- Leah gör inte såhär.
- Du vet att jag måste göra det här.
- Fine, så du tror att jag kommer att förlora mina känslor för dig under en månad utan att se dig va? Muttrade han surt. Jag ryckte på axlarna.
- Det är ditt val, men jag har redan gjort mitt.
- Glöm inte bort mig Leah.
- Hur skulle jag kunna göra det? Du finns i varje skvallertidning och på flera ställen i centrum. Så det skulle vara mer troligt att jag blev påmind av dig hela tiden. Flinade jag och försökte ge han ett leende.
- Jag kommer och hälsar på, jag lovar dig det Leah. Jag tänker inte ge upp dig, du är speciell för mig. Sa han med låg röst.
- Jag måste gå nu, jag ska iväg snart. Suckade jag och log.
Jag visste redan vad som skulle hända härnäst, vi båda slöt ögonen samtidigt och kysste varandras läppar intensivt och mjukt. Det kändes som om tiden gick alldeles för snabbt, men egentligen hade det säkert gått över 4 minuter innan han avslutade kyssen, han höll kvar sitt perfekta ansikte framför mitt och såg mig djupt i ögonen.
- Jag kommer att sakna dig så mycket Leah. Viskade han och det lät som han skulle börja gråta när som helst.
- Jag kommer att sakna dig också Taylor. Viskade jag tillbaka.
Han försökte att le men lyckades inte, han la sin hand mot min ena kind och smekte den försiktigt.
- Jag måste gå nu Taylor.
- Du vet att du inte behöver gå Leah. Sa han och skakade på huvudet.
- Jo, du vet att jag måste gå. Sa jag och nickade tillbaka.
Han skakade förtvivlat på huvudet och la sin andra arm runt min midja, som om jag blivit tvingad till att stanna här vid min egna brevlåda för alltid.
- Gå inte Leah. Kved han av smärta och vägrade förstå det.
- Taylor lyssna på mig!
Men han vägrade, det var som om han drabbades av panik, som om jag aldrig skulle återvända. Han smekte fortare min kind och höll mig tätt intill sin kropp, hans kropps värme fördes genom till min egna kropp.
- Leah gå inte. Viskade han förtvivlat och panikaktigt, en glimt av en tår syntes till i hans ögon.
- Taylor sluta nu. Protesterade jag och närmade mig hans ansikte.
- Leah lämna mig inte. Fräste han åt mig och kramade hårt om mig.
- Jag kommer inte lämna dig, din jubelidiot! Fräste jag tillbaka.
Han slet upp mig från marken i en snabb rörelse och samtidigt som jag la mina armar runt om hans hals möttes våra läppar och vi kysste varandra i flera omgångar. Emellanåt lät det verkligen som att han grät. Var jag verkligen så viktig för någon som hade så många andra som älskade honom? Var jag så viktig?
- Hejdå älskling, ta hand om dig! Skrek mamma och pappa i kör på perrongen.
Jag skulle ta ett tåg till flygplatsen. Jag slog upp fönstret på platsen jag satt på och vinkade till dem.
- Det ska jag, jag älskar er. Hej då! Skrek jag tillbaka och tåget började sakta att röra på sig.
En bit bort stod Taylor och Logan. Logan stod längst bort och tittade bara på, som en publik eller en främling. Taylor hade i alla fall omfamnat mig en sista gång och sedan vinkat åt mig innan jag klivit på tåget.
Jag satte mig ner på platsen efter jag rättat till väskan som jag lagt över mig och kollat att min andra dragväska var kvar på den plats jag lämnat den. Nu var det dags för att komma bort i en månad från allting, det skulle bli underbart. En ny miljö, en ny start på mitt liv. Jag visste inte ännu vad som väntade mig.
----
Och då säger jag tack för mig! Jag hoppades ni gillade mitt sista inlägg, vi får se vad Linnea skriver härnäst. Kanske under den här månaden som hon är där och Taylor eller någon annan hälsar på kanske? Eller efter en månad gått? Vad tror ni att hon kommer att skriva om? :) Jag är väldigt nyfiken!
Tack så mycket för att jag fick delta i denna fina novell som är skriven av en riktigt begåvad person. Det var en kul upplevelse.
Tack och hej, puss på er. :D ♥
// Tii von Jägermaister ~
