Taylor Lautner Novellblogg

Taylor gav mig en kyss. Jag besvarade den och sedan släppte vi taget om varandra. Han gick sakta ifrån mig till de andra för att gå in i planet. När han kom fram till insläppningen vände han sig om och gjorde ett hjärta med händerna.

- Hej då! ropade han samtidigt.

Jag sprang då fram till honom och slängde mig i hans famn. Jag kunde inte hålla inne mina tårar som rann ner för kinderna. Det kändes nu som att vi aldrig skulle träffas igen. Och det var en hemsk känsla.

- Hej då. sa jag när vi släppte taget.

Taylor gav mig en sista kyss och gick sedan på planet. Det var det sista jag såg av honom på 6 månader.



I två månader lyckades jag och Taylor hålla kontakten. Men med tiden hördes vi mycket sällen. Vi bestämde oss då för att göra slut. Det vart för jobbigt. Vi tog det båda hårt, ingen mer eller mindre. Det kändes lite som att jag svek Taylor, för jag började träffa Logan allt mer. Det var verkligen inget jag hade planerat, det bara blev så. När Taylor varit borta i ungefär 4 månader blev det jag och Logan igen. Det höll visserligen bara i 4 veckor, precis som vid vårt förra förhållande började vi bråka, konstant. Inget jag är stolt över. Taylor fick aldrig veta något om mig och Logan, och jag tror han fortfarande inte vet någonting om det. Jag är lite beskymrad över hur han ska reagera när han får reda på det. Om han någonsin får reda på det. Om vi någonsin kommer ta upp kontakten igen. Om vi någonsin kommer träffas igen. Det är onsdag, den 21 december. Enligt Taylor ska han komma hem den här veckan, någon gång innan julafton. Men jag vet ju inte om det har blivit några ändringar eller så. Vi har ju trots allt inte hörts på 4 månader, och det är lång tid.

- Leah! Jag och pappa åker in till centrum. Vi kommer om några timmar. ropade mamma nerifrån.

Jag satt på golvet i mitt rum. Runt omkring mig var det fullt med presentpapper, tejp, snören och saxar. Jag hade ännu inte handlat klart mina julklappar, och jag kunde inte låta bli att känna mig stressad det är ju trots allt bara 3 dagar kvar till julafton. Min iPhone som låg på nattduksbordet vid min säng började plötsligt ringa. Jag kröp fram till nattduksbordet och plockade ner min iPhone. Det stod Paige på displayen.

- Paigieee? svarade jag glatt.
*Hej, dude. Hänger du med till centrum och handlar de sista julklapparna?*
- Lätt, ska vi ses där vi brukar?
*Ja, vi ses där!*

Jag packade ihop de färdiga julklapparna som låg på golvet och la dem uppe på hyllan i min klädkammare. Jag gick sedan ner till hallen. Jag satte mig ner på den lilla pallen och drog på mig mina svarta Hunter stövlar. Det regnade nämligen ute. Jag drog även på mig min svarta skinjacka och i handen höll jag mitt paraply. Ute hade det börjat svalna, så det var inte så skönt att gå i linne och shorts längre. Jag fällde upp paraplyt såfort jag kommit utanför dörren och gick mot min och Paige's mötesplats. På vägen gick jag förbi Taylor's hus. Vilket jag gör varje dag. Inte konstigt att det blir svårt att glömma honom. Jag sneglade på huset. Jag kunde se Makena och Deborah, de satt i köket och såg allmänt lyckliga ut. Jag fortsatte ner för gatan och kom tillslut fram till min och Paige's mötesplats. Hon stod redan där och såg glad ut.

- Hej! sa hon och gav mig en blöt kram.

Vi gick resten av vägen. Och tillslut kom vi fram till centrumet. Det var fullt med folk som stressade runt mellan de olika affärerna för att hitta de sista julklapparna, precis som jag och Paige. Vi bestämde oss för att sätta oss på Starbucks innan vi började vår julklappsjakt för att värma oss lite med varsin Latte. Jag ställde mig i den halvlånga kön medan Paige gick och tog ett bord för två. Hon la våra jackor där och sedan kom hon och ställde sig vid mig. Efter 10 minuters väntan fick vi äntligen det vi skulle ha. Vi satte oss vid bordet och njöt av värmen från varsin Latte.

- Har du hört något från Taylor än? frågade Paige efter en lång tystnad.
- Nej inget alls. Han har säkert glömt mig.
- Glömt dig? Du var hans livs kärlek. Aldrig att han glömmer dig.
- Precis, jag var. sa jag med betoning på var.
- Han har inte glömt dig, Leah.

Det vart tyst igen. Ingen av oss hade så mycket att säga, vi hade nämligen träffats varje dag de senaste veckorna, vilket gjorde att vi redan visste allt som hände i varandras liv. Plötsligt blev vi avbrutna av att min iPhone plingade till. Vi båda tittade förvånat ner på den och tittade ännu mer förvånat upp på varandra. Det var ett sms från Taylor.

- Taylor.. sa jag tyst och tittade på Paige.
- Men öppna det då!

Jag öppnade smset och läste.

"Hej Leah. Det är Taylor, jag är hemma nu. Skulle vi kunna träffas?"

- Ha-han vill träffas.. stammade jag fram.
- JAG VISSTE DET! sa Paige ivrigt. - Svara! Vi kan skita i att shoppa idag, vi tar det imorgon okej?
- Okej..

Paige verkade gladare än jag just nu.

TAYLOR'S PERSPEKTIV -
Jag steg in i hallen tillsammans med pappa som ropade på mamma och Makena. De båda kom springade ut från köket, de slängde sig i famnen på mig. De släppte taget om mig och de båda tittade lyckligt på mig. Jag torkade bort en tår från mammas kind som rann i snabb fart ner för den. Jag böjde mig ner till Makena som log stort till mig.

- Jag har något till dig. sa jag och började rota i min sportbag.

Makena såg inget annat än förväntansfull och lycklig ut. Jag fortsatte rota i väskan och drog upp en brun nalle. Jag höll upp den framför Makena som nu såg väldigt besviken ut. Jag började skratta tyst för mig själv.

- Jag är inget barn längre. sa hon surt och drog åt sig nallen.
- För mig är du det. skrattade jag fram och klappade henne på huvudet. - Jag går upp på mitt rum och packar upp. sa jag till mamma och pappa, som nickade till svars.

Jag tog med mig sportbagen och resväskan upp till mitt rum. Jag satte mig ner på sängen och plockade direkt upp min iPhone. Äntligen skulle jag få kontakta tjejen jag tänkt på konstant sen jag åkte hemifrån, Leah. Den dagen hon bestämde sig för att bryta vårt förhållande har jag inte kunnat glömma. Hela jag blev förstörd. Mitt crew märkte det till och med, jag hade svårt att koncentrera mig på inspelningen och att lära mig repliker blev plötsligt det svåraste jag varit med om. Jag förstod redan då varför hon gjorde det, Logan kom såklart i vägen. Men jag bestämde mig för att inte bry mig om det och låta de två vara. Det var ju trots allt inte jag och Leah längre.

Jag skickade snabbt iväg ett sms till Leah, och förhoppningsvis skulle hon svara.

"Hej Leah. Det är Taylor, jag är hemma nu. Skulle vi kunna träffas?"
"Hej, självklart. Ska vi mötas vid Starbucks i centrum? Kom så fort du kan."

Utan att själv tänka på det sken hela mitt ansikte upp och jag log som en galning. Jag ställde mig hastigt upp från sängen och för en stund snurrade det till i mitt huvud, men det gick snabbt över. Snabbt sprang jag ner för trappen, till hallen och drog på mig min skinnjacka.

- Jag drar ut en stund! ropade jag in till huset, sedan sprang jag ut till bilen.

Jag parkerade bilen utanför centrumet. Det regnade fortfarande så jag snabbade mig in genom entren. Det var mer folk än väntat där inne, så jag fick tränga mig förbi allihopa för att komma till Starbucks. Jag gick in och tittade mig omkring. Till en början kunde jag inte se Leah någonstans. Men tillslut såg jag henne sitta vid ett bord för två. I handen höll hon en kopp, jag antog att det var Latte eftersom att hon alltid tog det när vi skulle fika. Jag ropade på henne och då såg hon mig. Hennes ansikte lös upp och hon vinkade glatt till mig. När jag var ungefär 1 meter från henne ställde hon sig upp. Vi gav varandra en kram, det kändes så bra att vara i hennes armar igen. Jag satte mig ner mittemot henne och hon verkade inte kunna slute le. Men det gjorde inte mig något. Jag mådde bra av att se henne le.

- Hur har du haft det? frågade hon.
- Det har varit helt okej faktiskt.
- Bara helt okej? hon tittade oroligt på mig.
- Nej, det har varit bra.

Hon log igen.

- Hur har du själv haft det?
- Ungefär samma skulle jag tro, jag har haft mina ups and downs.

Tystnaden uppstod, men ingen pinsam tystnad som tur var. Leah drack då och då från din Latte som hon aldrig lyckades dricka upp.

- Ärligt talat, så har jag verkligen saknat dig, Leah. Verkligen.
- Och jag dig. sa hon tyst. - Det kan vara svårt att tro, men jag slutade aldrig älska dig Taylor. hon tittade ner i sin kopp och det verkade som att hon vart lite smått generad.
- Du har inte lust att försöka igen? frågade jag tyst.
- Mer än gärna.

Jag lutade mig över bordet och så gjorde även hon. Våra läppar möttes och vi kysstes, för första gången på 6 månader. Nu är hon min, och jag tänker aldrig släppa henne igen.

---

Aw. Sorgligt nog var detta sista kapitlet på Remember Me.

Ni får gärna berätta vad ni tyckte om hela novellen, och speciellt om detta inlägg. Var det ett bra eller dåligt slut?

KOMMENTERA!

PS. Vi får se om jag skriver en till novell nu under sommaren. Det är nämligen så att jag inte orkar vara inne på datorn så mycket när det är soligt ute, men annars kommer jag tillbaka efter sommaren.

Ojdå. Sorgligt sorgligt.

Förlåt för JÄTTEDÅLIG uppdatering, men nu när det är sommar orkar man inte sista vid datorn hela tiden, dessutom har jag varit med mina vänner så mycket jag har kunnat nu innan jag lämnar dom inför gymnasiet. Så, förlåt än en gång.

Jag är jätteledsen över den här sugiga uppdatering, men jag är väldigt upptagen nu. Men jag ska försöka skriva ett nytt kapitel så fort som möjligt. Jag lovar er!