Remember Me - Kapitel 67

Jag la på och knappade snabbt in Leah's nummer. Jag kom fram efter bara några signaler.

*Hallå?* hördes på andra sidan linjen.
- Vem är detta?
*Hej, jag är Dr. Mitchel och jag jobbar på California Hospital Medical Center, vem är det du söker?*
- Ja, jag ringer till Leah Anderson's telefon, så det är väl uppenbart? sa jag aggressivt.
*Och du är?*
- Jag är hennes pojkvän! Berätta bara vart hon är! nästan skrek jag i telefonen.
*Lugna ner dig, Leah är här. Hon har råkat ut för en olycka. Den är ganska allvarlig och de..*

Jag la på innan han hann prata klart. Jag slängde ner mobilen i fickan och sprang sedan ut och vidare till mitt hus för att hämta bilen. Sedan åkte jag raka vägen till sjukhuset.



Jag kom fram drygt 20 minuter senare och stannade bilen precis utanför sjukhuset. Som en blixt sprang jag in i Lobbyn, det var en kort kö fram till "receptionen", jag trängde mig före och tittade allvarligt på kvinnan framför disken.

- Hörru, träng dig inte. hörde jag en kvinna säga bakom mig.

Jag struntade fullständigt i henne och väntade på att kvinnan bakom disken skulle märka att jag ville något.

- Du måste ta en nummerlapp innan du kan komma fram hit. sa hon och vände sig om ifrån mig.
- Jag tänker inte ta en jävla nummerlapp. Berätta vart Leah Andersson ligger. Nu, snälla.
- Jag kan tyvärr inte ge ut sådan information.
- Men för i helvete. Jag orkar inte mer! Vart ligger hon?! sa jag med gråten i halsen.

Hon vände sig om och tittade på mig. Då kunde jag inte stå emot, tårarna började rinna ner för mina kinder.

- Men vännen, hur är det? frågade kvinnan omtänksamt.
- Jag orkar inte, okej? Berätta bara vart hon ligger, snälla?
- Okej, jag följer dig dit. Hannah, tar du över här?

Hon gick ut från disken och bad mig följa efter henne. Det kändes som att vi gick i en evighet, från korridor till korridor, till hiss och ännu en korridor. Till slut kom vi fram till en dörr, det stod 183 på den.

- Jag tror det är okej att gå in och hälsa på. Det kommer en läkare sen och berättar hur det ligger till. sa kvinnan och gick sin väg.

Jag la min hand på dörrhandtaget och tog ett djupt andetag. Sedan tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren. Det första som slog mig var alla ljud. Det pep för fullt i rummet, jag antog att det var Leah's puls. Jag tittade sedan över på sängen, där låg hon. Hon var blek och hennes andning var tung. Jag satte mig ner i stolen bredvid hennes säng, jag tog tag i hennes hand höll den mellan mina båda händer. Den kändes inte alls som den brukade, den var kallare och tyngre nu.

- Leah, vad har hänt egentligen? frågade jag men jag väntade mig inget svar.

Jag satt där ett långt tag och bara tittade på henne. Men inget hände, hon ryckte inte ens till en enda gång, hon var bara helt blickstilla. Mina tårar hade sluta rinna nu, men klumpen i halsen ville inte riktigt försvinna. Strax därefter öppnades dörren och in kom en man iklädd vitrock och turkosa byxor. Runt halsen hängde det ett stetoskop och i hans bröstficka satt det tre pennor.

- Hej, det är jag som är Dr. Mitchel. Vi pratades vid i telefonen innan skulle jag tro?
- Precis.
- Jag måste veta ditt namn innan jag kan berätta något.
- Lautner, Taylor Lautner.
- Okej Taylor, du är alltså Leah's pojkvän?
- Yes.
- Har du möjligtvis namn och nummer till Leah's föräldrar?

Jag lämnade över namn och telefonnummer till Leah's föräldrar och han skrev ner dom på sitt block han höll i handen. Han bläddrade sedan i blocket och stannade på en sida. Det var fullt med text på pappret och högst upp stod det "LEAH ANDERSON" med stora bokstäver.

- Leah kolliderade in i en bil tidigare idag. Enligt uppgifter var det ingen liten smäll. Tyvärr har hon fått stora skador i både huvud och överkropp. Dock ska vi vara glada att hon inte bröt ryggen, vilket betyder att hon slipper rullstol och kommer förhoppningsvis bli frisk.
- Förhoppningsvis? frågade jag och jag kunde höra hur min röst höll på att spricka.
- Vi vet inte säkert än om hon kommer klara sig eller inte.
- Inte?
- Vi gör så gott vi kan. sa mannen och gick ut från rummet.

Jag slängde mig ner på stolen och började gråta som aldrig förr.

Sorgligt.. Vad tror ni? Klarar sig Leah eller inte?
KOMMENTERA!

Kommentarer
Postat av: Anonym

meeeeeer ! =O :D

2011-05-12 @ 23:03:50
Postat av: Laura

O-m-g, meer :D

2011-05-12 @ 23:32:45
URL: http://biebersmile.blogg.se/
Postat av: Anonym

att spela låten samtidigt som man läser ger verkligen den där speciella känslan.<3

2011-05-13 @ 12:28:38
Postat av: Anonym

meer ett i dag meeed

2011-05-13 @ 18:16:54
Postat av: Karoline

Jag älskar när du har en låt till inlägget! Det borde du göra oftare :D Om du vill sluta bloggen är det lättast att hon dör XD Men det är lite för hemskt :p

2011-05-14 @ 00:14:45
URL: http://aboutvampires.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0