Taylor Lautner Novellblogg

( Förlåt för att jag inte uppdaterat, jag är en usel gästbloggare. Haha! Men nu ska jag försöka att hålla er uppdaterad innan jag lämnar er. ;) )

Jag tog tag om den andra pallen som stod strax utanför dörröppningen, jag böjde mig långsamt upp igen och gick med korta steg fram till där hon satt, sedan lade jag tyst ner pallen framför hennes och satte mig ner stelt på stolen. Hon såg så borta ut, som om hon var långt borta, i en helt annan dimension. Jag lade min hand uppepå hennes som låg mot den kalla fönsterkanten.
- Leah. Grymtade jag som om jag hade ont. Hon vaknade till och tittade oroligt på mig.
- Mår du inte br....?
Jag avbröt henne genom att luta mig fram trots att det gjorde ont att lägga tyngd på smalbenet, jag slöt snabbt mina ögon och kysste hennes kalla läppar en lång stund, det var nästan uppenbart att hon skulle besvara den. För det gjorde hon efter en stund. En bubblande känsla fyllde min mage.





Det var helt omöjligt. Det var omöjligt att andas, att andas in det där syret kroppen behövde för att överleva. Det var för svårt för att vilja förstå och andas in den svala luften. Regnet hade lugnat ner sig nu utanför fönstret. Mina sista tårar hade torkat längst mina kinder, det kändes som om något lagt på lim på mina kinder som nu skrapade mot min hud. Men det var obehagligt, det var allt. Jag kunde leva med det, det jag inte kunde leva med var att jag inte kunde andas. Mina läppar var inte tillgängliga, de tillhörde inte mig längre. Utan Taylors. Det var som om jag levde i en bubbla i flera minuter och det var först nu som jag öppnade ögonen, jag lade för första gången till att jag blivit förblindad. Förblindad. Ordet repeterades i mitt huvud flera gånger. Över mig var Taylor, en varelse med en brunare hud än vad jag hade, som om han föddes solbrun. Hans ögon var mörkbrunt och hans armar prydde muskler. Jag tänkte för en stund varför han inte slagit tillbaka mot Logan. Var det för att han inte ville skada en annan människa eller att han skulle få dåligt samvete? Eller var det för att jag tittade på?
Det var en obehaglig känsla i min mage, fjärilarna hade blivit flera nu. En försiktig hand letade sig efter min midja, japp. Till slut fann handen den, jag vågade inte se efter var vi var någonstans. Men jag låg ner, det var det jag visste. Han hade ingen tröja på sig, och jag hade faktiskt ingen aning heller. Det kändes konstigt mot kudden, mitt hår var fortfarande blött efter regnet. Jag skulle säkert bli förkyld. Nästa kyss blev en intensiv och varm kyss från hans läppar. Jag försökte sluta mina ögon men det var mer sådär som när man var trött men ändå för trött för att orka stänga ögonlocken. Men plötsligt avbröt jag mig själv, det kunde inte fortsätta såhär. Jag slet mina läppar ifrån hans läppar och han försökte att hitta ett svar i mina ögon. Jag försökte att ge han ett osäkert svar, men det verkade inte gå fram. Han kysste mig på nytt. Säg inte att....! Jag lade mina händer mot hans bröstkorg och sköt upp han så att mina läppar befriades. Jag försökte att se in i hans ivriga ögon, jag försökte tyda det som var så uppenbarligt. Det som varje människa tänkte på, varje tonåring i alla fall. När jag inte fick någon kontakt med honom tog jag i allt jag hade och kastade undan han ifrån mig. Han landade på vänster sida om mig och jag satte mig snabbt upp.
- Det räcker, Taylor! Jag vet vad alla killar tänker på, men mig kan du inte lura! Fräste jag åt han och kravlade mig ur sängen och ställde mig upp ursinnigt.
- Men Leah. Suckade han och satte sig upp i skräddarställning. Jag skakade på huvudet och tog tag om tekoppen med kallt te som var kvar i botten.
- Jag går hem nu, klockan är redan fyra.
- Måste du verkligen gå? Kved Taylor med låg röst och tittade oskyldigt på mig.
- Jag är ingen docka att slänga runt, jag gjorde faktiskt slut med Logan idag! Fräste jag argt åt honom och trampade ut ur rummet.
- Leah vänta! Skrek han efter mig och jag hörde en duns i golvet. Han var fortfarande skadad, i ren reflex sprang jag tillbaka in i rummet och hjälpte han upp på benen igen.
- Hur gick det? Muttrade jag och tog tag om hans axlar för att han skulle stå stadigt upp.
Men han svarade inte utan kysste mig försiktigt, när han avslutat den hade äntligen kontakten i hans ögon kommit tillbaka. Han var samma gamla Taylor igen, det såg ut som det glittrade stjärnor i hans ögon.
- Jag går nu Taylor. Suckade jag och klappade han barnsligt på kinden innan jag gick ut ur rummet.

När jag ställt koppen på diskbänken i köket och dragit halvt på mig mina skor kom han ner långsamt nerför trappan med nya kläder på sig.
- Jag följer dig. Sa han och tog tag om ett paraply som stod vid dörren.
- Visst. Svarade jag och öppnade upp dörren, det regnade inte lika mycket längre. Det skulle säkert sluta regna inom någon timme.
När vi kommit fram till min port vände jag mig om under paraplyet och tittade in i Taylors ögon.
- Tack för idag, tack för att du är så hjälpsam Taylor. Jag kunde inte haft en bättre vän. Log jag och vinkade snabbt till han innan jag började springa mot ytterdörren.
- Det var så lite så! Skrek han glatt tillbaka och började gå tillbaka mot sitt hus.
När jag låst dörren bakom mig och kollat ännu en gång, för säkerhetsskull, ställde jag mig i spegeln i badrummet och tittade på mitt ansikte. Fortfarande en trasdocka tydligen. Jag bestämde mig för att ta en dusch och klampade upp i trappan tröttsamt för att plocka åt mig några fräscha kläder. När jag står utanför mitt rum märker jag att dörren är stängd.
- Det....sa jag högt för mig själv. Det hade jag ingen minne av att jag stängt dörren.
Det högg genast till i bröstkorgen, Logan. Jag hade ju redan varit härinne efter han varit här, har han varit här igen? Jag blev ursinnig och slog upp dörren.
- H-herregud....

Jag höll andan för tredje gången idag. Det gjorde för ont i ögonen, tårarna började arta sig igen. Herregud vad vackert det var. Överallt i rummet kryllade det av ljusrosa skinande rosbuketter. Dem var utspridda över hela golvet, längst fönsterkanten, på sängen och det till och med hängde rosor längst dörrarna till min walk in closet. Jag kunde inte röra mig, hade han gjort allt det här för mig? Jag började gråta samtidigt som jag såg en vit lapp på sängkanten. Jag gick försiktigt fram till sängen och plockade upp lappen och läste långsamt flera gånger:
" Hej Leah. Jag är ledsen för idag, och jag är ledsen för att jag ska behöva klättra in genom ditt fönster och bryta mig in i ditt hus en gång till. Jag blev så förbannad bara, jag hoppas du kommer att förlåta mig och ta tillbaka mig igen snart.


Och du, anledningen till att jag var i ditt rum förut var för att jag skulle förbereda det här till dig, men nu blev det inte direkt som planerat men jag hoppas du tycker om det jag gjort för dig i alla fall.

Jag kommer alltid älska dig Leah.
/ Logan. "

Jag satte mig ner på sängkanten och kipade efter luft, jag tappade lappen på golvet och började storgråta. Jag både skrek och grät, samtidigt som jag stirrade upp i taket. Jag tog tag om en kudde och kramade om den hårt, min kropp blev som en stor lerklump och jag kunde inte röra mig längre. Jag var fast, förstelnad, förlamad.
Hade jag gjort det rätta eller inte?

Jag vaknade av att solstrålarna värme upp min panna, jag grymtade glatt till över att det var en vacker dag idag. När jag reste mig upp i sängen märkte jag att alla rosor var borta, det måste varit mamma som stoppat om mig i sängen och sett mig halvdöd på sängen alldeles djupt sovandes. Jag stirrade på klockan, halv ett på eftermiddagen. Jag måste verkligen ha varit trött. Jag tog ett djupt andetag och gick in i badrummet, tog en kall dusch och bytte sedan till nya, underbara sommarkläder.



När jag ätit en härlig brunch med rostat bröd och apelsinjuice och sagt hej då till mamma som skulle iväg och fika med en väninna bestämmer jag mig för att gå ut ett slag och få i mig lite solljus. Jag drar på mig ett par ljusa tygskor och lägger plånbok, mobil och nycklar i en mörkbrun ryggsäck som jag hänger på ena axeln. Jag låser dörren efter mig och stannar upp för att värma min hud av solstrålarna. Jag bestämmer mig för att ta nästa buss till köpcentret. På bussen sätter jag mig vid mitten av fordonet och ägnar hela tiden åt att titta på hur en liten flicka med svart hår och ljusa fräknar försöker att få uppmärksamhet från sin mamma. Ett glassstånd står precis utanför och jag drar mig automatiskt dit och köper en rutglass med jordgubb, vanilj och fläder. Jag sätter mig på en parkbänk som är riktad ut mot havet och slickar på min glass tills den är slut. Åh gud vad underbart det var att bara vara. Att inte tänka på någonting.

Efter några timmars shoppande hade jag plockat på mig en ny plånbok, några nya hårnålar som behövdes, en ljusrosa blus som skulle passa perfekt till mina ljusablåa midjeshorts och sist men inte minst en ny rolig tesmak som jag hade hittat. Hallon och lime! Jag går långsamt hemåt när jag klivit av bussen, fåglarna kvittrar vackert och bruset av havsvågor gör allting så harmoniskt på något sätt. Jag rättar till väskan på min högra axel och inträder i mitt kvarter, jag passerar en gammal tants hus där hon och en katt är ute på framsidan och klipper gräsmattan. Katten ser ut att bara lata sig på dem kalla marmorstenarna. När jag nästan är framme ser jag en CAB bil som är skinande vit precis vid Taylors hus. En ung tjej kanske något år äldre än mig vinkar till Taylor som står vid dörröppningen innan han stänger dörren. Jag går förbi bilen som om det inte var något märkvärdigt alls eller att någon jobbig avundsjuka kändes i min mage. Plötsligt hör jag tjejens röst. Jag vänder mig om och tittar på hennes röda vackra hår, det gjorde ont att faktiskt erkänna att det var väldigt vackert. Hennes ögon var havsblåa och en perfekt solbränna.
- Är det du som är Leah? Frågade hon och viftade med en penna i luften och pekade på mig. Jag greppade hårt om väskan.
- Ja, vad vill du? Frågade jag och försökte att låta vänlig.
Hon gav mig plötsligt ett väldigt oroväckande leende åt mig.
- Trevligt att träffas Leah.
- Trevligt att träffa dig också.....? Sa jag och lade huvudet lite osäkert på sne. Försökte förstå vad hennes leende betydde.
- Kathryn. Sa hon glatt och sträckte fram sin hand och vi skakade hand, det där obehagliga leende uppenbarade sig igen.
- Hur känner du mig? Frågade jag osäkert.
Hon skrattade lite mystiskt till.
- Varför skulle jag inte känna Leah? Min bästa rival. Flinade hon och drog sitt pekfinger och tumme längst sin penna.
Ett stort frågetecken prydde min panna.
- Va? Flämtade jag.
Hon flinade ännu en gång och började prata med en ytlig attityd.
- Jag tänker nämligen stjäla Taylor ifrån dig. Log hon elakt.
Jag tappade andan för fjärde gången.

-----

Kommentera! :3

Vad tyckte ni om det här kapitlet? :) Snart kommer den riktiga författaren att ta över så det blir lite roligt att se vad hon gör med novellen efteråt jag är klar!

Puss och kram från Tii!