Remember Me - Kapitel 52

( Hej alla fina läsare! Detta är sista inlägget jag kommer att skriva här som gästbloggare! Blir ni sugna på att kolla hur det går för mig är det bara att klicka här. Jag tycker att det varit jätteroligt att göra det här och tack för alla fina kommentarer! )

- Är det du som är Leah? Frågade hon och viftade med en penna i luften och pekade på mig. Jag greppade hårt om väskan.
- Ja, vad vill du? Frågade jag och försökte att låta vänlig.
Hon gav mig plötsligt ett väldigt oroväckande leende åt mig.
- Trevligt att träffas Leah.
- Trevligt att träffa dig också.....? Sa jag och lade huvudet lite osäkert på sne. Försökte förstå vad hennes leende betydde.
- Kathryn. Sa hon glatt och sträckte fram sin hand och vi skakade hand, det där obehagliga leende uppenbarade sig igen.
- Hur känner du mig? Frågade jag osäkert.
Hon skrattade lite mystiskt till.
- Varför skulle jag inte känna Leah? Min bästa rival. Flinade hon och drog sitt pekfinger och tumme längst sin penna.
Ett stort frågetecken prydde min panna.
- Va? Flämtade jag.
Hon flinade ännu en gång och började prata med en ytlig attityd.
- Jag tänker nämligen stjäla Taylor ifrån dig. Log hon elakt.
Jag tappade andan för fjärde gången.





Jag försökte att ge henne ett så obesvärligt leende som möjligt.
- Jag tror att du har missförstått det hela Kathryn. Sa jag och vände en aning på mig. Hon blinkade med ögonen.
- Jaså? Flinade hon och strök med fingrarna över sin penna igen.
Jag nickade till svar.
- Det är ingenting emellan mig och Taylor. Flinade jag och vinkade åt henne innan jag klampade in i mitt eget hus.
Jag la ner väskan med en duns på golvet och hämtade andan. Vem trodde hon att hon var? Plötsligt kikar mammas huvud fram bakom väggen.
- Hej älskling, vad kul att du är hemma, skulle du kunna ta ut soporna lite snabbt? Bad hon oskyldigt och höll i ett par påse sopor. Jag grymtade till.
- Okej då, bara för att jag är snäll. Sa jag och lipade åt henne medan jag trallade ut på tomten. Bilen stod kvar men jag låtsades inte se den. Jag la soppåsarna i soptunnan som stod bredvid vår brevlåda, men precis när jag vänder på klacken fryser jag till is. Jag står fast som en staty. Där stod Kathryn med armarna runt om Taylor som också höll i ett par soppåsar. En bubblande känsla växte inom mig.
- Kathryn kan du gå av mig? Jag ska slänga sopor. Muttrade Taylor med Kathryn fortsatte att klänga på honom , plötsligt fick hon syn på mig och log mot mig.
- Nämen titta där är ju Leah. Sa hon glatt och vinkade till mig, jag kunde inte röra mig. Min arm ville inte lyfta upp sig själv och vinka tillbaka. Jag såg först på henne, sedan på Taylor. Vad höll han på med? Jag såg hans förvirrade ögon när han sett mig. Han började att försöka dra sig ur Kathryns grepp.
- Nu räcker det Kathryn. Sa han till sist och slet sig bort från henne och slängde soporna i tunnan.
- Vad spelar det för roll? Gnällde hon barnsligt och snurrade runt så hon hamnade framför honom igen, hon klängde på han som en klängapa.
- Jag uppskattade att du kom hit och hjälpte mig med min mammas kartonger, men varför allt klängande?
Kathryn skrattade till.
- Ja, vad spelar det för roll Taylor. Det är ju inte så att du har någon som du tycker om, så varför inte Taylor? Fnissade hon och log brett in i Taylors ögon. Jag svalde hårt.
Det tog ett tag men sedan öppnades hans läppar.
- Jag har en. Sa han lågt.
Kathryns blick gick mot mig igen och sedan tillbaka, hon la huvudet ett aning på sne och hennes rödflammiga hår hängde ner över hennes axlar.
- Är det möjligtvis denna unga dam? Sa hon och pekade på mig. Taylors ansiktsuttryck ändrades.
- Jag undrar det ja. Sa hon och tittade på Taylor igen.
Just som när jag fått tillbaka min känsel i fötterna och skulle just gå tillbaka in i huset såg jag hur hennes ansikte närmade sig Taylor. Hon hann kyssa honom innan han slet henne undan. Det var som om jag föll nerför universum, i ett svart hål. Dragningskraften var så enorm att jag inte kunde ta mig upp. Jag stirrade likt förbannat på Taylor. Någon hade börjat att riva upp mitt hjärta ännu en gång, när han puttat undan den irriterade Kathryn tog han två steg mot mig.
- Leah, förlåt det var inte jag! Skrek han åt mig.
Jag gav han ett leende och ryckte på axlarna.
- Vad spelar det för roll Taylor? Du har tusen fans därute, jag är bara Leah. Du kan ju ha vem du vill. Sa jag och hörde inte hur osäker min röst lät.
- Nej det är inte så Leah, du vet att jag uppskattar mina fans Leah. Sa han med en klump i halsen.
- Taylor du ska inte behöva förklara för mig, jag vet det redan. Dina fans är ditt allt, jag är bara en helt vanlig flicka som bor granne med dig som bara "råkade" falla för dig Taylor.
- Säg inte så Leah. Sa han osäkert och tog ännu ett steg mot mig men jag gjorde en gest i att han skulle stanna.
- Den dagen då jag skrapade upp mina händer var en fin dag Taylor, men jag är en i mängden, jag passar inte in i din värld. Jag är en flicka som bara bor granne med dig, det är allt. Jag kan varken sjunga eller bli någonting annat. Sa jag och försökte att låta så obesvärad som möjligt.
- Leah, du är den jag tycker om. Det svär jag på. Sa han.
- Det ser jag verkligen. Svarade jag snabbt.
Han stelnade till.
- Leah, gråt inte. Kved han av skam.
- Va? Sa jag och gnuggade mina ögon, mycket riktigt, dem var fulla med tårar och hade redan blött ner mina kinder. Jag kanske brydde mig?
- Du har redan en rödhårig skitstövel nu istället. Fräste jag sorgligt åt han och gick in i mitt hus och sprang upp på mitt rum.
Jag slängde mig på sängen och stirrade upp i taket till tårarna slutat trilla. Efter ungefär två timmar hade jag tänkt klart. Jag visste vad jag skulle göra, vad som var bäst.

Jag gick ner till nedervåningen och hittade min mamma i soffan med en matlagningsbok i famnen som hon läste nogrannt och tyst för sig själv. Jag satte mig ner bredvid henne i skräddarposition.
- Du mamma. Sa jag lågt.
Hon tittade upp på mig och stirrade nyfiket på mig.
- Ja vad är det hjärtat? Sa hon vänligt.
Jag svalde hårt och satte upp benen intill mig. Hon lade ifrån sig boken på soffbordet och stängde igen den. Sedan fokuserade hon helt på mig.
- Du vet din mosters dotter som bor i England va? Sa jag efter en stund. Mamma lockade några hårstrån av mitt hår.
- Ja, hon bor med sina gammelföräldrar. Dem har en sådan underbar liten stuga norr om England. Hon har alltid velat åka till London, men eftersom dem bor så långt upp så måste hon först hitta ett jobb och så. Pappa och jag hade funderat på att bidra med lite pengar för ett tag sedan. Svarade hon glatt och nickade.
- Vad trevligt. Sa jag tyst och lite nedstämd.
Hon la sina händer på sina knän i en smäll.
- Så vad vill du med Shelley? Frågade hon och tittade in i mina ögon.
Jag tvekade en aning.
- Jag undrar om jag kunde få åka dit ett tag, bo hos henne en stund. Jag behöver komma ifrån allting ett tag, jag hoppas du förstår mamma. Allting är så invecklat. Suckade jag och svalde gråten i halsen.
Hon satt tyst ett tag och funderade.
- Jag vet om det där med Logan. Sa hon sedan. Jag tittade chockat upp på henne.
- Så det var du som tog undan rosorna?
- Ja det var jag, det var väldigt vackert det han hade gjort. Men jag vill att dem val du gör i ditt liv ska också få dig att gå framåt i livet. Stanna aldrig upp Leah. Sa hon och smekte min kind. Jag log mot henne.
- Tack för att du förstår mamma.
- Du vet att du alltid kan lita på mig. Flinade hon och gjorde en töntig tumme upp gest. Jag skrattade till en aning och hon rufsade till min lugg en aning.
- Jag ska se med Shelley, sedan kan säkert få åka för min del. Jag tror att pappa håller med också. Log hon brett.
- Verkligen!? Sken jag upp.
- Ska jag ringa henne nu? Skrattade mamma med en gullig ton.
- Är det inte mitt i natten därborta då?
- Lite mot kvällen skulle jag tro. Sa hon lite fundersamt och ställde sig upp, tog tag om hemtelefonen och började leta i en pärm av telefonnummer.

Pappa satt snett mittemot mig till höger och mamma framför mig vid matsalsbordet. Mamma hade lagat en underbar kycklingsallad som vi nu satt och åt på. Pappa pratade med mamma om någonting som hade hänt på jobbet, någon som hette Isabelle hade snubblat nerför trappan och brutit ett ben, sedan hade papprena hon hållt i försvunnit i en glipa mellan trappan och väggen och gjort att alla deklamartioner och påbud hade blivit försvunna och alla var nu tvungna att försöka hitta upp alla dokument på datorerna igen, eftersom varje dokument låg på olika datorer. Efter en stunds pratande och maten var uppäten klappade mamma ihop händerna.
- Juste. Vi har diskuterat det här med din resa. Sa hon och pappa nickade instämande.
Jag la ifrån mig besticken på tallriken och drack upp det sista i glaset.
- Låt höra. Sa jag högt i rummet.
- Shelley ville gärna ta emot dig, men eftersom hon har lite trubbel just nu med att få in pengar så måste du hjälpa henne med lite enkla sysslor för att betala av det du äter och sådant som kostar pengar medan du är därborta. Hon gick med på vilken dag som helst så när du vill åka är upp till dig älskling, hon sa att hon skulle göra iordning ett rum för dig imorgon vilket blir för oss under inatt, tror jag. Pappa här har tillåtit att du åker iväg i en månad ungefär, vill du det? Sa hon och tittade på pappa och sedan på mig.
Jag hoppade nästan av glädje.
- Ja gud vad glad jag blir! Fnittrade jag och nästan klappade händerna.
- När vill du åka älskling? Sa pappa och drack upp sin öl.
- Går det bra imorgon? Frågade jag osäkert.
- Då är det bäst att du packar din väska genast, iväg med dig! Sa mamma snabbt och viftade mot mig i luften som om jag var en irriterande fluga som störde henne.
- Det ska bli. Sa jag larvigt och skuttade uppför trapporna. Detta var exakt det jag behövde, komma bort från allting. Jag menar, hur kan två personer såra mig samtidigt och få mig att gråta såhär mycket? Var det för att jag var så himla osäker på vem jag egentligen älskade och ville ha? Jag hade börjat glömma Logan och insåg nu att Taylor faktiskt kanske var något för mig men sedan kommer den här Kathryn som jag inte orkar hantera.

Nästa morgon väcker mamma mig och säger att mitt flyg går om tre timmar, vilket ger mig lite tid att göra mig iordning. När jag klätt på mig lite mer ordentligare kläder drar jag ut för att hämta tidningen och slänga en till soppåse som mamma glömt ge mig igår, eftersom den står i tvättstugan. En ung man i kostym låser upp sin bil några hus ifrån och öppnar dörren för att sedan komma på att han glömt något, han springer in i huset och kommer sedan ut med sin gravida fru som vinkar av honom när han åker iväg ut ur kvarteret. Hon vinkar till mig efteråt och jag vinkar tillbaka, sedan stirrar jag ner i posten. Där ligger bara lite reklam och en lokaltidning om någon brand vid stranden i ett strandhus. Det skulle alltså byggas ett nytt och stadens bästa pizzeria skulle flytta dit alldeles bakom den nya byggnaden som skulle vara klar om en månad.
- Så jag hörde att du skulle åka iväg. Hördes en röst framför mig, jag såg chockad upp och mötte Taylors sorgsna och skamfulla ögon.
- Ja, idag. Sa jag lågt för att inte rösten skulle gå sönder.
Han la sina händer mot mina axlar och tittade mig i ögonen.
- Varför just till England Leah? Vill du bli av med mig så gärna? Frågade han osäkert.
Jag suckade djupt och undvek hans blick.
- Det handlar inte om att jag vill undvika dig Taylor, jag behöver tänka. Jag behöver samla mina krafter och gå vidare från det här. Sa jag och lät hans händer vara kvar på mina axlar som smekte dem ömt.
- Leah gör inte såhär.
- Du vet att jag måste göra det här.
- Fine, så du tror att jag kommer att förlora mina känslor för dig under en månad utan att se dig va? Muttrade han surt. Jag ryckte på axlarna.
- Det är ditt val, men jag har redan gjort mitt.
- Glöm inte bort mig Leah.
- Hur skulle jag kunna göra det? Du finns i varje skvallertidning och på flera ställen i centrum. Så det skulle vara mer troligt att jag blev påmind av dig hela tiden. Flinade jag och försökte ge han ett leende.
- Jag kommer och hälsar på, jag lovar dig det Leah. Jag tänker inte ge upp dig, du är speciell för mig. Sa han med låg röst.
- Jag måste gå nu, jag ska iväg snart. Suckade jag och log.
Jag visste redan vad som skulle hända härnäst, vi båda slöt ögonen samtidigt och kysste varandras läppar intensivt och mjukt. Det kändes som om tiden gick alldeles för snabbt, men egentligen hade det säkert gått över 4 minuter innan han avslutade kyssen, han höll kvar sitt perfekta ansikte framför mitt och såg mig djupt i ögonen.
- Jag kommer att sakna dig så mycket Leah. Viskade han och det lät som han skulle börja gråta när som helst.
- Jag kommer att sakna dig också Taylor. Viskade jag tillbaka.
Han försökte att le men lyckades inte, han la sin hand mot min ena kind och smekte den försiktigt.
- Jag måste gå nu Taylor.
- Du vet att du inte behöver gå Leah. Sa han och skakade på huvudet.
- Jo, du vet att jag måste gå. Sa jag och nickade tillbaka.
Han skakade förtvivlat på huvudet och la sin andra arm runt min midja, som om jag blivit tvingad till att stanna här vid min egna brevlåda för alltid.
- Gå inte Leah. Kved han av smärta och vägrade förstå det.
- Taylor lyssna på mig!
Men han vägrade, det var som om han drabbades av panik, som om jag aldrig skulle återvända. Han smekte fortare min kind och höll mig tätt intill sin kropp, hans kropps värme fördes genom till min egna kropp.
- Leah gå inte. Viskade han förtvivlat och panikaktigt, en glimt av en tår syntes till i hans ögon.
- Taylor sluta nu. Protesterade jag och närmade mig hans ansikte.
- Leah lämna mig inte. Fräste han åt mig och kramade hårt om mig.
- Jag kommer inte lämna dig, din jubelidiot! Fräste jag tillbaka.
Han slet upp mig från marken i en snabb rörelse och samtidigt som jag la mina armar runt om hans hals möttes våra läppar och vi kysste varandra i flera omgångar. Emellanåt lät det verkligen som att han grät. Var jag verkligen så viktig för någon som hade så många andra som älskade honom? Var jag viktig?

- Hejdå älskling, ta hand om dig! Skrek mamma och pappa i kör på perrongen.
Jag skulle ta ett tåg till flygplatsen. Jag slog upp fönstret på platsen jag satt på och vinkade till dem.
- Det ska jag, jag älskar er. Hej då! Skrek jag tillbaka och tåget började sakta att röra på sig.
En bit bort stod Taylor och Logan. Logan stod längst bort och tittade bara på, som en publik eller en främling. Taylor hade i alla fall omfamnat mig en sista gång och sedan vinkat åt mig innan jag klivit på tåget.

Jag satte mig ner på platsen efter jag rättat till väskan som jag lagt över mig och kollat att min andra dragväska var kvar på den plats jag lämnat den. Nu var det dags för att komma bort i en månad från allting, det skulle bli underbart. En ny miljö, en ny start på mitt liv. Jag visste inte ännu vad som väntade mig.

----

Och då säger jag tack för mig! Jag hoppades ni gillade mitt sista inlägg, vi får se vad Linnea skriver härnäst. Kanske under den här månaden som hon är där och Taylor eller någon annan hälsar på kanske? Eller efter en månad gått? Vad tror ni att hon kommer att skriva om? :) Jag är väldigt nyfiken!

Tack så mycket för att jag fick delta i denna fina novell som är skriven av en riktigt begåvad person. Det var en kul upplevelse.

Tack och hej, puss på er. :D ♥

// Tii von Jägermaister ~

Kommentarer
Postat av: Linnea

Tack så mycket för hjälpen det var helt awesome! :D

2011-04-02 @ 00:41:06
URL: http://iheartlautner.blogg.se/
Postat av: Anonym

mer mer mer mer mer

2011-04-02 @ 23:34:23
Postat av: sofia

Jättebra!!!

2011-04-03 @ 01:02:24
URL: http://soffeny.blogg.se/
Postat av: Anonym

Åh du var jätteduktig Tii, hoppas du kan gästblogga någon mer gång här! :D

2011-04-03 @ 02:26:26
Postat av: hanna

åh du borde skaffa en egen novellblogg om TL Tii ? :)

2011-04-03 @ 09:27:25
URL: http://cocos.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0